Christoffer Carlsson - Den fallande detektiven.

SVT har precis börjat på en ny serie som man kallar Deckarna. Man har samlat fem svenska deckarförfattare på ett värdshus i Värmland, av alla platser, där de ska prata om och utreda sin fascination för ond bråd död, som det står i presentationen av programmen. Det lät faktiskt lite kul tyckte jag och bestämde mig för att titta. Men det var innan jag råkade snubbla över en sk trailer, där en av författarna gjorde det som man numera tydligen skall göra i alla program i SVT. Hon grät. Och då fick det vara nog. Ytterligare ett gråtprogram i raden av alla de andra är faktiskt mer än vad jag skulle stå ut med. Hur tänker man på redaktionerna?

Här gråter hon strax, Denise. För pengar.

Möjligen såhär: ”Hmm. Vad kan locka idioterna till att titta? Ett intressant ämne räcker ju inte. Då hamnar vi inte på tittartoppen och den där satans uslingen Björkman på Expressen dissar oss. Vi kör väl därför det vanliga kittet med lite snörvel? Då blir det lite god PR innan programmen sänds och sen uppföljningar i skitpressens sk nöjessidor på det. Då ska vi bara hitta några dårar som kan tänka sig att lipa lite TV-mässigt. Förslag? Vet ni förresten att programledarna i Rapport skall snyfta till i varje program med början från februari? Strax innan vädret. Och sen sitta med mascaran och sminket lite rinnande när man avrundar programmet. DET kallar jag PUBLIC SERVICE – skit åt idioterna, precis som dom vill ha! Men det vet ni ju. Nå - kommer ni med några förslag?”.

Jag avstod alltså från att titta, trots att en av de medverkande skulle vara Christoffer Carlsson, vars böcker jag läst och tyckt vara helt OK. Men om också han skulle hulka i TV, skulle jag ha svårt att läsa honom i fortsättningen.

Skriver. Gråter inte. Inte i TV i vart fall, hoppas jag.

Hursomhelst. Jag har nu läst hans senaste bok – Den fallande detektiven. Och den är bra. Den yttre ramen är förstås en liten deckargåta och ett par mord. Eftersom boken är en sk fristående fortsättningen på Den osynliga mannen från Salem, så återkommer ett par av figurerna från den boken också här, vilket inte spelar någon roll för den läsare som inte läst Den osynlige … . Carlsson beskriver, när det behövs, pedagogiskt och försynt personernas historia och lite om vad som hänt tidigare. Trots att det egentligen inte är särskilt nödvändigt Man behöver ju inte vara hjärnforskare direkt för att relativt snabbt fatta sammanhangen i en deckare.

Vi får oss till dels en deckargåta, ett par mord, ett polisarbete med förhinder, lite kärlek med förhinder det också och ett sk lyckligt slut. Vilket ska jag inte berätta här. Dessutom en storm utan motstycke i svensk deckarhistoria, Edith kallad. SMHI har lyckats pricka in den helt korrekt. Men så är det ju också fiktion vi pratar om.

Han har god hand om pennan, Carlsson. Hans språk är bra. Han gör hyfsade person- och miljöbeskrivningar. Själva storyn är trovärdig – med ett undantag. Och han kan betydligt mycket mer än att bara få ihop själva deckarintrigen. Det som många av de uppburna (svenska) kollegerna inte klarar.

Ämnet i boken handlar i mycket om höger- och vänsterextrema grupper och vilken tankevärld som de aktiva i dessa grupper vistas i. Och försvinner in i. Carlsson beskriver övertygande hur alla sociala sammanhang dessa personer tidigare var en del av tunnas ut allt mer för att till slut upphöra helt. Man hamnar i ett slags socialt stigma som efterhand blir synligt och påtagligt kännbart också för dem själva. Vilket, åtminstone för vissa av dem, innebär en trevande insikt om att deras liv kan ha blivit förspillt. När 15-åringens hårdföra okunskap och främlingskap går över i 30-åringens eftertankes kranka blekhet.

Men det finns ändå något som hindrar dem från att bryta sig loss och det stavas lojalitet. Lojalitet med den grupp man kommit att tillhöra, lojalitet med de andra som är aktiva i den och lojalitet med sig själv. Och i Carlssons bok också lojalitet med vänner sedan barndomen.

Detta dilemma beskriver Carlsson bra och ingående. Mycket säkert tack vare sina kunskaper i kriminologi. Han är ju doktor i detta ämne gubevars.

När en frustrerad och arg man känner sig sviken av dem som han gett sin odelade lojalitet kan något gå sönder. Det är det som sker i Carlsson bok och som leder till ett mord – eller om det är mordförsök. På vem vill jag här låta vara osagt. Jag vill ju inte förstöra spänningen för någon som kan tänkas läsa Den fallande detektiven.

Men det är just här – i själva credot, om man kan säga så - som Carlsson måste låta en helt osannolik händelse inträffa för att mordet eller mordförsöket skall kunna inträffa. Vi har en stor sal, en massa människor som rör sig hit och dit, en hel del som är där för den ev. mördades skull, spejande poliser en masse, övervakningskameror som i motsats till hur det brukar vara i deckare dessutom fungerar, mobiltelefoner i var mans hand och en smygande ev. mördare. Då – just då – slocknar ljuset i exakt sjutton sekunder. Och den smygande slår till.

Men, som sagt, det ordnar sig. Det blir, från polisiär synpunkt, ett lyckligt slut.

Omslaget får max 1 star. 

Jag gav Den fallande detektiven tre stars av fem.

Nu kan den intresserade lyssna på Mary Coughlan – Blue Light Boogie för att lugna sina nerver.

Torbjörn Säfve - Fritänkarna - Alternativ svensk litteraturhistoria.

Så har jag då själv läste Torbjörn Säfves alternativa litteraturhistoria Fritänkarna. I ett tidigare inlägg (klicka här om du vill läsa det) berättade jag vad den gamle välkända professor emeritus Ingemar Algulin tyckte om boken. Han gillade den. Jag tycker också den är bra, men är kanske inte lika entusiastisk.

En man med både breda och djupa kunskaper.

Det hjälpte inte riktigt att jag både har ett intresse för litteratur och litteraturhistoria, läst en och annan mer traditionell sådan innan jag gav mig på Säfve och därtill har ett visst intresse också för den vanliga årtals/kunga-historien. Och inte heller att jag (understundom) kan gilla andras lätt anarkistiska drag och definitivt gillar att mannen/kvinnan i skuggan lyfts fram på bekostnad av olika tiders Kulturmän och att dessa dessutom, när det är berättigat förstås (och när är det inte det?), får ett slag på käften. Allt detta är drag som Säfve har och det märks tydligt, ibland lite väl tydligt måste jag säga, i hans bok. För där har maktens män hela tiden en vässad penna djupt instucken i isterbukarna.

Ska du få full behållning av Säfves bok, menar jag att du nog först bör ha läst någon mer traditionell litteraturhistoria. Annars tror jag du kan komma att stå dig relativt slätt. Jag tror nämligen att du måste veta något litet om de huvudsakliga dragen i den svenska litteraturhistorien för att få full behållning av Säfves bok. Men då kan du läsa den som en både underhållande och kunskapssprängd kompletteringsläsning, dessutom skriven av en författare som har en mer än god hand om det svenska språket.

Nu finns det en hel uppsjö av böcker om svensk litteraturhistoria. Det är bara att gå till biblioteket och fråga. De brukar alla börja med runstenarna – jag har dock läst en ambitiös bok som började med muntlig tradition, hur författaren nu fick grepp om den - och sen i god ordning gå igenom litteraturen pr tidsepok (ni vet forntid, medeltid, renässans etc. etc. ) och kommentera författarna inom epoken och formulera sig intelligent och klokt om dessa, deras böcker, deras roll för samtiden och deras betydelse nu. Och hur viktiga och intressanta de alla naturligtvis är också för den moderna läsaren. Nästan undantagslöst är litteraturhistorikerna lätt bugande, artiga och belevade när man kommenterar enskilda författare. Ett annat gemensamt drag är att ju längre bort från nutid man skriver om, ju större utrymme får både epoken och dess författare. Barnböcker, deckare och annan mer folklig litteratur saknas oftast, om än inte alltid.

Nu vet jag inte längre vilka allmänna referensböcker som man tar upp på litteraturlistorna på universiteten, om man nu ens gör detta längre, men jag skulle för den intresserade vilja rekommendera antingen Göran Häggs ”Den svenska litteraturen” eller ”Litteraturens historia i Sverige” av Bernt Olsson och den nämnde Ingemar Algulin om man vill skaffa sig en snabb överblick över vår litteraturhistoria. En av fördelarna med dessa två böcker är att de är i ett band vardera. Hägg är den som skriver mest personligt. Men det finns alltså andra större och mer ambitiösa verk.

(Sen finns ju också, för den extremt otålige, Henrik Lange och hans två böcker ”80 romaner för dig som har bråttom” och ”96 romaner för dig som fortfarande har bråttom”. Varje bok är komprimerad på en sida med fyra serierutor).

Men varför ska man då (helst) ha läst en mer traditionell litteraturhistoria innan Säfves bok? Det beror helt enkelt på det upplägg han valt för sin bok. Han kallar den ”alternativ svensk litteraturhistoria”. På vilket sätt den är alternativ får läsaren försöka förstå själv, eftersom boken märkligt nog saknar en inledning där urval och utgångspunkter beskrivs och förklaras. (Den saknar också ett register över författare och verk). Men Säfve följer, det står alldeles klart från början, den litteratur som står i någon sorts opposition mot maktens herrar, oavsett om dessa sitter på den politiska, kyrkliga eller intellektuella makten. Och det är ju tilltalande. Men också det som är bokens svaghet.

För har man som läsare av hans bok ingen hum alls om den traditionella litteraturhistoriska periodindelningen, och den kunskap ger oss Säfve inte, blir det svårt att sätta de enskilda författarna i ett sammanhang och rätt förstå Säfves kritik. Och detta alldeles särskilt som Säfve berättar om författarna årtalsvis. Han gör det då onödigt svårt för oss läsare. Han har stora kunskaper och har uppenbarligen läst snart sagt allt som publicerats, men lämnar oss läsare i sticket när han tömmer sin kunskapspåse årtalsvis. Vi läsare ser då inte sammanhangen och de stora dragen. De som Säfve själv ser och säkert vet det mesta om. Varför han väljer att behålla den kunskapen för sig själv är svårt att förstå. Alternativ litteraturhistoria blir då i mycket en svårförståelig litteraturhistoria, och det kan ju rimligen inte varit hans mening. Och då står vi läsare där med frågan: varför gör han på detta viset?

Nå. Nu är det som det är. Säfve börjar med år 1543, som var det år som Gustav Vasas bibel fått spridning till kyrkorna både på landet och i städerna, och slutar 2012. Varje år ges en alldeles egen rubrik – ibland begriplig, ibland inte, inte sällan ganska så uppfriskande. Vilka år kan tänkas rymmas under rubrikerna ”Animala magnetismens år”, ”Den sedliga morgonrodnadens år”, ”Sjukjournalernas år” eller ”Tomhetens år” (under vilken rubrik det inte står ett ord ...). Tänk efter nu, käre ev. läsare (eller titta längst ner …). Under varje rubrik berättar sedan Säfve om en eller flera skrivande personer och då inte alltid traditionella författare, utan också t.ex. lagstiftare, präster och annat löst folk. Och det är ju i sig tilltalande.

Tempot är ganska så rasande. Det blir ju så när han bara har 439 sidor på sig. Han blir ibland/för ofta/inte så sällan väl anekdotisk och liknar då nästan en pamflettförfattare. Egentligen tycker jag att det är först från år 1838 när han kommer in på Almqvist och hans viktiga roman ”Det går an” som boken börjar påminna om en litteraturhistoria. Ännu lite bättre blir han från det därpå kommande sekelskiftet. Men då har mer än två tredjedelar av boksidorna gått åt. Säfve har alltså fastnat i samma gamla fälla som också de mer traditionella litteraturhistorikerna – äldst är bäst, eller ska i vart fall ha mest utrymme. Men det blir väl ofrånkomligt med hans årtalsupplägg.

Nu låter jag kanske lite för negativ. Boken har klara fördelar då den också tar upp författarskap som tycks vara sorgligt bortglömda av alla utom Säfve. Jag vill här ta upp ett enda exempel. Hur många känner till Johannes Olsson, kallad Brånasmeden. Inte många gissar jag. I vart fall gjorde jag inte det. Men Säfve beskriver hans liv och betydelse på ett sådant sätt att jag nu på Bokbörsen – det viktiga antikvariatet på nätet - beställt två böcker av honom. Så kan det gå.

Brånasmeden himself.

Men med det sagt, så finns det alltså svagheter i Säfves bok. Jag har nämnt ett par redan. En annan stor sådan är att den för svensk litteratur internationellt unika del som brukar kallas autodidakterna helt saknar en samlad beskrivning. Jag förstår ju förstås varför – det blir så med bokens själva upplägg. Men jag tycker det är trist. Enskilda författare som tillhör gruppen finns förstås med, även om t.ex. Leon Larsson bara nämns som namn, och t.ex. Harry Martinsons roll och betydelse lyfts fram (”alla autodidakter känner igen sig, alla hemlösa som klamrar sig fast vid litteraturen”). Men min personliga uppfattning är att det inte räcker.

Slut på klagovisan. Säfves bok är trots de brister jag ser mycket läsvärd. Satt i händerna på en ung person kan den säkert verka som en inspiration att kunna gå vidare till andra verk inom litteraturhistorien som ger en annan fördjupning och överblick. Satt i händerna på en gammal man som mig inspirerade den till läsning av sådant som jag inte ens hört talas om. Och glad bli jag av att det i vårt kära fosterland finns en man som har Säfves både breda och djupa kunskaper och som gett sig fan på att förmedla dessa till oss som bara sitter på vår breda bak och läser. Och heder åt förlaget Karneval som gjort detta möjligt.

Jag gav Säfves Fritänkarna fyra stars av fem i betyg.

Och nu kan den som så vill lyssna på Sheila Jordan – Am I Blue?

Facit.

”Animala magnetismens år” - 1787

”Den sedliga morgonrodnadens år” - 1808

”Sjukjournalernas år” - 1945

”Tomhetens år” - 2010

Niklas Rådström - boken Boken och pjäsen Bibeln.

Jag har tidigare här på min blogg skrivit om Niklas Rådströms bok Boken, dvs. hans skönlitterära omskrivning av bibelns skapelseberättelse och hur den gode allsmäktige guden därefter driver både enskilda personer och hela länder till underkastelse, undergång och död. Samt kanske leder en och annan till någon slags frälsning. Jag gav boken fem stars av fem i betyg. Min recension var, som inte så sällan, både lång, ordrik och kanske inte heller helt glasklar. Men vad fan – en gör ju så gott en kan. Det blir som det blir.

God och allsmäktig?

Min recension finns på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Du kan också nå den genom att klicka här (om det nu, kanske kanske inte lyckas för mig att först gå in i och sen gå ut ur cyberrymden för att därefter klistra – heter det väl? - in texten här. Men jag kan kanske hoppas på ett herrens under?).

Jag har nu sett föreställningen Bibeln på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Upphovsman till pjäsen är samme Niklas Rådström. Jag har förstått att han först skrev en pjäs till Göteborgs stadsteater under namnet Bibeln, därefter på samma grundmaterial boken Boken för att därefter acceptera att pjäsen sattes upp på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Men så vidare värst gott samarbete mellan Rådström och Kulturhuset Stadsteatern kan det inte ha varit. Föreställningen i Göteborg var på fem (sic!) timmar. I Stockholm är den på tre. Av programbladet framgår att ”teatern har gjort en bearbetning av pjäsen”. Vem som gjort det och hur man gjort det får vi inte deta. Att Rådström inte kan ha varit involverad framgår av det faktum att han i vredesmod lämnade premiären i pausen. Sanningsvittne till denna remarkabla händelse är fd biskopen i Stockholms stift Caroline Krook. Klicka här om du vill veta mer om just detta (med samma reservation som ovan; sök annars själv på nätet).

Nu är jag ingen teaterhabitué. Men om pjäsen tyckte jag inte. Scenografin som helhet var inte tilltalande och det var en märklig syn att se skådespelarna släpa på filtar och stolar mm allteftersom föreställningen gick framåt och en ny händelse i bibelhistorien skulle illustreras. Illustreras är rätta ordet. För om man inte har god kännedom om bibeln och dess olika böcker, var det inte helt enkelt att sätta enskilda scener till ett sammanhang. Kanske var det möjligt i Göteborg. I boken är det naturligtvis så. Och kanske hade det kunnat bli så också i Stockholm om regissör och dramaturg (i samarbete med Rådström?) kunnat skapa något slags sammanhängde kitt i föreställningen. Herrens tre änglar eller varför inte rollfigurerna Mannen och Kvinnan, som finns också i Boken och där  rör sig obehindrat i tid och rum, skulle kunnat få den uppgiften. Som det nu är, så följer de olika scenerna på varandra utan att dess betydelsebärande roll för helheten egentligen framgår. Åtminstone inte för en ateist som mig. Möjligen - men bara möjligen - för den som kan sin bibel. Föreställningen blir, trots de tre timmarna, en slags snabbspolning genom den heliga skriften. Ibland så snabb att jag inte ens hinner med – Jesus korsfästs förstås i vanlig ordning, men dock för att strax därpå dyka upp i en scen och dela det sista brödet med sina lärjungar. Hur fan gick det till?, skulle jag vilja utbrista, om det inte vore lite väl blasfemiskt.

Herrens tre änglar tänker. Till vilken nytta?

Nu betyder ju inte detta att föreställningen är dålig rakt igenom. Inte alls. Och det finns en hel del utmärkta skådespelarprestationer. Gunilla Röör som herrens ängel och Michael Jonsson som herrens andra ängel är två exempel, liksom Sten Ljunggren när han spelar Abraham och Emil Almén som Mose. Och kanske Jessica Liedberg som Lots hustru. Lennart Jähkel spelar som vanligt Lennart Jähkel och gör förstås det bra (även om jag inte riktigt förstår poängen med att han av och till spelar på elektrisk gitarr), men många av de andra skådespelarna är märkligt anonyma. Sen måste jag säga att det syntes att Röör är 55+ och Ljunggren 75+ - den fysiska spänsten är inte som jag antar att den var i yngre dagar. Röör förefaller ha artros i höger knä medan Ljunggren helt enkelt bara är gammal. Utmärkta skådespelare båda två, men alltså inga atleter direkt. 

Har tid hos ortoped?

Nog om det.

Vad lär man sig då av detta? Kanske helt enkelt bara att detta med teater inte är min påse. Jo, så kan det vara.

Jag vill trösta alla teatervänner bland mina ev. läsare med följande två vackra låtar: Little Feat – A Church Falling Down Blue For Two – Cherokee Dance

Werner Aspenström - Samlade dikter 1943 - 1997.

Jag sitter här med en betydande svensk författares hela lyriska produktion i handen. Hans livsverk. Det visar sig väga 987 gram, vare sig mer eller mindre. Det är Werner Aspenströms Samlade dikter 1943 – 1997 som Bonniers nu gett ut i ett vackert band formgivet av Nina Ullmaja och med Anna Aspenström och Hans Isaksson som redaktörer. Det är en bok som alla litteraturintresserade bör skaffa sig även om man, som jag, kanske inte är någon större poesiälskare. Att köpa denna bok är, som jag ser det, en hommage inte bara åt Aspenström utan också åt Bonniers, som i dessa bistra tider valt att satsa på utgivningen av en bok som rimligen inte blir en kioskvältare. Och den ges inte ens ut i juletider, den tid då farmor, morfar, bror och syster brukar kunna köpa nästan vad som helst till den litteraturintresserade lillebrorsan. Och då i ren desperation kanske också en poets verk. Om Läckberg är slut.

W.A. - utan katt.

Aspenström föds 1918 (han dör 1997) i en liten by i Bergslagen och bor där med sin mamma och två syskon. Det var ett knapert liv. Efter sex år i folkskola börjar han arbeta på bl.a. Fagersta bruk. Och där kunde han säkert i likhet med många av sina kamrater stannat. Men han kommer in på Sigtuna folkhögskola och fortsätter med att ta studentexamen som privatist och en fil kand på Stockholms högskola. Bara detta är ju, med tanke på de omständigheter under vilka han föddes och växte upp, anmärkningsvärt. Så det är ju inte att undra på att han så småningom också blir både hedersdoktor och ledamot av Svenska Akademien. Det senare enligt uppgift motvilligt. Aspenström blev också en av de sk 40-talisternas centralfigurer och har, såvitt jag kommer ihåg från mina studier i litteraturvetenskap, haft stor påverkan på inte bara sina kamrater i denna grupp utan också senare poeter. Vilka, hur och varför kan jag dock bara vagt erinra mig. Trist. Men så är det.

Den eventuelle läsaren får därför i hemuppgift att ta reda på detta själv.

Lyriker blev han alltså, men också dramatiker och prosaist, och det är diktsamlingarna som Bonniers nu samlat i dessa 987 gram eller, om man hellre vill säga det, dessa nästan 850 sidor. Det är en bok som förslagsvis inte läses i en följd från pärm till pärm, särskilt inte om man är en något avvaktande poesiläsare. Det är också, av just dessa skäl, en övermänsklig uppgift för mig att att sammanfatta och bedöma ett livsverk. Det finns väl i stort sett bara en person i vårt just nu depressivt gråmulna fosterland som klarar det. Göran Greider tänker jag förstås på.

Inte vet jag om det är tillåtet upphovsrättsliga skäl, men likafullt bifogar jag den utmärkta artikel som Greider har skrivit i Aftonbladet om boken. Läs och häpna över denne mans kunskaper och stilistiska förmåga.

Göran Greiders artikel: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article20148044.ab

Göran Greider. Med katt

Jag vill gärna sluta med att ge exempel på dikter som jag redan tidigare men också nu efter min något översiktliga bläddergenomläsning fastnade för (och som inte var alltför kända eller alltför långa …):

Elegi.

Ty dagen lider.

Solen ska dö klockan sju.

Säg, experter på mörkret,

vem ska lysa oss nu?

Vem tänder ett västerländsk motljus,

vem drömmer en österländsk dröm?

Kom vem som helst med en lykta!

Helst du.

Den underliga flickan.

Istället för att gå till skolan

gick den underliga flickan ner till vattnet

för att lära sig andas med gälar.

Längre har jag inte hunnit.

Nu ser jag honom åter,

gränslinjens fågel,

i ljuset dels,

i skuggan dels,

hör det dubbla ropet

från en tudelad fågel:

en svart vinge

och en vit vinge

flygande tillfälligt

bredvid varann.

Den som söker en mening

finner två meningar.

Längre har jag inte hunnit

fast våren gått,

och sommaren förrunnit.

Jag gav Samlade dikter fem stars av fem. Och Bonniers förlag fem hedersstars.

Behöver du en paus i ditt poesiläsande kan du med fördel lyssna på Amanda Jenssen – Christmas Fool

Tidskriften Respons recension av Torbjörn Säfves bok Fritänkarna - Alternativ svensk litteraturhistoria.

Jag har skrivit om tidskriftenRespons här förut, men upprepar mig gärna om just den. Det är alltså en recensionstidskrift för humaniora och samhällsvetenskap, som i år går in på sitt fjärde år och den vänder sig i första hand till oss som tycker att dagstidningarnas bevakning av facklitteraturen kunde vara bättre (och då uttrycker jag mig som många förstår milt). Anslaget i tidningens är brett, redaktionen mångkunnig och dess redaktionsråd imponerande. Nu skall tidningen – läser jag i ledaren för 2014 års sista nummer – ytterligare förstärkas. Förhoppningarna för kommande nummer och år blir därför stora.

Anslaget i tidningen är alltså brett och mångskiftande, men jag begränsar mig här till att försöka återberätta vad som skrivs om en ny litteraturhistoria på svenska – Fritänkarna – Alternativ svensk litteraturhistoria av Torbjörn Säfve. Samma recensent skriver också om boken Under tidens yta – En annorlunda svensk poesihistoria av Jonas Ellerström. Jag lägger här Ellerströms bok åt sidan. Poesihistoria är inte riktigt min påse. Även annat kul och spännande får den intresserade grotta ner sig i själv. Den som vill läsa vad tidningens recensenter skriver om t.ex. En sommar med Montaigne, Hype – bestseller and literary culture, När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen, Partiledaren som klev in i kylan, Minnet och elden – en politisk memoar med samtida synpunkter (Pierre Schoris memoarer) och inte minst The Madwoman in the Attic (en klassiker som tidningen menar fortfarande är ”obligatorisk läsning för den som vill förstå den feministiska litteraturvetenskapens utveckling” får helt enkelt börja prenumerera eller åtminstone masa sig i väg till närmaste bibliotek. Där sådana fortfarande finns.

Författaren.

Men Torbjörn Säfve alltså. Honom har jag läst och jag kommer särskilt ihåg ”I Goyas tecken”. Men när jag nu tänkte ta fram den, så är den puts väck. Antagligen har den försvunnit i någon av den skiften av liv och böcker som inträffat genom åren. Och inte alla har varit så frid- och rofyllda som jag läst i olika spalter att de skall vara. Om man är mogen och vuxen, vill säga. Det är väl antagligen där det har brustit. (Men den kan ju också – hemska tanke – vara felsorterad i mitt bibliotek).

Men nu till Fritänkarna. Recensent är Ingemar Algulin, professor emeritus vid Stockholms universitet. Han är entusiastisk och berömmande. Säfves bok börjar 1543 med utgivningen av Gustav Vasas bibel och slutar 2012. I motsats till de flesta andra litteraturhistorier är den inte epokindelad (som i t.ex. renässans, 40-tal, 50-tal etc.) utan Säfve kommenterar de författare han tar upp årtalsvis. Han ger också varje år en alldeles egen och högst personlig rubrik som t.ex. ”Den vita gentianans eller den torkade hundskitens år”. År 2010 lämnar han emellertid helt blankt under rubriker ”Tomhetens år” (sic). Fördelen med detta sätt att organisera sin litteraturhistoria blir då att författarna, med det urval Säfve gör, presenteras i sitt kollegiala och samhälleliga sammanhang. Säfves urval bygger, enligt Algulin, på författare som är oppositionella mot makten – den politiska, kyrkliga och intellektuella makten – och får då en lätt anarkistisk inriktning. Vilket ju bara det känns spännande. Men det innebär ju också att vissa författare som omnämns i andra mer traditionella litteraturhistorier här lämnas åt sidan, medan andra mer okända förmågor lyfts fram. Men de stora elefanterna finns förstås alltid med.

Algulin avslutar sin recension på följande sätt: ”Fritänkarna är en enastående unik bok, en häpnadsväckande explosion av voluminös lärdom och mental energi, byggd på en outsläcklig läsaptit och en otrolig arbetsinsats”.

En mycket läsvärd bok av recensenten. 

Kan man annat än att vilja läsa en sådan bok? Nej. Jag har nu för egen del beställd den på Bokus – 214 riksdaler för 439 sidors spännande lärdom. Och vacker att se på lär den också vara.

Säfves bok.