Cilla och Rolf Börjlind - Svart gryning.

 Det var en sån dag ni vet. Tjocka i halsen, mos i huvudet, mol i hjärtat, Alvedonen slut, kylskåpet nästan tomt, köksgolvet skitigt och klibbigt och A-M bortrest. Depressionen ligger på lut i maggropen och bara väntar på att anfalla. Förmågan att tänka och känna är nere på nästan noll. Gräsmatten tjock och tovig. Den sista röda rosen slokar. Just då så sitter jag alen på altanen i sommarens säkert sista bleka ljus och försöker läsa X:s senaste roman. Det går inte alls. Jag läser de två första meningarna gång på gång - ”Det är vid radiomasten vid Spånga station, senvintern 1995. Ett ödsligt stelnat vinterlandskap breder ut sig framför honom där han klättrar uppför masten i de isande vindarna. Kroppen är gammal ...”. ”Det är vid radiomasten vi Spånga station, senvintern ...”. ”Det är vid radiomasten ...”. Men kommer inte vidare.

Nä, tänker jag, inte fan ska jag förstöra en sannolikt mycket bra roman med förkylning och dåligt humör. Så vad göra? Jo - in i bilen för att sedan med i det närmaste laglydig ilfart köra till vårt kära relativt nyrenoverade – fast allt tommare på både butiker och köpare - köpcentrum, i tidens anda omdöpt från Vällingby centrum till Vällingby city (och som förresten inte ligger särskilt långt från Spånga station … eller för den delen Beckomberga sjukhus ...), och in i den kombinerade bok-, pappers- och barnklädeshandeln (sic!) för att, efter att ha väntat ofattbart länge på att betala i den nästan tomma butiken, snabbt rusa ut med första bästa deckare jag la händerna på. Det var Svart gryning av Cilla och Rolf Börjlind. Det kunde blivit vilken annan som helst.

Sen hem igen, men först efter att ha blivit lite mentalt ompysslad av den vänlige ägaren till ett av konditorierna i vårt folktomma sk city. 64 spänn som vanligt, men det var det värt. Vad går upp mot lite smålankigt kaffe och en torr kaka? En hel del faktiskt, när man tänker efter, men inte just denna dag. Liksom för den delen många andra dagar. Jag göder, långsamt men säkert, både den vänlige mannen och mig själv. Men man kan som bekant inte träna och banta varje dag, säger också min PT.

Nå. Väl hemma, och nu med mitt eget goda kaffe inom bekvämt räckhåll, märker jag att den köpta boken är den tredje i en serie OCH att jag faktiskt har de två tidigare. De var inte så dumma, efter vad jag kan komma ihåg. Men det var det det – vad väntar mig nu?

Det visade sig att boken inte var någon höjdare direkt. Ingen pysseldeckare, ingen hard core heller utan snarare en ganska snäll, vänlig, välmenande sak som puttrar på från det första mordet till upplösningen. Lite politisk är den, för all del, men inte mer än att också den ev. läskunnige sverigedemokraten skulle kunna läsa boken utan att bli alltför förbannad (hen kan ju som vanligt om hen trots allt skulle bli det skylla på massinvandringen …). Jag hoppas att boken inte ska uppfattas som att paret Björling har för avsikt att bli vår tids välkammade Maria Lang eller Stieg Trenter.

Mördaren begår sina mord efter bästa förstånd, om man kan säga så, och allt benas inte riktigt upp förrän på de sista sidorna. Som sig bör. Som i de tidigare böckerna blandas polisarbetet ihop med en fd uteliggarens idéer. Detta var inte riktigt trovärdigt då och blir det i än mindre grad nu. Det hela blir lite väl puttenuttigt när för mycket handlar om den fd uteliggaren, hans vän den fd kriminelle knivkastaren, hans ev. nya kärlek, hans boende, hans obefintliga läsvanor, han gamla goda kompisar från rännstenen och därtill en dansande spindel, polischefens diabetes, polischefens familj och en polisaspirants oförmåga att rätt uppskatta det fagra Skåne. Helt ointressant blir det dessutom när författarna också får till det att mördaren skulle ha ett visst släktskap med den fd uteliggaren.

Större fokus kunde istället lagts på det som jag trots allt uppfattar som de mer bärande elementen i storyn, dvs. en vilja att beskriva att det finns sociala miljöer i vilken sannolikheten är stor att våldsverkare och t.o.m mördare kan fostras och då särskilt om en sådan person kommer i kontakt med våldsamma och intoleranta ideologier som kan samverka med och förstärka tendenser som växt sig starka i barndomen. Här pekar författarna bla. på Sverigedemokraterna. Man kunde gjort mycket mer av detta. Man kunde gjort sådana möjliga samband mycket tydligare och än mer slagkraftiga. Det behövs att någon gör just detta också i andra böcker än de faktaböcker som finns i ämnet. Men man missar den chansen.

Boken måste uppfattas som en mellanbok. Men jag ger den, och då uteslutande för vad jag trots allt uppfattar som författarnas avsikt – dvs. att varna för sådana tendenser i samtiden där, när detta skrivs, ett rasistiskt parti kan bli vår folkvalda församlings tredje största parti - tre stars av fem. Men vem vet – hade jag varit på bättre humör hade jag kanske delat ut fyra stars.

Och varför inte nu lyssna på denna vackra visa: Pelleperssons Kapell – Bedevisa