Thomas Bernhard - Skogshuggning.

 Jag kommer under hösten – vintern 2014 att läsa och också läsa om ett antal av Thomas Bernhards verk utgivna på svenska och då allteftersom kortfattat kommentera dem här. Jag läser dem inte i någon särskild ordning utan det blir lite slumpmässigt. Som andan faller på, som man säger.

(Jag har tidigare skrivit om Undergångaren. Här kommer en bit ner i texten en liten kommentar till Skogshuggning).

Vem var då Thomas Bernhard. Han var en österrikisk författare som levde mellan 1931 – 1989 och betraktas allmänt som en av de viktigaste tyskspråkiga författarna. Han var oerhört produktiv. Om jag räknat rätt, så gav han totalt ut över 50 verk och då både romaner, dikter och pjäser. På svenska finns ett femtontal böcker, många utgivna på det oumbärliga Tranans förlag. I Österrike var han kontroversiell och detta tom efter döden, då han förbjöd att hans verk skulle publiceras i Österrike.

Hans litterära stil är omisskännlig och relativt lika från roman till roman – vi läser ofta en monolog av en man som iakttar ett skeende eller en situation och kommenterar från den utgångspunkten sakernas tillstånd i stort och smått. I dessa monologer läser vi av Bernhards uppfattning om personer i hans omedelbara omgivning men också folk i allmänhet. Han har en starkt negativ uppfattning om inte minst Österrikarna men också den vanliga människan, ”den dumma pöbeln”. Hans negativa uppfattning om staten Österrike är minst sagt tydlig.

Detta låter ju inte direkt uppmuntrande. Men Bernhards monologer är så täta och beskriver hans syn på oss människor på ett sätt som inte går att värja sig för. Inte minst hans repetitiva stilgrepp gör att man direkt fängslas av hans stil. Men både detta stilgrepp och romanernas innehåll och form kan verka både provocerande och svårtillgängliga. Då gäller som alltid – läs långsamt och med eftertanke. Annars så finns ju alltid Ranelid. Eller någon deckare.

Undergångaren.

I Undergångaren möter vi berättaren som just varit på begravningen av en av de två andra personer som han i sin ungdom mötte på en för alla tre avgörande kurs under pianoläraren Vladimir Horowirz. I sitt huvud rekapitulerar han deras gemensamma tid och hur livet varit för dem efteråt. En av de tre, geniet, var Glenn Gould och den som genom sitt konstnärskap och genialitet i praktiken krossar de två övriga. Inte minst den som kallas Undergångaren. Bernhard konfronterar de bådas, i relief av geniet, uppfattade medelmåttighet och de livsval dessa då gör eller snarare menar sig vara tvingade till, nämligen att överge konsten. Valet mellan vad berättarjaget och Undergångaren tvingas göra står, enligt Bernhard, mellan ett konstnärskapets dilettantism eller att göra något annat. Mellan att tvingas verka i geniets slagskugga eller söka andra vägar för sina liv. Båda väljer det senare. Vilket i sin tur decennier senare leder till Undergångarens självmord. Valet står således, enligt Bernhard, att vara den bäste eller ingen alls. Detta är inte lättsmält för läsaren att ta till sig. Och det behöver man ju inte heller. Trots denna givna invändning gav jag Undergångaren fem stars av fem.

Skogshuggning.

Som vanligt har Bernhard tagit ett djupt andetag och sedan i, som det verkar, ett furiöst raseri skrivit den vanliga boken om sitt hat mot Österrike som nation, mot dess kyrka och mot dess sk kulturella elit. Den elit som bara tycks ha livskatastrofen framför sig. Men det märkliga är att den vanliga boken också denna gång blir en helt ny bok med visserligen ett välkänt tema men med nya vinklar, nya kommentarer, nya formuleringar. Ny bitterhet. Ny komik. Tänker jag där jag nu sitter krumryggad framför datorn.

Den yttre ramen denna gång är en måltid med ett urval av just denna elit som följer på en en begravning av en gammal väninna till både bokens berättare och de övriga gästerna. Berättaren och gästerna har inte setts på många år. Den boken igenom i stort sett tigande berättaren iakttager vad som sker och kommenterar det för sig själv – t.ex. såhär: ”Vad har det blivit av alla dessa människor under de här trettio åren, tänkte jag, vad har dessa människor gjort under de här trettio åren. Och vad har det blivit av mig under de här trettio åren, tänkte jag. I alla händelser är det deprimerande vad dessa människor gjort med sig själva under de här trettio åren och vad jag gjort med mig själv, av alla dessa en gång lyckliga förhållanden och omständigheter har dessa människor gjort deprimerande förhållanden och deprimerande omständigheter, tänkte jag i fåtöljen, allt har de gjort till något alltigenom deprimerande, all deras lycka till en enda depression, tänkte jag i fåtöljen, liksom jag gjort min lycka till en enda depression”. Och det låter ju inte så kul. Men Bernhard är ingen vanlig dussinförfattare. Genom sitt språk och sitt sätt att blanda bitterhet med en slags absurd komisk ton får han oss att se samma pösmagade gamla vänner som han själv ser. Och vad ser vi då - om inte oss själva i samma skrattspegel?

Men det går att förstå varför Österrikes kulturelit ironiskt nog ville dra in förstaupplagan. Bernhard måste, om inte skrattat – det vet jag inte om han vet hur man gör – så åtminstone dragit lite på smilbanden åt detta.

Bernhard är ju som många säkert vet en särskild favorit hos Bodil Malmsten. Jag har hittat en kommentar av henne som egentligen säger det mesta om hans författarskap: ”Den som läser Thomas Bernhard behöver en hjälpläsare, en stenograf, en fru, som skriver upp de fantastiska formuleringarna böckerna kryllar av och som läsaren själv inte hinner stanna upp och notera – man vill ju vidare i boken”. Sant. Men det där med att läsaren behöver en fru var kanske inte helt politiskt korrekt av fru Malmsten? Eller så är det just det det är. Jag vet som vanligt inget.

Jag gav Skoghuggning fem stars av fem. Men varför boken heter som den heter fattar jag fortfarande inte trots att Bernhard närmar sig detta minst två gånger. Ännu ett skäl att tycka om den.

Och nu kan du lyssna på denna låt om du vill: Paul Gonsalves – I Surrender Dear