P C Jersild - Den stökiga psykiatrin. Minnen, samtal, tankar.

P C Jersild är som bekant läkare och författare. Eller kanske snarare författare och läkare. Om än först läkare och sedan författare. Ja ja.

Jersild är enligt min mening är av vår svenska litteraturs stora författare och intellektuelle debattör. Han har, om jag räknat rätt, skrivit ett fyrtiotal böcker. Och då mest skönlitterära sådana, men även en memoardel (den återkommer jag till) och också ett par verk om mer naturvetenskapliga ämnen och, tillsammans med Lars Ardelius, en intressant tankebok om döden. Han var under lång tid kolumnist i Dagens Nyheter. Och därtill bl.a. ledamot i Vetenskapsrådet, i Karolinska Institutets styrelse mm. Hedersdoktor är han också. Han har alltså gjort avtryck inte bara i vår litteraturhistoria utan också i den vetenskapliga världen.

Jag ska inte räkna upp alla hans böcker, men om det nu finns någon av mina ev. läsare som inte riktigt känner igen sig i Jersilds författarskap, skulle jag för min del vilja rekommendera t.ex. Calvinols resa genom världen, Grisjakten, Vi ses i Song My, Djurdoktorn, Efter floden och … och sedan naturligtvis Ypsilon. Det skulle bli för många om jag skulle ta med alla favoriter. Och en och annan Jersildläsare tycker antagligen att jag missat just hens favorit.

Nu är Jersild 80 år och har antagligen det mesta av sin litterära och vetenskapliga produktion bakom sig. Någon gång skall väl också våra stora ha rätt att njuta sitt otium. Också ur den aspekten är Den stökiga psykiatrin. Minnen samtal tankar intressant. Men mest naturligtvis för sitt innehåll. I boken varvar Jersild minnen från sin läkarkarriär med egna tankar kring psykiatrin och redogörelse för samtal han haft med ett antal olika viktiga aktörer inom ämnet. Boken är delvis ett resultat av ett arbetet som bedrivits i Vetenskapsrådet.

Vem av oss har inte någon gång fått en käftsmäll av livet? Och vem har då inte tittat sig lite vilset omkring för att söka hjälp för att komma vidare. Den som då har en klok människa i sin närhet att prata med är lyckligt lottad. Många har det inte. Men de som har det – i allra lyckligaste fall den egna älsklingen – kan säkert då i bästa fall gå någorlunda hel ur en sådan holmgång. Andra bär antagligen denna sin (tillfälliga) brottningsmatch med sig som en liten böld inombords, en varböld som kanske aldrig mer gör sig påmind, men som mer troligt ändå då och då kan ge sig tillkänna mer eller mindre oväntat. Och som man säkert själv också petar på lite av och till för att kolla om den fortfarande lever. Det gör den. Om dessa av oss pratar inte Jersild särskilt mycket i sin bok.

Men desto mer då om dem som har en diagnostiserad psykiatrisk diagnos. Och allra mest om vilken behandlingsmetod som då är att föredra. Och här står som bekant, grovt förenklat, slaget mellan psykoanalytikerna och de mer biologiskt inriktade läkarna. Mellan dem som vill lägga patienten på Freuds gamla divan och dem som hellre prövar olika former av läkemedel. Men också med dem som kan tänka sig pröva ett mellanting. Och också mellan dem som … Här någonstans tappar jag tråden. Jag läser med intresse vad Jersild skriver, men går vilse i resonemangen om behandlingsmetoder, läkemedel, forskningsrapporter, hjärnforskning, tidsandans betydelse, vad som är "normalt", vad den ena eller andra potentaten tycker är viktigt and so on. Det är hela tiden intressant, det känns hela tiden viktigt, men texten glider utmed mina platta, glatta hjärna och fastnar inte riktigt. Vilket inte är Jersilds fel.

Men hur som helst. Detta psykiatrins eviga krig för eller emot mr Freud förs, såvitt jag förstår, på alla plan – inom fakulteterna, klinikerna, professionen. Och patienterna. Och där står vi, den vanliga människan, den vanlige okunnige människan som är sjuk och känner att man behöver hjälp. Vad göra? I bästa fall gå till sin älskling, som sagt. I näst bästa fall gå till en läkare som man kan känna förtroende för och som man känner man kan lita på. 

För nog är det så att det personliga mötet mellan läkare och patient måste vara kärnan i psykiatrin? Men då naturligtvis ett möte som bygger på och förs efter professionella principer. Och då, bäste ev. läsare, måste läkaren ha en teori att luta sig mot – jag tror att Jersild kallar det att hen behöver en ledstång. Men måste jag som patient bry mig om hur ledstången ser ut? Räcker det inte att jag vet att läkaren har en sådan och att jag tror, anar eller hoppas att greppet om denna ledstång inte är alltför krampaktigt? Att hen inte stirrat sig alltför blind på psykiatrins olika teoribildningar, även om hen naturligtvis måste vara väl underkunnig om dem, utan lite grand kan släppa loss från dessa och också använda sin egen personlighet som ett instrument i behandlingen? Jag tror nog det.

Nå. Slut på Chronschougs tankar.

Den stökiga psykiatrin är ingen memoar, trots sin lilla undertitel. Jersild har, som jag skrev i början, emellertid tidigare gett ut en mer renodlad sådan som han kallar Medicinska memoarer. En del av det han skriver där kommer av naturliga skäl också upp i Den stökiga … På den numera minst trekvartsdöda boksiten Boktipset, administrerad av Bonniers, skrev jag om memoarboken bl.a. ”Intressanta och tankeväckande memoarer av en av våra stora svenska författare. Hoppas han fortsätter med att med ingående berätta om sina böcker”. Den förhoppningen kvarstår. Jag gav hans memoarer fyra stars av fem i betyg.

Jersild avslutar memoarboken på följande sätt: ”Utifrån betraktad har jag naturligtvis varit oförtjänt privilegierad: vit, man, gratis utbildad, framgångsrik, åtminstone i andras ögon. Ur en mer personlig vinkel inte alltid glad, periodvis rent av deprimerad. Kunde – vem gäller inte det? - ha gjort bättre ifrån mig. Rätt bekväm, inte alltid behandlat andra som jag själv vill bli behandlad … etcetera. Amen”. Den gången jag själv skriver mina egna memoarer skall jag kopiera dessa meningar.

Jag gav också Den stökiga psykiatrin fyra stars av fem i betyg. Att den inte fick fem av fem beror bara på att jag inte begrep allt. Men ingen skugga faller på Jersild för det trista faktum. Kan man skylla på sina föräldrar? Ja – vi säger så!

Nu kan man lyssna på spotify:track:2lMxZYFpvatMJRPiliXua8