Sara Danius - Husmoderns död och andra texter.

Vissa människor är fanimej gudabenådade. Klarar allt, orkar allt – till synes utan ansträngning.

Som Sara Danius – eller fru Danius som hon lär kallas vid Svenska Akademiens sammanträden. Professor i estetik vid Södertörns högskola, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, ledamot i Kungliga Vitterhetsakademien, ledamot i Svenska Akademien och utpekad som nästa sk ständiga (som Akademien efter mycket huvudbry har kommit fram till att hon ska kallas - i strid med stadgarnas lydelse) sekreterare. Ett antal böcker har hon skrivit och ett ännu större antal artiklar i bl.a. Dagens Nyheter. Föreläst i skilda sammanhang. Hon har specialiserat sig på de riktigt stora elefanterna och deras tid. Vi talar då om Proust, Joyce, Thomas Mann, Flaubert, Balzac och säkert fler. Alla förstås lästa på originalspråken. Den som fuskat lite i ämnet litteraturvetenskap vet vilken arbetsinsats som krävs bara på grundkurserna. Vad har då inte krävts av fru Danius. Och för den delen av hennes gelikar.

Alltså - allt detta utan ansträngning? Naturligtvis inte. Bakom varje liten och stor framgång finns blod, svett och tårar. Misslyckande. Omstart. Och antagligen ett närmast otroligt kämpande. Men säkert också lite tur i det genetiska lotteriet.

För oss vanliga dönickar är det en fröjd, och en lisa för själen, att de som har alla de förutsättningar för skapande och intellektuellt arbete som vi inte har i lika hög grad då gör just detta – skapar och arbetar för sin egen del, men också för vår.

För när nu fru Danius, med tillsynes lätt hand, skrivit de två böcker jag läst av henne, har – och nu kommer stora ord, bästa ev. läsare – inte bara läsupplevelsen i sig varit synnerligen trevlig utan har också min kunskapsnivå och – jag hittar inget bättre ord – medvetandenivå höjts. Någonstans i mina trötta hjärnvindlingar ligger läsupplevelsen och skvalpar och trycker något lite ut den själens oro och det hjärtats dubbelslag som annars av och till brukar göra sig påminda. Det finns en handfull fler författare, konstnärer och musiker som kan åstadkomma samma sak. Men nu pratar vi om fru Danius.

Och jag tänker – för att äntligen komma till böckerna - förstås på Den blå tvålen, som kom häromåret och Husmoderns död och andra texter som gavs ut förra året. Den blå tvålen är en ganska så svårforcerad bok som bl.a. handlar om realismens genombrott i litteraturen och mycket annat om 1800-talets litteratur. Om den har jag skrivit tidigare. Dock inte lika omfångsrikt och kunnigt som flertalet av de litteraturmänniskor som recenserade boken gjorde när den kom. Jag är inte ens säker på att jag begrep allt. Boken blev förresten nästan en riktig kioskvältare. När detta senast hände för ett seriöst litteraturvetenskapligt arbete vet inte jag. Men inte var det igår inte. Och knappast ens i förrgår.

Husmoderns död är en till synes mer lätthanterlig bok och är en sammanställning och återpublicering av essäer och artiklar som Danius skrivit. Men lätthanterlig bara i den meningen att varje kapitel är ganska kort (i regel som en tidningsartikel ungefär) och spänner över ett vitt fält – från Bonniers kokbok och vad den förändring som den genomgått över tid kan anses symbolisera, över kapitel om hennes pappas bibliotek, Harry Martinson, Stina Aronson m.fl. m.fl. till de både kända som mindre kända s.k. stora elefanterna. Relativt lättläst, men samtidigt så rik på kunskaper att varje kapitel kräver, för den som vill det, egen tid för eftertanke och reflektion efter läsningen.

Vi läser intressanta och också ibland rentav lite roliga kapitel om t.ex. Sven Lindqvist, som hon möter på gymmet, och hans författarskap; om flera viktiga kvinnliga författare som Jane Austen, Virginia Woolf, Djuna Bjarnes och den oundvikliga Simone de Beauvoir; om Thomas Bernhard och hans konst att kursivera på ett sätt som satte hans böcker i ett delvis annat ljus för mig, trots att jag läst flera av dem redan; om Péter Esterházy så klokt och inspirerande att jag måste plocka fram hans Harmonia Caelestis från den olästa bokhyllan; om ett par viktiga fotografer men också, liksom delvis i Den blå tvålen, om mode.

Men Danius skriver också om sin familj. Förutom kapitlet om pappans bibliotek, som förresten – eller naturligtvis - kommer att handla om en hel del annat också, kan vi läsa om hennes farfar som var disponent på Orrefors och texten till hennes Sommarprogram från 2013. Där skriver hon kärleksfullt om sin pappa och också om sin mamma, om den tid hon bodde i Östra Karup där jag tillbringar del av mina somrar och om en tid hon som barn bodde i Egypten. Man förstår eller anar att hon utelämnar en hel del. Och det är väl helt OK – varför i oträngt mål fläka ut sitt bröst åt gamarna i Svensk Damtidning?

Allt detta och mer därtill skriver hon på ett klart, bildrikt och spänstigt språk. Vi andra som harvar i språkbrukets leråker anar ju vilka ansträngningar som måste till för att åstadkomma ett så levande språk som med en sådan lätthet för oss läsare genom en materia som ibland inte är helt enkel. Och detta utan att tappa i stringens, utan att på något sätt förfalla till ett språkbruk som vi får nog om när vi blädderläser i Vi Läser. Hon tar hela tiden oss läsare på allvar genom både sitt sätt att skriva och sina val av ämnen.

Det är bara att hoppas att arbetet i Svenska Akademien inte kommer att hindra henne från att fortsätta publicera sig i bokform.

Jag gav Husmoderns död och andra texter fem stars av fem.

Och nu finns det väl inget skäl till att inte lyssna på Etta James – Life, Love & the Blues