Sjón - Máni Steinn. Pojken som inte fanns.

Kan man verkligen heta Sjón, kan man ju undra. Ja kanske, men den utmärkte isländske författare som kallas sig Sjón heter egentligen Sigurjón Birgir Sigurdsson. Och till honom återkommer jag.

Men först. Sjón har skrivit många romaner och en hel del finns på svenska. Har man inte läst något av honom ännu, skulle jag vilja rekommendera Skugga-Baldur, som han också fick Nordiska rådets litteraturpris för 2005. Om den skrev jag följande på Bonniers misskötta boksite Boktipset: ”I en brytningstid mellan tro och vetande, böner och kunskap, enfald och heder på Island på 1600-talet möter vi Jónas Palmáson, den lärde. I hans fall segrar vetande, kunskap och heder. Men priset blir, som alltid, högt”. Jag gav den fyra stars av fem i betyg. När jag nu tänker tillbaka på den tycker jag att jag borde gett den fem stars av fem. Det är ju såhär att vissa böcker växer i minnet. Skugga-Baldur är en sådan. Läs den och jag tror att också ni, bästa ev. läsare, antagligen inte glömmer den i första taget.

Det kan jag däremot mycket väl tänka mig att ni kan göra när det gäller Máni Steinn. Pojken som inte fanns. Den är naturligtvis inte dålig, men mycket av det starka surrealistiska drag som finns i de flesta andra böcker av Sjón, och som jag personligen tycker så mycket om, finns det inte mycket av här.

Vi läser om ett par dramatisk månader 1918, samma år som Island blir en självständig stat, om än fortfarande i Danmarks ledband. Denna händelse berörs förstås i boken, men mer ändå vulkanens Katlas utbrott och framförallt den förödande epidemi som den sk spanska sjukan innebär

.

I skuggan av askmolnet och döden i sjukdomen rör sig pojken Máni i ett närmast totalt utanförskap – vilsen, osäker, dyslektisk, homosexuell, föräldralös, ensam. Kort sagt udda. Men som genom ett Herrans under överlever pojken sjukdomen och hjälper sedan, tillsammans med bl.a. sin själsfrände flickan Sóla G, till att hitta och begrava de som dött i farsoten. Men så inträffar en katastrof för pojken, som han genomgående kallas i boken. Under själva firandet av självständighetsdagen påträffas han tillsammans med en sjöman mitt under deras homosexuella samlag. Katastrofen blir fullständig. Moralens väktare skickar iväg honom med en båt för att – ja, inte vet jag. Men antagligen för att bli ”frisk”, ”räddas” eller hur hedersmännen nu tänkt sig.

Fram till denna punkt är Sjóns roman ungefär som vanligt, dvs. mycket bra. Berättelsen är både vacker och hemsk, den är förtätad med en blandning av realism och mer lyriska passager och också lätt surrealistisk. Tänk om han stannat här med bokens sista menin ”Máni Steinn skrattar, i bröstet på honom vrenskas svarta vingar”. Men Sjón vill mer. Han vill hänga på en historia hämtad från hans egen familj. Och det borde han nog inte gjort. Men efter lite kringelikrokar på ett par sidor läser vi hursomhelst hur en viss Sigurjón ”slår sig ner för att skriva berättelsen om Máni Steinn, pojken som aldrig fanns”. Och denne S kan ju inte vara någon annan än Sjón själv. Jaha, då vet vi det.

(Men nu känner jag mig lika pösmagad som den ledarskribent i Vimmerby tidning som en gång i tiden lär ha skrivit ”Vi hava nu redan tvenne gånger varnat Herr Bismarck”. Likt denne okände säkert cigarrökande man vet alltså även jag bäst). Nog nu.

Máni Stein är inte Sjóns bästa bok. Men vida överlägsen mycket annat skit som skrivs och som jag läst. Jag gav boken fyra stars av fem. Stapla 10 Läckberg ovanpå varandra och du kommer max upp till två stars. 

Varför inte nu lyssna på https://open.spotify.com/track/5Lo5sU8j2N1uzHwK1mSFGg