Så har jag då själv läste Torbjörn Säfves
alternativa litteraturhistoria Fritänkarna.
I ett tidigare inlägg (klicka här
om du vill läsa det) berättade jag vad den gamle välkända
professor emeritus Ingemar Algulin tyckte om boken. Han gillade den.
Jag tycker också den är bra, men är kanske inte lika entusiastisk.
En man med både breda och djupa kunskaper.
Det hjälpte inte riktigt att jag både har ett intresse
för litteratur och litteraturhistoria, läst en och annan mer
traditionell sådan innan jag gav mig på Säfve och därtill har ett
visst intresse också för den vanliga årtals/kunga-historien. Och
inte heller att jag (understundom) kan gilla andras lätt
anarkistiska drag och definitivt gillar att mannen/kvinnan i skuggan
lyfts fram på bekostnad av olika tiders Kulturmän och att dessa
dessutom, när det är berättigat förstås (och när är det inte
det?), får ett slag på käften. Allt detta är drag som Säfve har
och det märks tydligt, ibland lite väl tydligt måste jag säga, i
hans bok. För där har maktens män hela tiden en vässad penna
djupt instucken i isterbukarna.
Ska du få full behållning av Säfves bok, menar jag
att du nog först bör ha läst någon mer traditionell
litteraturhistoria. Annars tror jag du kan komma att stå dig
relativt slätt. Jag tror nämligen att du måste veta något litet
om de huvudsakliga dragen i den svenska litteraturhistorien för att
få full behållning av Säfves bok. Men då kan du läsa den som en
både underhållande och kunskapssprängd kompletteringsläsning,
dessutom skriven av en författare som har en mer än god hand om det
svenska språket.
Nu finns det en hel uppsjö av böcker om svensk
litteraturhistoria. Det är bara att gå till biblioteket och fråga.
De brukar alla börja med runstenarna – jag har dock läst en
ambitiös bok som började med muntlig tradition, hur författaren nu
fick grepp om den - och sen i god ordning gå igenom litteraturen pr
tidsepok (ni vet forntid, medeltid, renässans etc. etc. ) och
kommentera författarna inom epoken och formulera sig intelligent
och klokt om dessa, deras böcker, deras roll för samtiden och deras
betydelse nu. Och hur viktiga och intressanta de alla naturligtvis är
också för den moderna läsaren. Nästan undantagslöst är
litteraturhistorikerna lätt bugande, artiga och belevade när man
kommenterar enskilda författare. Ett annat gemensamt drag är att ju
längre bort från nutid man skriver om, ju större utrymme får både
epoken och dess författare. Barnböcker, deckare och annan mer
folklig litteratur saknas oftast, om än inte alltid.
Nu vet jag inte längre vilka allmänna referensböcker
som man tar upp på litteraturlistorna på universiteten, om man nu
ens gör detta längre, men jag skulle för den intresserade vilja
rekommendera antingen Göran Häggs ”Den svenska litteraturen”
eller ”Litteraturens historia i Sverige” av Bernt Olsson och den
nämnde Ingemar Algulin om man vill skaffa sig en snabb överblick
över vår litteraturhistoria. En av fördelarna med dessa två
böcker är att de är i ett band vardera. Hägg är den som skriver
mest personligt. Men det finns alltså andra större och mer
ambitiösa verk.
(Sen finns ju också, för den extremt otålige, Henrik
Lange och hans två böcker ”80 romaner för dig som har bråttom”
och ”96 romaner för dig som fortfarande har bråttom”. Varje bok
är komprimerad på en sida med fyra serierutor).
Men varför ska man då (helst) ha läst en mer
traditionell litteraturhistoria innan Säfves bok? Det beror helt
enkelt på det upplägg han valt för sin bok. Han kallar den
”alternativ svensk litteraturhistoria”. På vilket sätt den är
alternativ får läsaren försöka förstå själv, eftersom boken
märkligt nog saknar en inledning där urval och utgångspunkter
beskrivs och förklaras. (Den saknar också ett register över
författare och verk). Men Säfve följer, det står alldeles klart
från början, den litteratur som står i någon sorts opposition mot
maktens herrar, oavsett om dessa sitter på den politiska, kyrkliga
eller intellektuella makten. Och det är ju tilltalande. Men också
det som är bokens svaghet.
För har man som läsare av hans bok ingen hum alls om
den traditionella litteraturhistoriska periodindelningen, och den
kunskap ger oss Säfve inte, blir det svårt att sätta de enskilda
författarna i ett sammanhang och rätt förstå Säfves kritik. Och
detta alldeles särskilt som Säfve berättar om författarna
årtalsvis. Han gör det då onödigt svårt för oss läsare. Han
har stora kunskaper och har uppenbarligen läst snart sagt allt som
publicerats, men lämnar oss läsare i sticket när han tömmer sin
kunskapspåse årtalsvis. Vi läsare ser då inte sammanhangen och de
stora dragen. De som Säfve själv ser och säkert vet det mesta om.
Varför han väljer att behålla den kunskapen för sig själv är
svårt att förstå. Alternativ litteraturhistoria blir då i mycket
en svårförståelig litteraturhistoria, och det kan ju rimligen inte
varit hans mening. Och då står vi läsare där med frågan: varför
gör han på detta viset?
Nå. Nu är det som det är. Säfve börjar med år
1543, som var det år som Gustav Vasas bibel fått spridning till
kyrkorna både på landet och i städerna, och slutar 2012. Varje år
ges en alldeles egen rubrik – ibland begriplig, ibland inte, inte
sällan ganska så uppfriskande. Vilka år kan tänkas rymmas under
rubrikerna ”Animala magnetismens år”, ”Den sedliga
morgonrodnadens år”, ”Sjukjournalernas år” eller ”Tomhetens
år” (under vilken rubrik det inte står ett ord ...). Tänk efter
nu, käre ev. läsare (eller titta längst ner …). Under varje
rubrik berättar sedan Säfve om en eller flera skrivande personer
och då inte alltid traditionella författare, utan också t.ex.
lagstiftare, präster och annat löst folk. Och det är ju i sig
tilltalande.
Tempot är ganska så rasande. Det blir ju så när han
bara har 439 sidor på sig. Han blir ibland/för ofta/inte så sällan
väl anekdotisk och liknar då nästan en pamflettförfattare.
Egentligen tycker jag att det är först från år 1838 när han
kommer in på Almqvist och hans viktiga roman ”Det går an” som
boken börjar påminna om en litteraturhistoria. Ännu lite bättre
blir han från det därpå kommande sekelskiftet. Men då har mer än
två tredjedelar av boksidorna gått åt. Säfve har alltså fastnat
i samma gamla fälla som också de mer traditionella
litteraturhistorikerna – äldst är bäst, eller ska i vart fall ha
mest utrymme. Men det blir väl ofrånkomligt med hans årtalsupplägg.
Nu låter jag kanske lite för negativ. Boken har klara
fördelar då den också tar upp författarskap som tycks vara
sorgligt bortglömda av alla utom Säfve. Jag vill här ta upp ett
enda exempel. Hur många känner till Johannes Olsson, kallad
Brånasmeden. Inte många gissar jag. I vart fall gjorde jag inte
det. Men Säfve beskriver hans liv och betydelse på ett sådant sätt
att jag nu på Bokbörsen – det viktiga antikvariatet på nätet -
beställt två böcker av honom. Så kan det gå.
Brånasmeden himself.
Men med det sagt, så finns det alltså svagheter i
Säfves bok. Jag har nämnt ett par redan. En annan stor sådan är
att den för svensk litteratur internationellt unika del som brukar
kallas autodidakterna helt saknar en samlad beskrivning. Jag förstår
ju förstås varför – det blir så med bokens själva upplägg.
Men jag tycker det är trist. Enskilda författare som tillhör
gruppen finns förstås med, även om t.ex. Leon Larsson bara nämns
som namn, och t.ex. Harry Martinsons roll och betydelse lyfts fram
(”alla autodidakter känner igen sig, alla hemlösa som klamrar
sig fast vid litteraturen”). Men min personliga uppfattning är
att det inte räcker.
Slut på klagovisan. Säfves bok är trots de brister
jag ser mycket läsvärd. Satt i händerna på en ung person kan den
säkert verka som en inspiration att kunna gå vidare till andra verk
inom litteraturhistorien som ger en annan fördjupning och överblick.
Satt i händerna på en gammal man som mig inspirerade den till
läsning av sådant som jag inte ens hört talas om. Och glad bli jag
av att det i vårt kära fosterland finns en man som har Säfves
både breda och djupa kunskaper och som gett sig fan på att förmedla
dessa till oss som bara sitter på vår breda bak och läser. Och
heder åt förlaget Karneval som gjort detta möjligt.
Jag gav Säfves Fritänkarna
fyra stars av fem i betyg.
Och nu kan den som så vill lyssna på Sheila Jordan – Am I Blue?
Facit.
”Animala magnetismens år” - 1787
”Den sedliga morgonrodnadens år” - 1808
”Sjukjournalernas år” - 1945
”Tomhetens år” - 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar