Magnus Dahlström - Psykodrama.

Jag har läst flera av Dahlströms tidigare böcker och de är inget man bara läser och glömmer. Det finns i dem en dov ton av ångest, mörker och undergång. Den dova ton som sitter i mellangärdet och som gör att man som läsare anar att det som drabbar romanernas personer kanske också skulle kunna drabba mig. Och dig. Och detta utan att man egentligen förstår varför.

Magnus Dahlström

Från ett tillstånd av någorlunda ljus och någorlunda förhoppning inför en framtid, händer det också i hans nya bok Psykodrama till en början helt obetydliga saker som man först långsamt ser som det mörker som visar oss katastrofens tilltagande negativa krafter. Det är nu som den till en början knappt märkbara dova tonen slår över i sjukdomens eller vansinnets allt högre ljud. Men alla hör den inte. Men den som drabbas hör den. Hör snart bara den och inget annat.

Psykodrama är ett slags kammarspel, med dolda motiv och oklara utgångspunkter, mellan tre namnlösa personer. Patienten som går i samtalsterapi hos Behandlaren, som i sin tur antagligen är under behandling av den Mycket gamla kvinnan.

I centrum står Behandlaren och de samtal han för med Patienten men också, och inte minst, med sig själv. Det rum där de möts är provisoriskt. Genom ett fönster hör de båda skrik och rop från barn. Flygplan kommer regelbundet bullrande över hustaket. Genom fönstret skiner solen och lägger rummet, och även patienten, i olika belysningar som Behandlaren tolkar. Genom väggarna känner Behandlaren olika dofter av mat. Och ibland lukten av eld. Av och till ringer en telefon. Behandlaren svarar aldrig.

Hela stämningen, i såväl det fysiska rummet som i samtalet mellan de två, varierar mellan vad som kan uppfattas som relativt normalt till vad som är uppenbart bisarrt och sjukt. Patientens beskrivning av sin situation och det liv hon levde med man och två barn blir också efterhand allt otydligare och svårfångat. Dog de i en brand, var det hon som orsakade branden, blev hon iakttagen av en man under och efter branden? Var denne man Behandlaren?

Ser ni ev. läsare Patienten? Och kanske Behandlaren?

Det är ungefär nu som Behandlarens samtal med sig själv övergår i långa haranger som jag inte är man att tolka. Antingen beskriver Dahlström genom Behandlaren vad som kan vara allmängods inom psykiatrin. Eller så gör han det inte. Antingen vill Dahlström att Behandlaren skall framstå som klok, omdömesgill och frisk. Eller så vill han det inte. Jag anar förstås att han vill det senare.

För allt Behandlaren nu säger och tänker kan alltid betyda något annat – också motsatsen till det utsagda. Kan det i detta virrvarr av idéer, tolkningar och känslor komma något av värde? Om man alltså tänker sig att samtalet mellan Behandlaren och Patienten avsågs att leda till varaktig bot och bättring, vill säga.

(I den frågan ligger för mig mycket av värdet i boken. Mitt svar är nej. Alltså: hellre en rejäl dos Sobril än aldrig så många timmar på terapisoffan. Men nu är vi väl ändå rejält utanför vad som kan tänkas ingå i en amatörs bokkommentar?).

Allt i en terapi tycks således kunna betyda eller tolkas till vad som helst. Och det är ungefär nu som läsaren förstår – eller anar – att Dahlströms tema från tidigare böcker går igen. Det till synes normala är det onormala. Det till synes friska är det sjuka. Det till synes möjliga visar sig vara det omöjliga. Det finns inget hopp.

Stämningen i boken blir allt mer mystisk, skrämmande, oroande. Hotfull. Och också läsaren hör och känner den starka dova tonen.

Jag gav Dahlströms bok Psykodrama fem stars av fem i betyg. Och vill starkt rekommendera den.

Nu kan den som vill lyssna på Brandon Strickland – Sad And Blue