Jag har tidigare här på min blogg skrivit om Niklas
Rådströms bok Boken, dvs.
hans skönlitterära omskrivning av bibelns skapelseberättelse och
hur den gode allsmäktige guden därefter driver både enskilda
personer och hela länder till underkastelse, undergång och död.
Samt kanske leder en och annan till någon slags frälsning. Jag gav
boken fem stars av fem i betyg. Min recension var, som inte så
sällan, både lång, ordrik och kanske inte heller helt glasklar.
Men vad fan – en gör ju så gott en kan. Det blir som det blir.
God och allsmäktig?
Min recension finns på min blogg
kennethbokhallaren.blogspot.se. Du kan också nå den genom att klicka här (om det nu, kanske kanske inte lyckas för mig att först
gå in i och sen gå ut ur cyberrymden för att därefter klistra –
heter det väl? - in texten här. Men jag kan kanske hoppas på ett
herrens under?).
Jag har nu sett föreställningen
Bibeln på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Upphovsman till pjäsen är samme Niklas Rådström. Jag har förstått
att han först skrev en pjäs till Göteborgs stadsteater under
namnet Bibeln, därefter på samma grundmaterial boken Boken för att därefter acceptera att pjäsen sattes upp på
Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Men så vidare värst gott
samarbete mellan Rådström och Kulturhuset Stadsteatern kan det inte
ha varit. Föreställningen i Göteborg var på fem (sic!) timmar. I
Stockholm är den på tre. Av programbladet framgår att ”teatern
har gjort en bearbetning av pjäsen”. Vem som gjort det och hur man
gjort det får vi inte deta. Att Rådström inte kan ha varit involverad
framgår av det faktum att han i vredesmod lämnade premiären i
pausen. Sanningsvittne till denna remarkabla händelse är fd
biskopen i Stockholms stift Caroline Krook. Klicka här om du vill
veta mer om just detta (med samma reservation som ovan; sök annars
själv på nätet).
Nu är jag ingen teaterhabitué. Men om pjäsen tyckte
jag inte. Scenografin som helhet var inte tilltalande och det var en märklig
syn att se skådespelarna släpa på filtar och stolar mm
allteftersom föreställningen gick framåt och en ny händelse i
bibelhistorien skulle illustreras. Illustreras är rätta ordet. För
om man inte har god kännedom om bibeln och dess olika böcker, var
det inte helt enkelt att sätta enskilda scener till ett sammanhang.
Kanske var det möjligt i Göteborg. I boken är det naturligtvis så. Och
kanske hade det kunnat bli så också i Stockholm om regissör och
dramaturg (i samarbete med Rådström?) kunnat skapa något slags
sammanhängde kitt i föreställningen. Herrens tre änglar eller
varför inte rollfigurerna Mannen och Kvinnan, som finns också i Boken och där rör sig obehindrat i tid och rum, skulle kunnat få den
uppgiften. Som det nu är, så följer de olika scenerna på varandra
utan att dess betydelsebärande roll för helheten egentligen
framgår. Åtminstone inte för en ateist som mig. Möjligen - men bara möjligen - för den som kan sin bibel. Föreställningen blir, trots de
tre timmarna, en slags snabbspolning genom den heliga skriften. Ibland så snabb
att jag inte ens hinner med – Jesus korsfästs förstås i vanlig
ordning, men dock för att strax därpå dyka upp i en scen och dela
det sista brödet med sina lärjungar. Hur fan gick det till?, skulle
jag vilja utbrista, om det inte vore lite väl blasfemiskt.
Herrens tre änglar tänker. Till vilken nytta?
Nu betyder ju inte detta att föreställningen är
dålig rakt igenom. Inte alls. Och det finns en hel del utmärkta
skådespelarprestationer. Gunilla Röör som herrens ängel och
Michael Jonsson som herrens andra ängel är två exempel, liksom
Sten Ljunggren när han spelar Abraham och Emil Almén som Mose. Och
kanske Jessica Liedberg som Lots hustru. Lennart Jähkel spelar som
vanligt Lennart Jähkel och gör förstås det bra (även om jag inte
riktigt förstår poängen med att han av och till spelar på
elektrisk gitarr), men många av de andra skådespelarna är märkligt
anonyma. Sen måste jag säga att det syntes att Röör är 55+ och
Ljunggren 75+ - den fysiska spänsten är inte som jag antar att den
var i yngre dagar. Röör förefaller ha artros i höger knä medan
Ljunggren helt enkelt bara är gammal. Utmärkta skådespelare båda två, men alltså inga atleter direkt.
Har tid hos ortoped?
Nog om det.
Vad lär man sig då av detta? Kanske helt enkelt bara
att detta med teater inte är min påse. Jo, så kan det vara.
Jag vill trösta alla teatervänner bland mina ev.
läsare med följande två vackra låtar: Little Feat – A Church Falling Down Blue For Two – Cherokee Dance
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar