Péter Nádas - Egen död.

Péter Nádas är en drygt 70-årig ungersk författare som regelmässigt brukar bli aktuell i svensk litterär diskussion en gång per år, förutom när han kommer med en ny bok. Och det är numera inte så ofta. Men diskussionen om honom kommer annars regelbundet i samband med de återkommande spekulationerna om Nobelpriset i litteratur. Han är väl numera ingen av de stora favoriterna direkt, men finns ändå alltid med i samtalen på kultursidorna. Han och Joyce Carol Oates är väl eviga följeslagare i just det spekulationsracet. En av dem lär aldrig får det.

Själv har jag nu fyra tegelstenar av honom som stirrar förorättat på mig i hyllan för oläst. Det är Minnesanteckningarnas bok om 841 sidor och trebandsverket Parallella historier om sammanlagt 1 728 sidor. Man kan bli matt för mindre. Någon gång, någon gång ska jag kasta mig över dem. Kanske när fru Danius öppnat den vita dörren i Börshuset och sagt att ”Årets Nobelpris i litteratur har gått till den ungerske författaren...”. Eller kanske när min fru är bortrest. Vem vet.

Nå. Fram till alldeles nyss hade jag ytterligare en bok av Nádas i den olästa hyllan och det var Egen död. En mer lätthanterlig liten bok på dryga hundratalet sidor och med spatiös textsättning. Ibland bara en mening på en sida.

Boken är en roman. En skönlitterär gestaltning. Jag tror alltså inte den skall läsas alltför bokstavligt. Men Nádas beskriver sina tankar och reflektioner under den dag han plötsligt och oväntat drabbas av en hjärtattack. Från det att han börjar märka att allt inte står rätt till, över ett allt mer förvärrat tillstånd av andningssvårigheter, med kallsvetten rinnande och därtill problem med ett röra sig rent fysiskt, fram till att han, samtidigt som han naturligtvis arbetar, inser att att han måste till läkare och stapplar över gatan till sin egen (hus)läkare för att då få åka till sjukhus med ilfart. Här utspelat kafkaliknande situationer, som han uppfattar dem (eller i vart fall beskriver dem nu i efterhand). Men han räddas till livet till följd av säkert också förfinade medicinska insatser men också den klassiska revbensknäckande hjärtmassagen. Räddas således till livet – men först efter att ha varit kliniskt död i tre minuter. Hävdar han.

Men i detta yttre kaos upplever han också ett inre lugn och förmår reflektera över livet, sin smärta, sin förestående död och märker då att gud dessvärre inte var närvarande eller i vart fall oanträffbar. Vi läser alltså en intellektuell människas beskrivning av sin egen nära-döden-upplevelse. Hur mycket som är litterära efterkonstruktioner är förstås omöjligt att veta. Men boken är i beskrivningen av detta outgrundliga tillstånd, som jag uppfattar den, både insiktsfull, allvarlig och trösterik. Och kan mycket väl sättas i händerna på såväl den unge som den gamle som funderar på livets eviga gåta – vadan och varthän.

Men jag tror inte boken skall sättas i händerna på en hypokondriker. Ett tips bara.

Jag gav Egen död fyra stars av fem.

För att skingra tankarna kan jag rekommendera att lyssna på Traditional – Sorgen och glädjen - Traditional – Som fågelen vid ljusan dag