Klas Östergren - Den sista cigaretten.

Klas Östergrens författarskap har jag följt sedan jag var ung, smal och svår. Alltid välkammad, iklädd slips och med lite nerdragna mungipor. Nu vet jag inte riktigt vad jag är. Inte särdeles ung i vart fall, inte heller smal och svår – snarare lagom välgödd och lite lätt melankolisk eller kanske snarare lagom svenskt depressiv. Slips bär jag numera bara på bröllop och begravning. Och så särdeles mycket att kamma har jag inte heller. Så kan det gå här i livet.

Men Östergren finns förstås kvar, även om han numera delar plats i bokhyllan med så många andra goda författare som också måste läsas. Gärna direkt de kommer ut med något  nytt. Därför kan ju de gamla hjältarna, som man tycker att man kan utan och innan, lätta hamna i den där hyllan för oläst men – så är ju förhoppningen – snart läst. Även om ”snart” med åren blir allt mer och mer relativt.

Nu har jag ändå på ganska kort tid läst om Gentleman, läst Gangsters (och också skrivit om dessa två böcker här på min blogg) och nu alltså också läst  Den sista cigaretten. Kvar i olästa hyllan finns just – vad gäller mr Östergren, vill säga - bara hans senaste bok Twist. Men där ska den inte stå så länge till. Hoppas jag.

Den sista cigaretten börjar relativt idylliskt – jag vill trycka på relativt - med beskrivningar av grannförhållandet i den lilla håla i Österlen där författarjaget – som i boken aldrig nämns vid namn annat än vid ett tillfälle och då till råga på allt felstavat; att det är KÖ är helt tydligt dock – där alltså författarjaget bor med fru och barn i en gammal ombyggd bondgård, på sedvanligt sätt omgiven av grannar som är bönder. Den slutar väl också ganska så bra för romanpersonerna. Bättre än man kunde tro av inledningen, skulle jag vilja påstå. Från bokens första rad till den sista kan det inte ha gått många dagar, men författarjaget återupplever däremellan delar av sitt vuxna liv. Och det kan knappast beskrivas som särdeles idylliskt.

Men varför just titeln Den sista cigaretten? Man vill ju gärna tro att författarna har en tanke bakom en titeln, eller hur? En möjlig ledtråd har författaren Klas Östergren gett oss. I en liten passage i boken hamnar författarjaget KÖ efter en helt obetydlig incident i en polisbil med två snutar från den ökända Norrmalmspiketen och skulle väl sannolikt åkt på stryk om inte en dam han träffat tidigare under kvällen helt sonika ställt sig i vägen för bilen. Hon står och röker. Flyttar sig inte. Då säger apropå ingenting alls en av poliserna kryptiskt ”Den sista cigaretten” och KÖ slängs ut ur bilen. Oskadd. Samma dam, sångerska i ett band, ber sedan efter ett par månader KÖ att skriva en text till henne och bandet. Han gör så. Och den får då heta just ”Den sista cigaretten”. KÖ:s barn, påstår han nu långt senare, anser att det ”är det enda coola jag gjort”. Författarjaget gör då följande reflektion: ”Det bästa och sämsta man gjort i livet har en sak gemensamt – att de i någon bemärkelse är obegripligt”. Visst kan det vara så. Men kan han mena att hela eller delar av Den sista cigaretten skulle vara obegriplig? Möjligen. Men – blir förstås frågan då – obegripligt för vem i så fall?

För uppriktigt sagt, inte kan det vara just Den sista cigaretten Östergren kan ha haft i tankarna när han skrev den meningen. (Om han nu tänkte något överhuvudtaget ...). För även om romanen är som man brukar säga myllrande, med olika bihandlingar, ganska så många olika personer och med en händelseutvecklingen som innebär att saker och ting i romanen återkommer både en och två gånger och då ibland med en förskjutning av både innehåll och betydelse, får Östergren ihop hela sitt romanbygge. Som alla stora författare får. Alltså obegriplig? Nej. Så: Östergren har med Den sista cigaretten skrivit något av det bästa han gjort. Fullt begriplig är den dessutom. 

Det finns i boken en samhällskritisk ton liksom i Gentlemen och Gangsters. Denna gång står konstnärsgeschäftet – eller möjligen snarare det i konstbranchen – i centrum. Ni vet – kära ev. läsare – vi talar alltså om den sortens konst som kan bestå i att man spikar upp sina skitiga kalsonger på galleriväggen, eller trär en bilring runt magen på en get eller, vilket jag till min förvåning själv såg härförleden på självaste Louisiana, slänger ut singel i oordnade högar i tre av rummen. (Man fick dessutom traska igenom skiten för att komma till cafeterian. Här skulle man inte komma undan inte. Enda trösten i just det fallet var för min del att verket förefaller vara lite svårsålt …).

I boken skall en sådan s.k. konstnär göra en s.k. happening av Dardels Den döende dandyn. Inte bara dandyn skulle sas dö utan också själva tavlan skulle försvinna ur tiden. Det misslyckas lyckligtvis och inte bara en utan två gånger. Det sista av dessa två försök handlar dessutom om ett antal stulna lik! Mycket av romanens både huvudhandling och en del av bihandlingarna rör sig kring detta. Östergren för också in en del mer eller mindre konstteoretiska resonemang kring händelsen. Om han i den delen är allvarlig eller ironisk övergår mitt förstånd. Vilket möjligen kan bero på att jag på mina väggar mest har tavlor av älgar i motljus. Köpta av Kurt Wallanders gamla farsa.

Huvudhandling – bihandling. Det är i Den sista cigaretten inte helt självklart vad som är det ensa eller det andra. Men vad gör det? Östergren är en berättare av rang och hans romaner ligger på hög stilistiskt nivå och de flesta är dessutom, som t.ex. i just den här romanen, intrikat komponerade och en sann glädje att läsa. Han skriver om vemod, sorg, tragik, glädje och kan i sin berättelse blanda dessa skilda tillstånd, som vi väl alla känner igen också från vår egen blygsamma tillvaro, utan att det känns sökt. Detta kan bara en stor författare.

Jag gav Den sista cigaretten fem stars av fem i betyg. Och kan bara säga: Läs den.

Och varför nu inte lyssna på Anna Von Hausswolff – Gloomy Sunday