Christoffer Carlsson - Den fallande detektiven.

SVT har precis börjat på en ny serie som man kallar Deckarna. Man har samlat fem svenska deckarförfattare på ett värdshus i Värmland, av alla platser, där de ska prata om och utreda sin fascination för ond bråd död, som det står i presentationen av programmen. Det lät faktiskt lite kul tyckte jag och bestämde mig för att titta. Men det var innan jag råkade snubbla över en sk trailer, där en av författarna gjorde det som man numera tydligen skall göra i alla program i SVT. Hon grät. Och då fick det vara nog. Ytterligare ett gråtprogram i raden av alla de andra är faktiskt mer än vad jag skulle stå ut med. Hur tänker man på redaktionerna?

Här gråter hon strax, Denise. För pengar.

Möjligen såhär: ”Hmm. Vad kan locka idioterna till att titta? Ett intressant ämne räcker ju inte. Då hamnar vi inte på tittartoppen och den där satans uslingen Björkman på Expressen dissar oss. Vi kör väl därför det vanliga kittet med lite snörvel? Då blir det lite god PR innan programmen sänds och sen uppföljningar i skitpressens sk nöjessidor på det. Då ska vi bara hitta några dårar som kan tänka sig att lipa lite TV-mässigt. Förslag? Vet ni förresten att programledarna i Rapport skall snyfta till i varje program med början från februari? Strax innan vädret. Och sen sitta med mascaran och sminket lite rinnande när man avrundar programmet. DET kallar jag PUBLIC SERVICE – skit åt idioterna, precis som dom vill ha! Men det vet ni ju. Nå - kommer ni med några förslag?”.

Jag avstod alltså från att titta, trots att en av de medverkande skulle vara Christoffer Carlsson, vars böcker jag läst och tyckt vara helt OK. Men om också han skulle hulka i TV, skulle jag ha svårt att läsa honom i fortsättningen.

Skriver. Gråter inte. Inte i TV i vart fall, hoppas jag.

Hursomhelst. Jag har nu läst hans senaste bok – Den fallande detektiven. Och den är bra. Den yttre ramen är förstås en liten deckargåta och ett par mord. Eftersom boken är en sk fristående fortsättningen på Den osynliga mannen från Salem, så återkommer ett par av figurerna från den boken också här, vilket inte spelar någon roll för den läsare som inte läst Den osynlige … . Carlsson beskriver, när det behövs, pedagogiskt och försynt personernas historia och lite om vad som hänt tidigare. Trots att det egentligen inte är särskilt nödvändigt Man behöver ju inte vara hjärnforskare direkt för att relativt snabbt fatta sammanhangen i en deckare.

Vi får oss till dels en deckargåta, ett par mord, ett polisarbete med förhinder, lite kärlek med förhinder det också och ett sk lyckligt slut. Vilket ska jag inte berätta här. Dessutom en storm utan motstycke i svensk deckarhistoria, Edith kallad. SMHI har lyckats pricka in den helt korrekt. Men så är det ju också fiktion vi pratar om.

Han har god hand om pennan, Carlsson. Hans språk är bra. Han gör hyfsade person- och miljöbeskrivningar. Själva storyn är trovärdig – med ett undantag. Och han kan betydligt mycket mer än att bara få ihop själva deckarintrigen. Det som många av de uppburna (svenska) kollegerna inte klarar.

Ämnet i boken handlar i mycket om höger- och vänsterextrema grupper och vilken tankevärld som de aktiva i dessa grupper vistas i. Och försvinner in i. Carlsson beskriver övertygande hur alla sociala sammanhang dessa personer tidigare var en del av tunnas ut allt mer för att till slut upphöra helt. Man hamnar i ett slags socialt stigma som efterhand blir synligt och påtagligt kännbart också för dem själva. Vilket, åtminstone för vissa av dem, innebär en trevande insikt om att deras liv kan ha blivit förspillt. När 15-åringens hårdföra okunskap och främlingskap går över i 30-åringens eftertankes kranka blekhet.

Men det finns ändå något som hindrar dem från att bryta sig loss och det stavas lojalitet. Lojalitet med den grupp man kommit att tillhöra, lojalitet med de andra som är aktiva i den och lojalitet med sig själv. Och i Carlssons bok också lojalitet med vänner sedan barndomen.

Detta dilemma beskriver Carlsson bra och ingående. Mycket säkert tack vare sina kunskaper i kriminologi. Han är ju doktor i detta ämne gubevars.

När en frustrerad och arg man känner sig sviken av dem som han gett sin odelade lojalitet kan något gå sönder. Det är det som sker i Carlsson bok och som leder till ett mord – eller om det är mordförsök. På vem vill jag här låta vara osagt. Jag vill ju inte förstöra spänningen för någon som kan tänkas läsa Den fallande detektiven.

Men det är just här – i själva credot, om man kan säga så - som Carlsson måste låta en helt osannolik händelse inträffa för att mordet eller mordförsöket skall kunna inträffa. Vi har en stor sal, en massa människor som rör sig hit och dit, en hel del som är där för den ev. mördades skull, spejande poliser en masse, övervakningskameror som i motsats till hur det brukar vara i deckare dessutom fungerar, mobiltelefoner i var mans hand och en smygande ev. mördare. Då – just då – slocknar ljuset i exakt sjutton sekunder. Och den smygande slår till.

Men, som sagt, det ordnar sig. Det blir, från polisiär synpunkt, ett lyckligt slut.

Omslaget får max 1 star. 

Jag gav Den fallande detektiven tre stars av fem.

Nu kan den intresserade lyssna på Mary Coughlan – Blue Light Boogie för att lugna sina nerver.