P C Jersild - Den stökiga psykiatrin. Minnen, samtal, tankar.

P C Jersild är som bekant läkare och författare. Eller kanske snarare författare och läkare. Om än först läkare och sedan författare. Ja ja.

Jersild är enligt min mening är av vår svenska litteraturs stora författare och intellektuelle debattör. Han har, om jag räknat rätt, skrivit ett fyrtiotal böcker. Och då mest skönlitterära sådana, men även en memoardel (den återkommer jag till) och också ett par verk om mer naturvetenskapliga ämnen och, tillsammans med Lars Ardelius, en intressant tankebok om döden. Han var under lång tid kolumnist i Dagens Nyheter. Och därtill bl.a. ledamot i Vetenskapsrådet, i Karolinska Institutets styrelse mm. Hedersdoktor är han också. Han har alltså gjort avtryck inte bara i vår litteraturhistoria utan också i den vetenskapliga världen.

Jag ska inte räkna upp alla hans böcker, men om det nu finns någon av mina ev. läsare som inte riktigt känner igen sig i Jersilds författarskap, skulle jag för min del vilja rekommendera t.ex. Calvinols resa genom världen, Grisjakten, Vi ses i Song My, Djurdoktorn, Efter floden och … och sedan naturligtvis Ypsilon. Det skulle bli för många om jag skulle ta med alla favoriter. Och en och annan Jersildläsare tycker antagligen att jag missat just hens favorit.

Nu är Jersild 80 år och har antagligen det mesta av sin litterära och vetenskapliga produktion bakom sig. Någon gång skall väl också våra stora ha rätt att njuta sitt otium. Också ur den aspekten är Den stökiga psykiatrin. Minnen samtal tankar intressant. Men mest naturligtvis för sitt innehåll. I boken varvar Jersild minnen från sin läkarkarriär med egna tankar kring psykiatrin och redogörelse för samtal han haft med ett antal olika viktiga aktörer inom ämnet. Boken är delvis ett resultat av ett arbetet som bedrivits i Vetenskapsrådet.

Vem av oss har inte någon gång fått en käftsmäll av livet? Och vem har då inte tittat sig lite vilset omkring för att söka hjälp för att komma vidare. Den som då har en klok människa i sin närhet att prata med är lyckligt lottad. Många har det inte. Men de som har det – i allra lyckligaste fall den egna älsklingen – kan säkert då i bästa fall gå någorlunda hel ur en sådan holmgång. Andra bär antagligen denna sin (tillfälliga) brottningsmatch med sig som en liten böld inombords, en varböld som kanske aldrig mer gör sig påmind, men som mer troligt ändå då och då kan ge sig tillkänna mer eller mindre oväntat. Och som man säkert själv också petar på lite av och till för att kolla om den fortfarande lever. Det gör den. Om dessa av oss pratar inte Jersild särskilt mycket i sin bok.

Men desto mer då om dem som har en diagnostiserad psykiatrisk diagnos. Och allra mest om vilken behandlingsmetod som då är att föredra. Och här står som bekant, grovt förenklat, slaget mellan psykoanalytikerna och de mer biologiskt inriktade läkarna. Mellan dem som vill lägga patienten på Freuds gamla divan och dem som hellre prövar olika former av läkemedel. Men också med dem som kan tänka sig pröva ett mellanting. Och också mellan dem som … Här någonstans tappar jag tråden. Jag läser med intresse vad Jersild skriver, men går vilse i resonemangen om behandlingsmetoder, läkemedel, forskningsrapporter, hjärnforskning, tidsandans betydelse, vad som är "normalt", vad den ena eller andra potentaten tycker är viktigt and so on. Det är hela tiden intressant, det känns hela tiden viktigt, men texten glider utmed mina platta, glatta hjärna och fastnar inte riktigt. Vilket inte är Jersilds fel.

Men hur som helst. Detta psykiatrins eviga krig för eller emot mr Freud förs, såvitt jag förstår, på alla plan – inom fakulteterna, klinikerna, professionen. Och patienterna. Och där står vi, den vanliga människan, den vanlige okunnige människan som är sjuk och känner att man behöver hjälp. Vad göra? I bästa fall gå till sin älskling, som sagt. I näst bästa fall gå till en läkare som man kan känna förtroende för och som man känner man kan lita på. 

För nog är det så att det personliga mötet mellan läkare och patient måste vara kärnan i psykiatrin? Men då naturligtvis ett möte som bygger på och förs efter professionella principer. Och då, bäste ev. läsare, måste läkaren ha en teori att luta sig mot – jag tror att Jersild kallar det att hen behöver en ledstång. Men måste jag som patient bry mig om hur ledstången ser ut? Räcker det inte att jag vet att läkaren har en sådan och att jag tror, anar eller hoppas att greppet om denna ledstång inte är alltför krampaktigt? Att hen inte stirrat sig alltför blind på psykiatrins olika teoribildningar, även om hen naturligtvis måste vara väl underkunnig om dem, utan lite grand kan släppa loss från dessa och också använda sin egen personlighet som ett instrument i behandlingen? Jag tror nog det.

Nå. Slut på Chronschougs tankar.

Den stökiga psykiatrin är ingen memoar, trots sin lilla undertitel. Jersild har, som jag skrev i början, emellertid tidigare gett ut en mer renodlad sådan som han kallar Medicinska memoarer. En del av det han skriver där kommer av naturliga skäl också upp i Den stökiga … På den numera minst trekvartsdöda boksiten Boktipset, administrerad av Bonniers, skrev jag om memoarboken bl.a. ”Intressanta och tankeväckande memoarer av en av våra stora svenska författare. Hoppas han fortsätter med att med ingående berätta om sina böcker”. Den förhoppningen kvarstår. Jag gav hans memoarer fyra stars av fem i betyg.

Jersild avslutar memoarboken på följande sätt: ”Utifrån betraktad har jag naturligtvis varit oförtjänt privilegierad: vit, man, gratis utbildad, framgångsrik, åtminstone i andras ögon. Ur en mer personlig vinkel inte alltid glad, periodvis rent av deprimerad. Kunde – vem gäller inte det? - ha gjort bättre ifrån mig. Rätt bekväm, inte alltid behandlat andra som jag själv vill bli behandlad … etcetera. Amen”. Den gången jag själv skriver mina egna memoarer skall jag kopiera dessa meningar.

Jag gav också Den stökiga psykiatrin fyra stars av fem i betyg. Att den inte fick fem av fem beror bara på att jag inte begrep allt. Men ingen skugga faller på Jersild för det trista faktum. Kan man skylla på sina föräldrar? Ja – vi säger så!

Nu kan man lyssna på spotify:track:2lMxZYFpvatMJRPiliXua8

Nils Uddenberg - Gubbe och katt. En kärlekshistoria.

Till ms A och mr F.

Som gammal fd Lundabo kan man inte annat än ta den nuvarande Lundabon Nils Uddenberg till sitt hjärta. Ingen annan än den som upplevt en vinter i Skåne kan formulera en sådan skräckupplevelse lika pregnant som han: ”Jag avskyr vintern. Som skåning har jag aldrig lärt mig att göra något roligt av minusgrader och snödrivor. Varken skridskor eller skidor passar mina fötter. Jag tycker bara att snön ligger i vägen och gör det oframkomligt och halt på gatorna. Varje snöig och mörk vinterdag är något som skall genomlidas, humöret blir inte det bästa”. När en sådan insiktsfull man, tänker jag, ger sig i kast med att skriva när han och hustrun blev med katt, kan det inte bli annat är bra och läsvärt. Och visst blev det så.

Katt och gubbe.

Men, tänkte jag trots allt, hur ska han kunna få ihop en hel bok om detta faktum att en helt vanlig bonnakatt en dag bara satt i hans och hustruns trädgård och stirrade lite uppfordrande på honom. Nu är Uddenberg en gammal avgången professor, och tillika flitig författare i mångskiftande ämnen, och han har god hand med inte bara pennan utan också med sin ännu väloljade hjärna. Så det var inga som helst problem för honom. Han visar det till fullo i denna lilla bok på knappt 150 sidor i nästan pocketformat, vackert och kongenialt illustrerad av Ane Gustavsson.

Han har tidigare skrivit ett femtontal böcker. Jag har själv läst System och passion. Linné och drömmen om naturens ordning som kom ut lagom till firandet av Linnés 200-årsdag och också den ganska så svårtuggade Idéer om livet. För den senare fick han mycket välförtjänt Augustpriset i fackboksklassen.

Men Gubbe och katt. En kärlekshistoria är en helt annan bok. Uddenberg har väl närmast skrivit en liten tankebok om hur det kunde komma sig att en äldre man helt plötsligt och totalt oväntat dessutom inte bara kunde acceptera att en katt trängde sig in i hans och hustruns liv utan också hur han efterhand kunde finna stor glädje i detta. Även om anslaget är ganska så lätt, går Uddenberg i boken ändå lite vetenskapligt tillväga i sina försök att förklara detta för honom själv ganska så märkvärdiga förhållande.

Vi får läsa trevligt och underhållande om vad bl.a. Montaigne, Descartes, T S Eliot och självklart kattälskaren Doris Lessing sagt och tyckt i ämnet. Uddenbergs gör naturligtvis också egna reflektioner, varav åtminstone den om det kan vara så att kattens själsliv sitter i svansen kanske känns något udda. Men det mesta är intressant och ger åtminstone mig både nya kunskaper och insikter. Kan det t.ex. möjligen vara så att jag själv är en sk kattmänniska?

Katt med eller utan själsliv?

Uddenberg uppfattar sig själv som en sådan. Och skriver då apropå detta och den stora självständighet han uppfattar att katter har bl.a. ”Jag har alltid haft svårt att identifiera mig med en grupp. … Jag har rört mig fritt bland dem [arbetskamrater av olika slag; min anm.], fått uppskattning av dem och trivts utmärkt i deras sällskap, men ändå valt att stå lite utanför. Jag vill vara bland dem, men ändå inte riktigt vara en av dem, man kan sedan kalla detta för självständighet, social inkompetens eller kanske mer rättvisande för högfärd”. Detta, tänker jag, skulle mycket väl kunna vara en ganska så bra beskrivning också av mig.

Kanske dags att skaffa katt?

När jag skriver detta lilla inlägg (21 mars 2015) råkar DN:s boklördag har en tvåsidig artikel av Aase Berg om författarna och katterna med rubriken En tass i litteraturens tjänst. Den bör läsas av alla kattälskare. Finns väl på nätet, antar jag.

Om nu Uddenbergs bok är en kärlekshistoria, kan det kanske passa bra att ur Bergs artikel citera en poet vid namn Ivar Conradson. Han skriver i en liten hatskrift från 1928 bl.a. följande: ”Hur den ser ut! En blandning av sliskighet och rovlystnad, ett ohyggligare uttryck än den vilda mordlusten. Den ser verkligen grym ut. Och som dem ser ut är den ock. Ett inställsamt, sliskigt pinoredskap med en röst av tjockt kvalm”. Om en aldrig så gullig liten katt stått och jamat utanför Conradsons köksdörr, hade den väl högst troligt fått en välriktad spark i ändalykten.

Men Uddenbergs bok gav jag tre stars av fem. Och antar att mången kattälskare redan har den i bokhyllan.

Senare tillägg(: DN-artikeln http://www.dn.se/kultur-noje/en-tass-i-litteraturens-tjanst/)

Sjón - Máni Steinn. Pojken som inte fanns.

Kan man verkligen heta Sjón, kan man ju undra. Ja kanske, men den utmärkte isländske författare som kallas sig Sjón heter egentligen Sigurjón Birgir Sigurdsson. Och till honom återkommer jag.

Men först. Sjón har skrivit många romaner och en hel del finns på svenska. Har man inte läst något av honom ännu, skulle jag vilja rekommendera Skugga-Baldur, som han också fick Nordiska rådets litteraturpris för 2005. Om den skrev jag följande på Bonniers misskötta boksite Boktipset: ”I en brytningstid mellan tro och vetande, böner och kunskap, enfald och heder på Island på 1600-talet möter vi Jónas Palmáson, den lärde. I hans fall segrar vetande, kunskap och heder. Men priset blir, som alltid, högt”. Jag gav den fyra stars av fem i betyg. När jag nu tänker tillbaka på den tycker jag att jag borde gett den fem stars av fem. Det är ju såhär att vissa böcker växer i minnet. Skugga-Baldur är en sådan. Läs den och jag tror att också ni, bästa ev. läsare, antagligen inte glömmer den i första taget.

Det kan jag däremot mycket väl tänka mig att ni kan göra när det gäller Máni Steinn. Pojken som inte fanns. Den är naturligtvis inte dålig, men mycket av det starka surrealistiska drag som finns i de flesta andra böcker av Sjón, och som jag personligen tycker så mycket om, finns det inte mycket av här.

Vi läser om ett par dramatisk månader 1918, samma år som Island blir en självständig stat, om än fortfarande i Danmarks ledband. Denna händelse berörs förstås i boken, men mer ändå vulkanens Katlas utbrott och framförallt den förödande epidemi som den sk spanska sjukan innebär

.

I skuggan av askmolnet och döden i sjukdomen rör sig pojken Máni i ett närmast totalt utanförskap – vilsen, osäker, dyslektisk, homosexuell, föräldralös, ensam. Kort sagt udda. Men som genom ett Herrans under överlever pojken sjukdomen och hjälper sedan, tillsammans med bl.a. sin själsfrände flickan Sóla G, till att hitta och begrava de som dött i farsoten. Men så inträffar en katastrof för pojken, som han genomgående kallas i boken. Under själva firandet av självständighetsdagen påträffas han tillsammans med en sjöman mitt under deras homosexuella samlag. Katastrofen blir fullständig. Moralens väktare skickar iväg honom med en båt för att – ja, inte vet jag. Men antagligen för att bli ”frisk”, ”räddas” eller hur hedersmännen nu tänkt sig.

Fram till denna punkt är Sjóns roman ungefär som vanligt, dvs. mycket bra. Berättelsen är både vacker och hemsk, den är förtätad med en blandning av realism och mer lyriska passager och också lätt surrealistisk. Tänk om han stannat här med bokens sista menin ”Máni Steinn skrattar, i bröstet på honom vrenskas svarta vingar”. Men Sjón vill mer. Han vill hänga på en historia hämtad från hans egen familj. Och det borde han nog inte gjort. Men efter lite kringelikrokar på ett par sidor läser vi hursomhelst hur en viss Sigurjón ”slår sig ner för att skriva berättelsen om Máni Steinn, pojken som aldrig fanns”. Och denne S kan ju inte vara någon annan än Sjón själv. Jaha, då vet vi det.

(Men nu känner jag mig lika pösmagad som den ledarskribent i Vimmerby tidning som en gång i tiden lär ha skrivit ”Vi hava nu redan tvenne gånger varnat Herr Bismarck”. Likt denne okände säkert cigarrökande man vet alltså även jag bäst). Nog nu.

Máni Stein är inte Sjóns bästa bok. Men vida överlägsen mycket annat skit som skrivs och som jag läst. Jag gav boken fyra stars av fem. Stapla 10 Läckberg ovanpå varandra och du kommer max upp till två stars. 

Varför inte nu lyssna på https://open.spotify.com/track/5Lo5sU8j2N1uzHwK1mSFGg

Magnus Dahlström - Psykodrama.

Jag har läst flera av Dahlströms tidigare böcker och de är inget man bara läser och glömmer. Det finns i dem en dov ton av ångest, mörker och undergång. Den dova ton som sitter i mellangärdet och som gör att man som läsare anar att det som drabbar romanernas personer kanske också skulle kunna drabba mig. Och dig. Och detta utan att man egentligen förstår varför.

Magnus Dahlström

Från ett tillstånd av någorlunda ljus och någorlunda förhoppning inför en framtid, händer det också i hans nya bok Psykodrama till en början helt obetydliga saker som man först långsamt ser som det mörker som visar oss katastrofens tilltagande negativa krafter. Det är nu som den till en början knappt märkbara dova tonen slår över i sjukdomens eller vansinnets allt högre ljud. Men alla hör den inte. Men den som drabbas hör den. Hör snart bara den och inget annat.

Psykodrama är ett slags kammarspel, med dolda motiv och oklara utgångspunkter, mellan tre namnlösa personer. Patienten som går i samtalsterapi hos Behandlaren, som i sin tur antagligen är under behandling av den Mycket gamla kvinnan.

I centrum står Behandlaren och de samtal han för med Patienten men också, och inte minst, med sig själv. Det rum där de möts är provisoriskt. Genom ett fönster hör de båda skrik och rop från barn. Flygplan kommer regelbundet bullrande över hustaket. Genom fönstret skiner solen och lägger rummet, och även patienten, i olika belysningar som Behandlaren tolkar. Genom väggarna känner Behandlaren olika dofter av mat. Och ibland lukten av eld. Av och till ringer en telefon. Behandlaren svarar aldrig.

Hela stämningen, i såväl det fysiska rummet som i samtalet mellan de två, varierar mellan vad som kan uppfattas som relativt normalt till vad som är uppenbart bisarrt och sjukt. Patientens beskrivning av sin situation och det liv hon levde med man och två barn blir också efterhand allt otydligare och svårfångat. Dog de i en brand, var det hon som orsakade branden, blev hon iakttagen av en man under och efter branden? Var denne man Behandlaren?

Ser ni ev. läsare Patienten? Och kanske Behandlaren?

Det är ungefär nu som Behandlarens samtal med sig själv övergår i långa haranger som jag inte är man att tolka. Antingen beskriver Dahlström genom Behandlaren vad som kan vara allmängods inom psykiatrin. Eller så gör han det inte. Antingen vill Dahlström att Behandlaren skall framstå som klok, omdömesgill och frisk. Eller så vill han det inte. Jag anar förstås att han vill det senare.

För allt Behandlaren nu säger och tänker kan alltid betyda något annat – också motsatsen till det utsagda. Kan det i detta virrvarr av idéer, tolkningar och känslor komma något av värde? Om man alltså tänker sig att samtalet mellan Behandlaren och Patienten avsågs att leda till varaktig bot och bättring, vill säga.

(I den frågan ligger för mig mycket av värdet i boken. Mitt svar är nej. Alltså: hellre en rejäl dos Sobril än aldrig så många timmar på terapisoffan. Men nu är vi väl ändå rejält utanför vad som kan tänkas ingå i en amatörs bokkommentar?).

Allt i en terapi tycks således kunna betyda eller tolkas till vad som helst. Och det är ungefär nu som läsaren förstår – eller anar – att Dahlströms tema från tidigare böcker går igen. Det till synes normala är det onormala. Det till synes friska är det sjuka. Det till synes möjliga visar sig vara det omöjliga. Det finns inget hopp.

Stämningen i boken blir allt mer mystisk, skrämmande, oroande. Hotfull. Och också läsaren hör och känner den starka dova tonen.

Jag gav Dahlströms bok Psykodrama fem stars av fem i betyg. Och vill starkt rekommendera den.

Nu kan den som vill lyssna på Brandon Strickland – Sad And Blue

Klas Östergren - Den sista cigaretten.

Klas Östergrens författarskap har jag följt sedan jag var ung, smal och svår. Alltid välkammad, iklädd slips och med lite nerdragna mungipor. Nu vet jag inte riktigt vad jag är. Inte särdeles ung i vart fall, inte heller smal och svår – snarare lagom välgödd och lite lätt melankolisk eller kanske snarare lagom svenskt depressiv. Slips bär jag numera bara på bröllop och begravning. Och så särdeles mycket att kamma har jag inte heller. Så kan det gå här i livet.

Men Östergren finns förstås kvar, även om han numera delar plats i bokhyllan med så många andra goda författare som också måste läsas. Gärna direkt de kommer ut med något  nytt. Därför kan ju de gamla hjältarna, som man tycker att man kan utan och innan, lätta hamna i den där hyllan för oläst men – så är ju förhoppningen – snart läst. Även om ”snart” med åren blir allt mer och mer relativt.

Nu har jag ändå på ganska kort tid läst om Gentleman, läst Gangsters (och också skrivit om dessa två böcker här på min blogg) och nu alltså också läst  Den sista cigaretten. Kvar i olästa hyllan finns just – vad gäller mr Östergren, vill säga - bara hans senaste bok Twist. Men där ska den inte stå så länge till. Hoppas jag.

Den sista cigaretten börjar relativt idylliskt – jag vill trycka på relativt - med beskrivningar av grannförhållandet i den lilla håla i Österlen där författarjaget – som i boken aldrig nämns vid namn annat än vid ett tillfälle och då till råga på allt felstavat; att det är KÖ är helt tydligt dock – där alltså författarjaget bor med fru och barn i en gammal ombyggd bondgård, på sedvanligt sätt omgiven av grannar som är bönder. Den slutar väl också ganska så bra för romanpersonerna. Bättre än man kunde tro av inledningen, skulle jag vilja påstå. Från bokens första rad till den sista kan det inte ha gått många dagar, men författarjaget återupplever däremellan delar av sitt vuxna liv. Och det kan knappast beskrivas som särdeles idylliskt.

Men varför just titeln Den sista cigaretten? Man vill ju gärna tro att författarna har en tanke bakom en titeln, eller hur? En möjlig ledtråd har författaren Klas Östergren gett oss. I en liten passage i boken hamnar författarjaget KÖ efter en helt obetydlig incident i en polisbil med två snutar från den ökända Norrmalmspiketen och skulle väl sannolikt åkt på stryk om inte en dam han träffat tidigare under kvällen helt sonika ställt sig i vägen för bilen. Hon står och röker. Flyttar sig inte. Då säger apropå ingenting alls en av poliserna kryptiskt ”Den sista cigaretten” och KÖ slängs ut ur bilen. Oskadd. Samma dam, sångerska i ett band, ber sedan efter ett par månader KÖ att skriva en text till henne och bandet. Han gör så. Och den får då heta just ”Den sista cigaretten”. KÖ:s barn, påstår han nu långt senare, anser att det ”är det enda coola jag gjort”. Författarjaget gör då följande reflektion: ”Det bästa och sämsta man gjort i livet har en sak gemensamt – att de i någon bemärkelse är obegripligt”. Visst kan det vara så. Men kan han mena att hela eller delar av Den sista cigaretten skulle vara obegriplig? Möjligen. Men – blir förstås frågan då – obegripligt för vem i så fall?

För uppriktigt sagt, inte kan det vara just Den sista cigaretten Östergren kan ha haft i tankarna när han skrev den meningen. (Om han nu tänkte något överhuvudtaget ...). För även om romanen är som man brukar säga myllrande, med olika bihandlingar, ganska så många olika personer och med en händelseutvecklingen som innebär att saker och ting i romanen återkommer både en och två gånger och då ibland med en förskjutning av både innehåll och betydelse, får Östergren ihop hela sitt romanbygge. Som alla stora författare får. Alltså obegriplig? Nej. Så: Östergren har med Den sista cigaretten skrivit något av det bästa han gjort. Fullt begriplig är den dessutom. 

Det finns i boken en samhällskritisk ton liksom i Gentlemen och Gangsters. Denna gång står konstnärsgeschäftet – eller möjligen snarare det i konstbranchen – i centrum. Ni vet – kära ev. läsare – vi talar alltså om den sortens konst som kan bestå i att man spikar upp sina skitiga kalsonger på galleriväggen, eller trär en bilring runt magen på en get eller, vilket jag till min förvåning själv såg härförleden på självaste Louisiana, slänger ut singel i oordnade högar i tre av rummen. (Man fick dessutom traska igenom skiten för att komma till cafeterian. Här skulle man inte komma undan inte. Enda trösten i just det fallet var för min del att verket förefaller vara lite svårsålt …).

I boken skall en sådan s.k. konstnär göra en s.k. happening av Dardels Den döende dandyn. Inte bara dandyn skulle sas dö utan också själva tavlan skulle försvinna ur tiden. Det misslyckas lyckligtvis och inte bara en utan två gånger. Det sista av dessa två försök handlar dessutom om ett antal stulna lik! Mycket av romanens både huvudhandling och en del av bihandlingarna rör sig kring detta. Östergren för också in en del mer eller mindre konstteoretiska resonemang kring händelsen. Om han i den delen är allvarlig eller ironisk övergår mitt förstånd. Vilket möjligen kan bero på att jag på mina väggar mest har tavlor av älgar i motljus. Köpta av Kurt Wallanders gamla farsa.

Huvudhandling – bihandling. Det är i Den sista cigaretten inte helt självklart vad som är det ensa eller det andra. Men vad gör det? Östergren är en berättare av rang och hans romaner ligger på hög stilistiskt nivå och de flesta är dessutom, som t.ex. i just den här romanen, intrikat komponerade och en sann glädje att läsa. Han skriver om vemod, sorg, tragik, glädje och kan i sin berättelse blanda dessa skilda tillstånd, som vi väl alla känner igen också från vår egen blygsamma tillvaro, utan att det känns sökt. Detta kan bara en stor författare.

Jag gav Den sista cigaretten fem stars av fem i betyg. Och kan bara säga: Läs den.

Och varför nu inte lyssna på Anna Von Hausswolff – Gloomy Sunday