Jag sitter här med en betydande svensk författares
hela lyriska produktion i handen. Hans livsverk. Det visar sig väga
987 gram, vare sig mer eller mindre. Det är Werner
Aspenströms Samlade dikter 1943
– 1997 som Bonniers nu gett ut i ett vackert band
formgivet av Nina Ullmaja och med Anna Aspenström och Hans Isaksson
som redaktörer. Det är en bok som alla litteraturintresserade bör
skaffa sig även om man, som jag, kanske inte är någon större
poesiälskare. Att köpa denna bok är, som jag ser det, en hommage
inte bara åt Aspenström utan också åt Bonniers, som i dessa
bistra tider valt att satsa på utgivningen av en bok som rimligen
inte blir en kioskvältare. Och den ges inte ens ut i juletider, den
tid då farmor, morfar, bror och syster brukar kunna köpa nästan
vad som helst till den litteraturintresserade lillebrorsan. Och då i
ren desperation kanske också en poets verk. Om Läckberg är slut.
W.A. - utan katt.
Aspenström föds 1918 (han dör 1997) i en liten by i
Bergslagen och bor där med sin mamma och två syskon. Det var ett
knapert liv. Efter sex år i folkskola börjar han arbeta på bl.a.
Fagersta bruk. Och där kunde han säkert i likhet med många av sina
kamrater stannat. Men han kommer in på Sigtuna folkhögskola och
fortsätter med att ta studentexamen som privatist och en fil kand
på Stockholms högskola. Bara detta är ju, med tanke på de
omständigheter under vilka han föddes och växte upp,
anmärkningsvärt. Så det är ju inte att undra på att han så
småningom också blir både hedersdoktor och ledamot av Svenska
Akademien. Det senare enligt uppgift motvilligt. Aspenström blev
också en av de sk 40-talisternas centralfigurer och har, såvitt jag
kommer ihåg från mina studier i litteraturvetenskap, haft stor
påverkan på inte bara sina kamrater i denna grupp utan också
senare poeter. Vilka, hur och varför kan jag dock bara vagt erinra
mig. Trist. Men så är det.
Den eventuelle läsaren får därför i hemuppgift att
ta reda på detta själv.
Lyriker blev han alltså, men också dramatiker och
prosaist, och det är diktsamlingarna som Bonniers nu samlat i dessa
987 gram eller, om man hellre vill säga det, dessa nästan 850 sidor.
Det är en bok som förslagsvis inte läses i en följd från pärm
till pärm, särskilt inte om man är en något avvaktande
poesiläsare. Det är också, av just dessa skäl, en övermänsklig
uppgift för mig att att sammanfatta och bedöma ett livsverk. Det
finns väl i stort sett bara en person i vårt just nu depressivt
gråmulna fosterland som klarar det. Göran Greider tänker jag
förstås på.
Inte vet jag om det är tillåtet upphovsrättsliga
skäl, men likafullt bifogar jag den utmärkta artikel som Greider
har skrivit i Aftonbladet om boken. Läs och häpna över denne mans
kunskaper och stilistiska förmåga.
Göran Greiders artikel: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article20148044.ab
Göran Greider. Med katt
Jag vill gärna sluta med att ge exempel på dikter som jag redan tidigare men också nu efter min något översiktliga
bläddergenomläsning fastnade för (och som inte var alltför kända
eller alltför långa …):
Elegi.
Ty dagen lider.
Solen ska dö klockan sju.
Säg, experter på mörkret,
vem ska lysa oss nu?
Vem tänder ett västerländsk motljus,
vem drömmer en österländsk dröm?
Kom vem som helst med en lykta!
Helst du.
Den underliga flickan.
Istället för att gå till skolan
gick den underliga flickan ner till vattnet
för att lära sig andas med gälar.
Längre har jag inte hunnit.
Nu ser jag honom åter,
gränslinjens fågel,
i ljuset dels,
i skuggan dels,
hör det dubbla ropet
från en tudelad fågel:
en svart vinge
och en vit vinge
flygande tillfälligt
bredvid varann.
Den som söker en mening
finner två meningar.
Längre har jag inte hunnit
fast våren gått,
och sommaren förrunnit.
Jag gav Samlade dikter
fem stars av fem. Och Bonniers förlag fem hedersstars.
Behöver du en paus i ditt poesiläsande kan du med
fördel lyssna på Amanda Jenssen – Christmas Fool
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar