Christine Falkenland - Spjärna mot udden.

Visst ska man akta sig för att vara ute i ogjort väder? Visst ska man akta sig för förhastade slutsatser? Ja, visst ska man.

Men det är ibland svårt. Som nu när det gäller Falkenlands Spjärna mot udden. Om Falkenland som person vet jag egentligen inte mycket mer än vad jag läser mig till i allas vår digitala men mycket ojämna digitala kunskapsbank, dvs. Wikipedia, den sk ”fria encyklopedin”.

Med dessa ytliga kunskaper om Falkenland, och föralldel kompletterad med annat jag fått från annat håll och dessutom egen läsning av hennes böcker, så kommer jag inte förbi frågan om inte Spjärna mot udden har karaktär av nyckelroman. En sådan som alltså beskriver en person, händelse eller skeende i lätt maskerad form. Och det är just sådant jag menar man egentligen ska försöka undvika att spekulera i. Men frågan blir ändå i vilken grad boken handlar om Falkenland själv, i vilken grad hon hämtat stoff till romanen ur sitt eget liv och varför hon inte undvikit att låta sin romanfigur Eva i så påfallande grad påminna om henne själv. Om det nu inte är så att detta var just hennes avsikt.

I boken möter vi alltså Eva, en fyrtioårig lite vilsen gift poet med en son, som söker ett annat liv än det hon har. Vilket då? Ja, det vet hon inte riktigt. Hon vet bara att hon måste bort från sitt nuvarande, sin man, sin tillvaro som den ser ut nu. Hon åker då till Gran Canaria av alla ställen och söker … söker något annat, söker en annan kärlek, söker en annan ro, söker en annan samvaro, söker en annan närhet. Söker men finner inget och åker så småningom hem till … till vad?

Boken igenom för Eva ett ständigt samtal med sig själv om åldrande, om kärlek, om modern, om män hon mött och vill möta. Om sexualitet. Om vem hon egentligen är. Detta är då områden som har blivit navet i hennes tillvaro.

Åldrandet som hon är rädd för. Kärleken som hon både möter och inte möter. Modern till vilken hon har en egendomlig och smärtsam relation. Männen – och för den delen kvinnorna – som hon både vill ha och inte. Sexualiteten som både attraherar henne och inte. Vem är jag?, frågar hon sig. Men något svar har hon inte. Det uteblivna svaret förstärker hennes sökande, hennes ständiga längtan bort.

För att dölja sig inför sin omgivning – och inför sig själv? - sminkar hon sig, inte minst med kraftigt röda läppar, och klär hon sig på ett sätt som stöter bort sådana personer som hon tror sig vilja ha en rimlig kontakt med, t.ex. de andra föräldrarna i barnets skola, men som attraherar andra vilsna själar. Hennes tillvaro blir då bara som en slags makaber dans med nya steg till okända melodier. Danspartners blir dessa andra sökande, som märker att det bakom hennes hårdsminkade yta skramlar tomt och ödsligt. Som hos dem själva.

Jag har läst alla Falkenlands romaner och gillat dem alla, också denna. Men hon har skrivit andra som är ännu lite bättre, intressantare och mer komplexa.

Jag gav Spjärna mot udden tre stars av fem. Men läs den gärna.

Nu kan den som vill lyssna på ett par gamla favoriter:Allan Edwall – Gullegubben, Allan Edwall – Du får duga