Christine Falkenland - Spjärna mot udden.

Visst ska man akta sig för att vara ute i ogjort väder? Visst ska man akta sig för förhastade slutsatser? Ja, visst ska man.

Men det är ibland svårt. Som nu när det gäller Falkenlands Spjärna mot udden. Om Falkenland som person vet jag egentligen inte mycket mer än vad jag läser mig till i allas vår digitala men mycket ojämna digitala kunskapsbank, dvs. Wikipedia, den sk ”fria encyklopedin”.

Med dessa ytliga kunskaper om Falkenland, och föralldel kompletterad med annat jag fått från annat håll och dessutom egen läsning av hennes böcker, så kommer jag inte förbi frågan om inte Spjärna mot udden har karaktär av nyckelroman. En sådan som alltså beskriver en person, händelse eller skeende i lätt maskerad form. Och det är just sådant jag menar man egentligen ska försöka undvika att spekulera i. Men frågan blir ändå i vilken grad boken handlar om Falkenland själv, i vilken grad hon hämtat stoff till romanen ur sitt eget liv och varför hon inte undvikit att låta sin romanfigur Eva i så påfallande grad påminna om henne själv. Om det nu inte är så att detta var just hennes avsikt.

I boken möter vi alltså Eva, en fyrtioårig lite vilsen gift poet med en son, som söker ett annat liv än det hon har. Vilket då? Ja, det vet hon inte riktigt. Hon vet bara att hon måste bort från sitt nuvarande, sin man, sin tillvaro som den ser ut nu. Hon åker då till Gran Canaria av alla ställen och söker … söker något annat, söker en annan kärlek, söker en annan ro, söker en annan samvaro, söker en annan närhet. Söker men finner inget och åker så småningom hem till … till vad?

Boken igenom för Eva ett ständigt samtal med sig själv om åldrande, om kärlek, om modern, om män hon mött och vill möta. Om sexualitet. Om vem hon egentligen är. Detta är då områden som har blivit navet i hennes tillvaro.

Åldrandet som hon är rädd för. Kärleken som hon både möter och inte möter. Modern till vilken hon har en egendomlig och smärtsam relation. Männen – och för den delen kvinnorna – som hon både vill ha och inte. Sexualiteten som både attraherar henne och inte. Vem är jag?, frågar hon sig. Men något svar har hon inte. Det uteblivna svaret förstärker hennes sökande, hennes ständiga längtan bort.

För att dölja sig inför sin omgivning – och inför sig själv? - sminkar hon sig, inte minst med kraftigt röda läppar, och klär hon sig på ett sätt som stöter bort sådana personer som hon tror sig vilja ha en rimlig kontakt med, t.ex. de andra föräldrarna i barnets skola, men som attraherar andra vilsna själar. Hennes tillvaro blir då bara som en slags makaber dans med nya steg till okända melodier. Danspartners blir dessa andra sökande, som märker att det bakom hennes hårdsminkade yta skramlar tomt och ödsligt. Som hos dem själva.

Jag har läst alla Falkenlands romaner och gillat dem alla, också denna. Men hon har skrivit andra som är ännu lite bättre, intressantare och mer komplexa.

Jag gav Spjärna mot udden tre stars av fem. Men läs den gärna.

Nu kan den som vill lyssna på ett par gamla favoriter:Allan Edwall – Gullegubben, Allan Edwall – Du får duga 

Sara Danius - Husmoderns död och andra texter.

Vissa människor är fanimej gudabenådade. Klarar allt, orkar allt – till synes utan ansträngning.

Som Sara Danius – eller fru Danius som hon lär kallas vid Svenska Akademiens sammanträden. Professor i estetik vid Södertörns högskola, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, ledamot i Kungliga Vitterhetsakademien, ledamot i Svenska Akademien och utpekad som nästa sk ständiga (som Akademien efter mycket huvudbry har kommit fram till att hon ska kallas - i strid med stadgarnas lydelse) sekreterare. Ett antal böcker har hon skrivit och ett ännu större antal artiklar i bl.a. Dagens Nyheter. Föreläst i skilda sammanhang. Hon har specialiserat sig på de riktigt stora elefanterna och deras tid. Vi talar då om Proust, Joyce, Thomas Mann, Flaubert, Balzac och säkert fler. Alla förstås lästa på originalspråken. Den som fuskat lite i ämnet litteraturvetenskap vet vilken arbetsinsats som krävs bara på grundkurserna. Vad har då inte krävts av fru Danius. Och för den delen av hennes gelikar.

Alltså - allt detta utan ansträngning? Naturligtvis inte. Bakom varje liten och stor framgång finns blod, svett och tårar. Misslyckande. Omstart. Och antagligen ett närmast otroligt kämpande. Men säkert också lite tur i det genetiska lotteriet.

För oss vanliga dönickar är det en fröjd, och en lisa för själen, att de som har alla de förutsättningar för skapande och intellektuellt arbete som vi inte har i lika hög grad då gör just detta – skapar och arbetar för sin egen del, men också för vår.

För när nu fru Danius, med tillsynes lätt hand, skrivit de två böcker jag läst av henne, har – och nu kommer stora ord, bästa ev. läsare – inte bara läsupplevelsen i sig varit synnerligen trevlig utan har också min kunskapsnivå och – jag hittar inget bättre ord – medvetandenivå höjts. Någonstans i mina trötta hjärnvindlingar ligger läsupplevelsen och skvalpar och trycker något lite ut den själens oro och det hjärtats dubbelslag som annars av och till brukar göra sig påminda. Det finns en handfull fler författare, konstnärer och musiker som kan åstadkomma samma sak. Men nu pratar vi om fru Danius.

Och jag tänker – för att äntligen komma till böckerna - förstås på Den blå tvålen, som kom häromåret och Husmoderns död och andra texter som gavs ut förra året. Den blå tvålen är en ganska så svårforcerad bok som bl.a. handlar om realismens genombrott i litteraturen och mycket annat om 1800-talets litteratur. Om den har jag skrivit tidigare. Dock inte lika omfångsrikt och kunnigt som flertalet av de litteraturmänniskor som recenserade boken gjorde när den kom. Jag är inte ens säker på att jag begrep allt. Boken blev förresten nästan en riktig kioskvältare. När detta senast hände för ett seriöst litteraturvetenskapligt arbete vet inte jag. Men inte var det igår inte. Och knappast ens i förrgår.

Husmoderns död är en till synes mer lätthanterlig bok och är en sammanställning och återpublicering av essäer och artiklar som Danius skrivit. Men lätthanterlig bara i den meningen att varje kapitel är ganska kort (i regel som en tidningsartikel ungefär) och spänner över ett vitt fält – från Bonniers kokbok och vad den förändring som den genomgått över tid kan anses symbolisera, över kapitel om hennes pappas bibliotek, Harry Martinson, Stina Aronson m.fl. m.fl. till de både kända som mindre kända s.k. stora elefanterna. Relativt lättläst, men samtidigt så rik på kunskaper att varje kapitel kräver, för den som vill det, egen tid för eftertanke och reflektion efter läsningen.

Vi läser intressanta och också ibland rentav lite roliga kapitel om t.ex. Sven Lindqvist, som hon möter på gymmet, och hans författarskap; om flera viktiga kvinnliga författare som Jane Austen, Virginia Woolf, Djuna Bjarnes och den oundvikliga Simone de Beauvoir; om Thomas Bernhard och hans konst att kursivera på ett sätt som satte hans böcker i ett delvis annat ljus för mig, trots att jag läst flera av dem redan; om Péter Esterházy så klokt och inspirerande att jag måste plocka fram hans Harmonia Caelestis från den olästa bokhyllan; om ett par viktiga fotografer men också, liksom delvis i Den blå tvålen, om mode.

Men Danius skriver också om sin familj. Förutom kapitlet om pappans bibliotek, som förresten – eller naturligtvis - kommer att handla om en hel del annat också, kan vi läsa om hennes farfar som var disponent på Orrefors och texten till hennes Sommarprogram från 2013. Där skriver hon kärleksfullt om sin pappa och också om sin mamma, om den tid hon bodde i Östra Karup där jag tillbringar del av mina somrar och om en tid hon som barn bodde i Egypten. Man förstår eller anar att hon utelämnar en hel del. Och det är väl helt OK – varför i oträngt mål fläka ut sitt bröst åt gamarna i Svensk Damtidning?

Allt detta och mer därtill skriver hon på ett klart, bildrikt och spänstigt språk. Vi andra som harvar i språkbrukets leråker anar ju vilka ansträngningar som måste till för att åstadkomma ett så levande språk som med en sådan lätthet för oss läsare genom en materia som ibland inte är helt enkel. Och detta utan att tappa i stringens, utan att på något sätt förfalla till ett språkbruk som vi får nog om när vi blädderläser i Vi Läser. Hon tar hela tiden oss läsare på allvar genom både sitt sätt att skriva och sina val av ämnen.

Det är bara att hoppas att arbetet i Svenska Akademien inte kommer att hindra henne från att fortsätta publicera sig i bokform.

Jag gav Husmoderns död och andra texter fem stars av fem.

Och nu finns det väl inget skäl till att inte lyssna på Etta James – Life, Love & the Blues

Lars Lerin - Naturlära.

Så har då också jag – äntligen! - bläddrat, läst och tittat mig igenom Lars Lerins Naturlära. Bläddrat, tittat, läst. Läst, tittat, bläddrat. Det är en rik bok. En djävla bok, vilket i min värld är ett positivt omdöme, kan jag säga redan nu. Över 400 sidor i stort format. Tung i alla bemärkelser.

Men bilderna vällde över mig. Ibland undrade jag faktiskt hur många djävla hus som står på trekvart det kan det finnas i limes norrlandicus, som det vetenskapliga namnet är på den del av Hagfors kommun som är gränsen för norrlandsterrängen. Och som Lerin mutat in och som har blivit hans själva hjärtland.

Men så kom det i den vällande strömmen av bilder – som en blixt från gud fader nästan – en som nästan tog andan ur mig. Och så en till. Och ytterligare en. Och … Och så satt jag där. Fast. Och blev det inte då så att jag började om från början igen? Jo, så blev det.

Men be mig inte beskriva varför bildernas kvalitet berör, eller säga något om hans penselföring, hans teknik, hans blick för naturen eller alla hans satans grässtrå (men jag kom under läsningen ibland att tänka på motiveringen för Harry Martinsons Nobelpris: ”för att författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”; något liknande skulle kunna gälla om Lerins konstnärskap). Om bilderna berör, så gäller detta nästan inte alls hans texter. Jag tycker att de ibland är snubblande nära det banala. Men vem är jag att döma? För Lerin är det antagligen så att kombination text och bild känns viktig och jag kan tänka mig att det är så han för egen del får en slags helhet i sina böcker. Och då får man som läsare acceptera det – ta det goda med det onda så att säga.

Naturlära är den första bok jag läst av Lerin. Jag kände förstås honom som namn tidigare och har också sett både några enskilda verk och dessutom sett/hört honom på TV (Babel) och radio (Värvet), men däremot missat den ganska omtalade dokumentären om bl.a. honom och hans blivande man (För dig naken). Men fler böcker skall jag köpa av honom. Fast det får då bli antikvariskt. Alla hans böcker är nämligen slutsålda på Bokus. Och att det skulle finnas kvar några i den fysiska bokhandelns nedersta källare tror jag inte på.

Nå. Jag gav Naturlära fem stars av fem. Och vill starkt rekommendera denna Augustprisbelönade bok.

Varför inte nu lyssna på ett spår från Thåströms senaste skiva: Thåström – Långsamt genom

Sara Larsson - Den första lögnen.

Sara Larsson är en 40-årig konsult mm som nu också har skrivit sin första deckare eller spänningsroman om man så vill – Den första lögnen. Vi har ett brott, ett antal förövare, inget polisarbete, ingen som döms men ändå tre personer som det, helt berättigat, på olika sätt går åt helvete för.

Sara Larsson. 

Larsson har skrivit den alltför välbekanta historien om tre glada, fulla, ansvarslösa och kåta pojkar som super en ung tjej full och sen utsätter henne för grovt sexualiserat våld. Den våldtagna vågar polisanmäla pojkarna som – håll i er nu ev. läsare – blir frikända. Det blir alltså som vanligt: ord står mot ord. Och då blir förövare frikända. Flickan hade ju dessutom svarta spetstrosor.

Förövarna – den gode, den onde, den fule – går sen glada och relativt lyckliga ut i vuxenlivet och det går ganska bra för dem. Bäst går det för den onde. Bra nog för den gode. Sämre för den fule. Och för flickan då? Ja – läs boken är mitt svar.

Den onde lever sitt liv på en räkmacka med vacker hustru och två välartade barn (en pojke och en flicka förstås) och ägnar inte våldtäkten och offret en tanke sen han väl blev frikänd. Den gode har samvetskval hela tiden och vill, men vågar inte, berätta vad som hände för länge sen för sin sambo. Den fule har hamnat på sniskan i livet och tänker väl egentligen bara på nästa fylla. Två av dessa var aktiva i våldtäkten. En således inte utan såg bara passivt på, men tog ändå foton på övergreppet.

Dessa foton spelar roll för händelseutvecklingen. För efter dryga 10 år får den onde och den gode mystiska sms som anspelar på våldtäkten och några av de foto som togs är bifogade. Den onde får dessutom sms och också foto på ett övergrepp han utsatte en prostituerad kvinna för när han var på semester med fru och barn i Thailand. Förutom att ha samlag med kvinnan roade han sig också med att köra upp en flaska i hennes slida. Han får, okänt hur och okänt av vem, samma flaska uppkörd i ändtarmen. Båda blir sjuka av detta. Han klarar sig. Hon dör.

Det är i och med dessa sms som allt rullar igång. Framförallt den onde, som har mest att förlora på att allt blir känt, drar igång egna undersökningar. Polisen hålls på minst armslängds avstånd. Vem, vem, vem – frågar han sig med darrande röst, vill förstöra mitt liv? Svetten porlar utmed hans rygg, handflatorna är svettiga också de, blicken alltmer stirrig. Spänningarna i de båda lyckliga familjerna ökar efterhand.

Till slut får då allt en upplösning. Vilken ska inte avslöjas här. Vägen dit är inte helt sannolik, vill jag påstå. Men när mystikens dimma väl lättat ligger två äktenskap i kras, har en person framtidsutsikter som inte kan bedömas särskilt goda, har den som ville ha sin hämnd således fått den och den onde därtill osannolikt nog vågat sig på att närma sig en dotter som han fick med en annan klasskamrat än den han våldtog. Bäst går det därför för alla kvinnor – unga som gamla.

Som deckare eller spänningsroman är Den första lögnen inte helt lyckad. Bättre då som en form av debatt- och diskussionsinlägg med helt berättigad kritik mot hur sexualmålen hanteras av rättsväsendet och den förlåtande, närmast överslätande, attityd som förövarna får av systemet och omgivningen. Men detta är kända fakta. Det finns redan både välkända och omdiskuterade böcker i detta ämne. Och jag har svårt att tänka mig att Den första lögnen kan göra vare sig från eller till i denna viktiga fråga.

Vad lär man sig då av detta? Helt enkelt bara att det alltid är så att den första lögnen är just den första och alltid följs av flera och att dessa till slut blir så många att lögnaren inte hittar ut till vare sig sanning eller ett liv i frid.

Jag gav Den första lögnen tre stars av fem. Mer än godkänt således. 

Och varför inte nu lyssna på Luther Johnson – Lonesome In My Bedroom

Péter Nádas - Egen död.

Péter Nádas är en drygt 70-årig ungersk författare som regelmässigt brukar bli aktuell i svensk litterär diskussion en gång per år, förutom när han kommer med en ny bok. Och det är numera inte så ofta. Men diskussionen om honom kommer annars regelbundet i samband med de återkommande spekulationerna om Nobelpriset i litteratur. Han är väl numera ingen av de stora favoriterna direkt, men finns ändå alltid med i samtalen på kultursidorna. Han och Joyce Carol Oates är väl eviga följeslagare i just det spekulationsracet. En av dem lär aldrig får det.

Själv har jag nu fyra tegelstenar av honom som stirrar förorättat på mig i hyllan för oläst. Det är Minnesanteckningarnas bok om 841 sidor och trebandsverket Parallella historier om sammanlagt 1 728 sidor. Man kan bli matt för mindre. Någon gång, någon gång ska jag kasta mig över dem. Kanske när fru Danius öppnat den vita dörren i Börshuset och sagt att ”Årets Nobelpris i litteratur har gått till den ungerske författaren...”. Eller kanske när min fru är bortrest. Vem vet.

Nå. Fram till alldeles nyss hade jag ytterligare en bok av Nádas i den olästa hyllan och det var Egen död. En mer lätthanterlig liten bok på dryga hundratalet sidor och med spatiös textsättning. Ibland bara en mening på en sida.

Boken är en roman. En skönlitterär gestaltning. Jag tror alltså inte den skall läsas alltför bokstavligt. Men Nádas beskriver sina tankar och reflektioner under den dag han plötsligt och oväntat drabbas av en hjärtattack. Från det att han börjar märka att allt inte står rätt till, över ett allt mer förvärrat tillstånd av andningssvårigheter, med kallsvetten rinnande och därtill problem med ett röra sig rent fysiskt, fram till att han, samtidigt som han naturligtvis arbetar, inser att att han måste till läkare och stapplar över gatan till sin egen (hus)läkare för att då få åka till sjukhus med ilfart. Här utspelat kafkaliknande situationer, som han uppfattar dem (eller i vart fall beskriver dem nu i efterhand). Men han räddas till livet till följd av säkert också förfinade medicinska insatser men också den klassiska revbensknäckande hjärtmassagen. Räddas således till livet – men först efter att ha varit kliniskt död i tre minuter. Hävdar han.

Men i detta yttre kaos upplever han också ett inre lugn och förmår reflektera över livet, sin smärta, sin förestående död och märker då att gud dessvärre inte var närvarande eller i vart fall oanträffbar. Vi läser alltså en intellektuell människas beskrivning av sin egen nära-döden-upplevelse. Hur mycket som är litterära efterkonstruktioner är förstås omöjligt att veta. Men boken är i beskrivningen av detta outgrundliga tillstånd, som jag uppfattar den, både insiktsfull, allvarlig och trösterik. Och kan mycket väl sättas i händerna på såväl den unge som den gamle som funderar på livets eviga gåta – vadan och varthän.

Men jag tror inte boken skall sättas i händerna på en hypokondriker. Ett tips bara.

Jag gav Egen död fyra stars av fem.

För att skingra tankarna kan jag rekommendera att lyssna på Traditional – Sorgen och glädjen - Traditional – Som fågelen vid ljusan dag