Sara Larsson - Den första lögnen.

Sara Larsson är en 40-årig konsult mm som nu också har skrivit sin första deckare eller spänningsroman om man så vill – Den första lögnen. Vi har ett brott, ett antal förövare, inget polisarbete, ingen som döms men ändå tre personer som det, helt berättigat, på olika sätt går åt helvete för.

Sara Larsson. 

Larsson har skrivit den alltför välbekanta historien om tre glada, fulla, ansvarslösa och kåta pojkar som super en ung tjej full och sen utsätter henne för grovt sexualiserat våld. Den våldtagna vågar polisanmäla pojkarna som – håll i er nu ev. läsare – blir frikända. Det blir alltså som vanligt: ord står mot ord. Och då blir förövare frikända. Flickan hade ju dessutom svarta spetstrosor.

Förövarna – den gode, den onde, den fule – går sen glada och relativt lyckliga ut i vuxenlivet och det går ganska bra för dem. Bäst går det för den onde. Bra nog för den gode. Sämre för den fule. Och för flickan då? Ja – läs boken är mitt svar.

Den onde lever sitt liv på en räkmacka med vacker hustru och två välartade barn (en pojke och en flicka förstås) och ägnar inte våldtäkten och offret en tanke sen han väl blev frikänd. Den gode har samvetskval hela tiden och vill, men vågar inte, berätta vad som hände för länge sen för sin sambo. Den fule har hamnat på sniskan i livet och tänker väl egentligen bara på nästa fylla. Två av dessa var aktiva i våldtäkten. En således inte utan såg bara passivt på, men tog ändå foton på övergreppet.

Dessa foton spelar roll för händelseutvecklingen. För efter dryga 10 år får den onde och den gode mystiska sms som anspelar på våldtäkten och några av de foto som togs är bifogade. Den onde får dessutom sms och också foto på ett övergrepp han utsatte en prostituerad kvinna för när han var på semester med fru och barn i Thailand. Förutom att ha samlag med kvinnan roade han sig också med att köra upp en flaska i hennes slida. Han får, okänt hur och okänt av vem, samma flaska uppkörd i ändtarmen. Båda blir sjuka av detta. Han klarar sig. Hon dör.

Det är i och med dessa sms som allt rullar igång. Framförallt den onde, som har mest att förlora på att allt blir känt, drar igång egna undersökningar. Polisen hålls på minst armslängds avstånd. Vem, vem, vem – frågar han sig med darrande röst, vill förstöra mitt liv? Svetten porlar utmed hans rygg, handflatorna är svettiga också de, blicken alltmer stirrig. Spänningarna i de båda lyckliga familjerna ökar efterhand.

Till slut får då allt en upplösning. Vilken ska inte avslöjas här. Vägen dit är inte helt sannolik, vill jag påstå. Men när mystikens dimma väl lättat ligger två äktenskap i kras, har en person framtidsutsikter som inte kan bedömas särskilt goda, har den som ville ha sin hämnd således fått den och den onde därtill osannolikt nog vågat sig på att närma sig en dotter som han fick med en annan klasskamrat än den han våldtog. Bäst går det därför för alla kvinnor – unga som gamla.

Som deckare eller spänningsroman är Den första lögnen inte helt lyckad. Bättre då som en form av debatt- och diskussionsinlägg med helt berättigad kritik mot hur sexualmålen hanteras av rättsväsendet och den förlåtande, närmast överslätande, attityd som förövarna får av systemet och omgivningen. Men detta är kända fakta. Det finns redan både välkända och omdiskuterade böcker i detta ämne. Och jag har svårt att tänka mig att Den första lögnen kan göra vare sig från eller till i denna viktiga fråga.

Vad lär man sig då av detta? Helt enkelt bara att det alltid är så att den första lögnen är just den första och alltid följs av flera och att dessa till slut blir så många att lögnaren inte hittar ut till vare sig sanning eller ett liv i frid.

Jag gav Den första lögnen tre stars av fem. Mer än godkänt således. 

Och varför inte nu lyssna på Luther Johnson – Lonesome In My Bedroom