Sara Stridsberg - Beckomberga. Ode till min familj.

 Sara Stridsberg är en vår samtids största svenska författare. Jag har läst hennes tre tidigare romaner och fick de inte fem stars av mig då, vilket kan hända, så borde de haft det. Vissa romaner växer i minnet, hågkomsten av dem mognar, betydelsen av dem blir större. Stridsbergs romaner är sådana.

Hennes senaste bok heter ”Beckomberga. Ode till min familj” och hon beskriver där varför hon tillbringade delar av sin barn- och ungdom på gamla Beckis. Det har även jag gjort, dvs. tillbringat delar av min tid på Beckomberga. Inte av de skäl Stridsberg hade – hennes egen pappa var intagen där periodvis och på så sätt har romanen en viss koppling till Stridsbergs eget liv – och inte heller var jag där i blomman av min ungdom direkt. Snarare tvärtom. Stridsberg berättelse utspelas vid tiden strax innan de slutna mentalsjukhusen i stor utsträckning las ner och ersattes av olika former av öppen psykiatrisk vård. Beckomberga var ett av dessa sjukhus. Om psykiatrireformen, och det sätt den genomfördes på, var bra eller inte diskuteras som bekant fortfarande. Stridsberg berör i sin bok också denna förändring av psykiatrin i bl.a. inskjutna återkommande berättelser om ”den sista patienten”. Som det mycket riktigt också går åt helvete för.

När jag var där, var psykiatrireformen sedan länge genomförd och sjukhuset i stort tömt på

patienter. De var istället ersatta av välmenande och på alla sätt både välansade och välkammade byråkrater, anställda på ett av Stockholms läns landstings dåvarande sk sjukvårdsområde. Det var dessa förträffliga personer jag av och till träffade i min egenskap av företrädare för en av personalgrupperna. Som sådan har jag varit på både ”Stora Mans” och ”Stora Kvinns”, om än mestadels i det sk Klockhuset. Det var där den administrativa gräddan då satt. All gammal ångest liksom minnena av både alla övergrepp som begicks där men också den stora gemenskap som trots allt kunde odlas mellan bl.a. patienter på gamla Beckis var då sedan länge bortskrapad och övermålad.

Men det var då. Nu drivs i delar av lokalerna bl.a. geriatrisk vård, men under ett helt annat namn och med annan huvudman än landstinget (tiderna är ju numera sådana gubevars). Men hos många, inte minst äldre, lever fortfarande namnet Beckomberga sjukhus, och hågkomsten av vad detta en gång stod för, kvar. För dessa känns det inte riktigt kul att tillbringa en eller annan vecka på ”Beckis”, om än numera bara för att t.ex. återhämta sig lite efter en bruten lårbenshals. Jag har det från säker källa. Men den känslan suddas säkert ut efterhand. Kanske inte minst eftersom de gamla byggnaderna nu till stora delar byggs om till bostäder. Tillsammans med de redan ganska nybyggda som finns inpå knutarna, bildar de ett nytt kvarter med en hel del av den gamla parken kvar. Fint som snus ska det visst bli. Och säkert dyrt. Och antagligen bostadsrätter. Så någon gammal vilsen fd patient som lodar omkring i parken och skymmer sikten kommer det inte att finnas.

Nu var det ett tag sedan jag var på Beckombergaområdet. Så jag åkte dit. Vädret var inte det bästa och inte tiden i övrigt heller för den delen. Intrycket som jag nu fick, säkert delvis suggererat av Stridsbergs bok, var ganska så dystert. Trots de glada ropen från ett dagis, de ganska livfulla stegen från elever på en privat skola och att Klockhusparken i stort var orörd. I övrigt var det mest en enda stor bullrande skitig byggarbetsplats. Namnet Beckomberga sjukhus var som borta med vinden – utom förstås de i guldbokstäver på entrén till gamla Klockhuset. Men det är väl bara en tidsfråga innan också de är bortskrapade. Och visst ser jag – strax bortom det gamla kapellet - spår efter Jackie, flickan i berättelsen, Jimmie Darling, hennes pappa, Lone, hennes mamma, Marion, Jackies son senare i livet och dr Edvard Winterson, sjuksköterska Inger Vogel, patienten Sabina och Olof, den siste patienten. För att inte tala om hustrumördaren Paul. Visst gör jag väl?

Entrén till Klockhuset. 

Det gamla kapellet.

Här låg han - Jimmie Darling.

Men boken då? Och varför ”Ode till min familj”? Ja, det senare kan väl egentligen bara Stridsberg svara på. Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder ordet ”högstämd tanke- eller hyllningsdikt” och då ofta med antika förebilder, t.ex. ”Schillers ode till glädjen ...” eller den klassiska ”Ode till en grekisk urna”, som är den svenska översättningen av en dikt av John Keats. Det kan också i mer överförd mening avse en hyllning till någon eller något. Det är väl så Stridsberg vill vi ska uppfatta ordet, gissar jag.

Kanske en hyllning till familjen alltså. Möjligen sin egen i verkligheten. Romanens Jackie och hennes familj måste beskrivas som trasig, med både en mamma och pappa som av olika skäl sätter sig själva före både familjegemenskapen och inte minst före Jackie. Ett ode till en sådan familj blir något motsägelsefullt. Om Stridsberg nu inte med familj menar den miljö och de personer Jackie träffade under sina många besök på sjukhuset när pappan var inlagd. För många av dessa intagna måste ha påverkat flickan Jackie på ett helt annat sätt än hennes föräldrar kunde eller orkade i vardagen och med vardagens alla krav. På många av de hon mötte på sjukhuset, inte minst pappan i romanen, slösade Jackie en förbehållslös ömhet eller ömsinthet och fick också tillbaka både en slags gemenskap, en insikt om innebörden av tillit och kärlek men också en egen erfarenhet av att allt man tycker är viktigt helt plötsligt kan slås sönder av krafter som ligger utanför den egna kontrollen. Det är också här hon möter den fysiska kärleken på ett sätt som – jag menar det verkligen – är rent sinnessjukt.

Så skulle jag tro att Stridsberg kan mena. För det är Beckomberga sjukhus som är denna romans epicentrum. Runt den rör sig i korta, snabba ibland nästan skissartade, ofta lyriska, lika ofta drabbande berättelser som bildar en helhet som belyser både psykiatrin på tiden fram till ca 1990, hur personer som hamnat där kunde eller inte kunde leva ett värdigt liv och inte minst hur Jackie, hennes pappa, hennes mamma och så småningom en egen son till Jackie dyker in i och ut ur pappans psykiska sjukdomen. Det är pappan som är eller blir den sjuke, men hela familjen påverkas naturligtvis av den. Och det är Jackie som är berättelsens nav. Frågan Stridsberg ställer är hur hennes erfarenheter från den tiden stannar i henne och hur de påverkar hennes liv som vuxen och förälder till ett eget barn. Alltså inte om utan hur.

Hon är i boken först barnet, och sedan den vuxna kvinnan, som med hoppets oskuldsfulla naiva ögon iakttar vad som sker. Hon ser patienterna – och sig själv – som märkta av en osynlig men påtaglig plåga som man lever med efter bästa förmåga med eller utan sjukhusets hjälp, med eller utan piller och sprutor av allehanda slag. Hon har en alldeles egen särskild känslighet som uppenbarligen appellerar till en del av patienterna och som gör att hon får en samhörighet med dessa och också blir delaktig i deras liv. Och drabbas hårt när en dör. Eller när någon helt enkelt bara förflyttas till något annat sjukhus.

Vad Stridsberg säger till oss är att det friska och det sjuka löper parallellt i oss och i våra liv. Vem blir sjuk och varför? Kan det vara så att den som blir sjuk egentligen tar ett större ansvar för sitt och de sinas liv just genom sjukdomen? Ja, tror jag att Stridsberg vill säga oss, så kan det vara. Men inte många förstår det offer den sjuke i så fall gör. Han ser med klara ögon hur alla andra går sina vägar mot framtiden. Och där har han ingen plats. Men vad är det då som skiljer den friske från den sjuke? Från den som likt den siste patienten kastar sig från radiomasten vid Spånga station mot sin död och oss andra som står kvar på marken. Var finns gränsen mellan normalitet och psykisk sjukdom? Det finns förstås säkert de som vet. Men jag vet det inte.

Stridsberg har skrivit en viktig och angelägen bok som måste läsas av många och läsas om av många. Det känns förmätet att sätta betyg på en bok som tycks skriven med ångesten och hoppet i samma tunga andning. Men ändå: jag ger boken fem stars av fem. Och skulle gett den 10 om jag haft en tiogradig skala.

Och nu kan den som så vill lyssna på Wilson – Strange Fruitför Ja, varför inte göra det?