Nils Uddenberg - Gubbe och katt. En kärlekshistoria.

Till ms A och mr F.

Som gammal fd Lundabo kan man inte annat än ta den nuvarande Lundabon Nils Uddenberg till sitt hjärta. Ingen annan än den som upplevt en vinter i Skåne kan formulera en sådan skräckupplevelse lika pregnant som han: ”Jag avskyr vintern. Som skåning har jag aldrig lärt mig att göra något roligt av minusgrader och snödrivor. Varken skridskor eller skidor passar mina fötter. Jag tycker bara att snön ligger i vägen och gör det oframkomligt och halt på gatorna. Varje snöig och mörk vinterdag är något som skall genomlidas, humöret blir inte det bästa”. När en sådan insiktsfull man, tänker jag, ger sig i kast med att skriva när han och hustrun blev med katt, kan det inte bli annat är bra och läsvärt. Och visst blev det så.

Katt och gubbe.

Men, tänkte jag trots allt, hur ska han kunna få ihop en hel bok om detta faktum att en helt vanlig bonnakatt en dag bara satt i hans och hustruns trädgård och stirrade lite uppfordrande på honom. Nu är Uddenberg en gammal avgången professor, och tillika flitig författare i mångskiftande ämnen, och han har god hand med inte bara pennan utan också med sin ännu väloljade hjärna. Så det var inga som helst problem för honom. Han visar det till fullo i denna lilla bok på knappt 150 sidor i nästan pocketformat, vackert och kongenialt illustrerad av Ane Gustavsson.

Han har tidigare skrivit ett femtontal böcker. Jag har själv läst System och passion. Linné och drömmen om naturens ordning som kom ut lagom till firandet av Linnés 200-årsdag och också den ganska så svårtuggade Idéer om livet. För den senare fick han mycket välförtjänt Augustpriset i fackboksklassen.

Men Gubbe och katt. En kärlekshistoria är en helt annan bok. Uddenberg har väl närmast skrivit en liten tankebok om hur det kunde komma sig att en äldre man helt plötsligt och totalt oväntat dessutom inte bara kunde acceptera att en katt trängde sig in i hans och hustruns liv utan också hur han efterhand kunde finna stor glädje i detta. Även om anslaget är ganska så lätt, går Uddenberg i boken ändå lite vetenskapligt tillväga i sina försök att förklara detta för honom själv ganska så märkvärdiga förhållande.

Vi får läsa trevligt och underhållande om vad bl.a. Montaigne, Descartes, T S Eliot och självklart kattälskaren Doris Lessing sagt och tyckt i ämnet. Uddenbergs gör naturligtvis också egna reflektioner, varav åtminstone den om det kan vara så att kattens själsliv sitter i svansen kanske känns något udda. Men det mesta är intressant och ger åtminstone mig både nya kunskaper och insikter. Kan det t.ex. möjligen vara så att jag själv är en sk kattmänniska?

Katt med eller utan själsliv?

Uddenberg uppfattar sig själv som en sådan. Och skriver då apropå detta och den stora självständighet han uppfattar att katter har bl.a. ”Jag har alltid haft svårt att identifiera mig med en grupp. … Jag har rört mig fritt bland dem [arbetskamrater av olika slag; min anm.], fått uppskattning av dem och trivts utmärkt i deras sällskap, men ändå valt att stå lite utanför. Jag vill vara bland dem, men ändå inte riktigt vara en av dem, man kan sedan kalla detta för självständighet, social inkompetens eller kanske mer rättvisande för högfärd”. Detta, tänker jag, skulle mycket väl kunna vara en ganska så bra beskrivning också av mig.

Kanske dags att skaffa katt?

När jag skriver detta lilla inlägg (21 mars 2015) råkar DN:s boklördag har en tvåsidig artikel av Aase Berg om författarna och katterna med rubriken En tass i litteraturens tjänst. Den bör läsas av alla kattälskare. Finns väl på nätet, antar jag.

Om nu Uddenbergs bok är en kärlekshistoria, kan det kanske passa bra att ur Bergs artikel citera en poet vid namn Ivar Conradson. Han skriver i en liten hatskrift från 1928 bl.a. följande: ”Hur den ser ut! En blandning av sliskighet och rovlystnad, ett ohyggligare uttryck än den vilda mordlusten. Den ser verkligen grym ut. Och som dem ser ut är den ock. Ett inställsamt, sliskigt pinoredskap med en röst av tjockt kvalm”. Om en aldrig så gullig liten katt stått och jamat utanför Conradsons köksdörr, hade den väl högst troligt fått en välriktad spark i ändalykten.

Men Uddenbergs bok gav jag tre stars av fem. Och antar att mången kattälskare redan har den i bokhyllan.

Senare tillägg(: DN-artikeln http://www.dn.se/kultur-noje/en-tass-i-litteraturens-tjanst/)