Paula Fox - Förtvivlade människor.

Enligt vad jag läst mig till av Kungliga Bibliotekets statistik, så gavs det i Sverige år 2014 ut inte mindre än 10 812 tryckta böcker (på över 48 sidor). Till denna siffra skall sedan läggas bl.a. broschyrer, doktorsavhandlingar och olika årsböcker för att nu inte nämna ljudböcker och e-böcker, som visserligen bara utgör ett par procent av den samlade utgivningen, men ändå. Man kan av den diskussion som ibland förs lätt förledas tro att just den utgivningen är mycket större än så. Men icke.

Mer än 48 sidor.

Det är alltså många böcker som årligen väller över oss i bokfloden. Hur dessa sedan fördelar sig på t.ex. svensk skönlitteratur, översättningar, lyrik, faktaböcker, barnböcker, kokböcker, trädgårdsböcker, inbundna böcker, pocketböcker etc. etc. har jag ingen aning om. Uppgift om detta går säker att ta fram – men av bara kokböcker lär det ges ut ett antal som motsvarar minst en om dagen.

En intressant aspekt på detta med bokutgivningen är om också läsandet ökat. Det är inte lika säkert. Som gammal prenumerant på Forskning och framsteg, så kommer jag ihåg att man för att par år sedan hade en intressant artikel på temat. Johan Svedjedal trodde då att en hel del böcker köps och stoppas in i bokhyllan olästa. Så kan det säkert vara på sina håll.

Men nu är det ju inte att undra över att många goda böcker drunknar i bokfloden och aldrig når oss intresserade läsare. Det är ju att begära mycket av dagspressen att man ska recensera ens den mest angelägna skönlitteraturen på sitt begränsade utrymme. Den första frågan man måste ställa sig när utrymmet för recensioner kritiseras är ”angelägna för vem”? För mig, dig, finsmakaren, deckarfantasten, porrälskaren, lyrikvännen and you name it? Här får man väl helt enkelt som läsare söka sig fram på kända och okända vägar för att hitta fram till de mest intressanta böckerna. Att hitta olika kompletterande bokbloggar kan ju då vara ett sätt.

Bokfloden i rörelse. Ser ni "Förtvivlade människor"?

Den som gillar god och läsvärd facklitteratur har genom tidningen Respons fått en möjlighet att hålla lite koll på utgivningen. Det är trist att det inte finns en motsvarande tidning på svenska för skönlitteratur. Vi läser, för att ta ett exempel, motsvarar ju inte alls de önskemål man kan ha på en kvalificerad recensionstidskrift. Ord&Bild skulle kunna vara en möjlighet och är det kanske för många, även om jag personligen tycker den är djävligt svårtuggad. Bonniers litterära magasin, salig i åminnelse, saknas fortfarande av de av oss som är tillräckligt gamla. Även om inte heller den var särskilt lättläst.

Detta om den brusande bokfloden vari mycket går under som inte borde göra det. Men så händer emellanåt ett herrans under. En och annan vattendränkt bok, eller tom ett helt författarskap, kastas upp på stranden och får ligga och torka till sig i solen till mångas glädje. John Williams Stoner är ett exempel. Rickard Yates med bl.a. Revolutionary Road ett annat. Och nu Paula Fox och Förtvivlade människor. Det finns säker fler exempel. Också på sådant man helst vill glömma, t.ex. Femtio nyanser av både det ena och det andra.

Men nu gäller det Förtvivlade människor av den amerikanska författaren Paula Fox. Det var tydligen David Foster Wallace och Jonathan Franzen som hittade Fox där hon låg flämtande uppkastad på stranden. Hon hade skrivit ett antal romaner, och också fått några utgivna på svenska, men inte nått de stora framgångarna även om hon sålt ganska bra i hemlandet. Men det var genom Wallaces och Franzens insatser som hon åter fick blickarna på sig och gavs ut på nytt både hemma och internationellt.

Paula Fox.

Boken är ett slags kammarspel med främst två aktörer, det gifta paret Sophie och Otto Bentwood, som mot en fond av ett från deras synvinkel krackelerande land tydligare och tydligare känner att nutiden känns främmande och framtiden skrämmande. De tillhör den intellektuella borgarklassen som skräms av vad som sker i samtiden – det flyttar in andra och för dem obehagliga människor i deras tidigare ordnade kvarter och tillvaron för dem blir på olika plan allt osäkrare.

Som ett tydligt exempel, eller katalysator, för denna för dem båda allt osäkrare tillvaro löper två händelser. Sophie blir biten av en av henne misstänkt rabiessmittad vildkatt; Ottos mångårige partner på deras gemensamma advokatbyrå slutar. Dessa händelser blir en en spegelbild av allt som hotar dem, allt de inte kan förstå eller värja sig mot och går också allt tydligare in i sprickorna i deras relation. Det finns en nästan ödesmättad stämning mellan Sophie och Otto, som framförallt Otto inte kan hantera. Tillvaron börjar kännas dem övermäktig.

Redan Thoreau, som citeras i boken, skrev ungefär att de flesta människor lever sina liv i stilla förtvivlan. Även om detta kanske inte är helt sant, så gäller det i vart fall paret Bentwood. Deras minnen känns inte längre relevanta för den tid de lever i nu; deras förhoppningar om en framtid kommer de knappt i håg; deras vilja till ett slags liv ekar stum. Båda tycks uppleva en allt vanmäktigare desillusion.

Om detta, bästa ev. läsare, skriver Fox på en avskalad och lyhörd prosa. Den som inte blir berörd av hennes historia och språkbehandling redan vid första läsningen bör läsa boken en gång till. Det gjorde jag, trots att det var "onödigt". Och gav därefter boken fem stars av fem.

Svenska Granta #5 med temat Vinnare.

Granta är ett engelskt litterärt magasin som började ges ut 1889 av studenter i Oxford. Efter att ha haft lite blandad framgång genom åren lanserades den så småningom som en tidskrift för new writing och är nu en väletablerad tidskrift vars engelska version ges ut en gång i kvartalet och då med en blandning av noveller, poesi, reportage och fotografi. Tidskriften ägs sedan 2005 av svenskan Sigrid Rausing, som har koppling till den berömda – och rika – Rausingfamiljen. Hon är dock klokt nog för ett bra tag sedan sålt sina andelar i Tetra Pak-koncernen och ägnar sig nu, förutom åt Granta, åt att stödja arbetet för bl.a. mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och miljövård. Tillsammans med sin man driver hon också ett bokförlag. Hon har dessutom disputerat i socialantropologi och gett ut en mer populärt hållen och uppskattad bok om ämnet för sin avhandling. Att hon, i likhet med er okände bokbloggare, är född och uppväxt i Lund behöver jag väl inte säga?

Sigrid Rausing.

Nog om det. Granta finns numera i ett tiotal internationella utgåvor och sedan 2013 också i en svensk med Bonniers förlag som utgivare. Alla dessa olika utgåvor har hela tiden engelska Granta som nav, varför en medverkan i t.ex. svenska Granta kan innebära att texten publiceras också internationellt, vilket kan vara nog så viktigt för en författare från vår lilla del av klotet. Den svenska versionen innehåller därför också blandat svenskt och internationellt material och ges här ut två gånger pr år. Varje nummer har ett relativt löst tema för de texter som finns med där. Hittills har vi kunnat läsa om Gränser, Arv, Jakt, Spöken och nu i nummer fem om Vinnare.

Jag ska alldeles strax mycket kort kommentera ett par av inläggen i den svenska utgåvan nr 5, men ställer mig först frågan hur Bonniers marknadsför svenska Granta. Kanske borde jag hellre fråga mig om man marknadsför den. När den första utgåvan kom, fick den relativt mycket uppmärksamhet, men sedan tycker jag det har varit tyst. Jag har inte sett någon annons i dagspressen eller t.ex. Vi läser (som jag föralldel bläddrar i bara sporadiskt). Jag ser den inte i någon bokhandel här i Stockholm, medan man närmast snubblar över Liza Marklund när man går in i t.ex. Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Hur det ser ut i Bonniers egen lilla låda på Sveavägen vet jag inte, men där borde den ligga pallvis. I mina egna två närmaste boklådor – Klackenbergs i Vällingby och Äppelvikens bokhandeln – finns den inte. Jag antar att varje bokhandlare förstås själv bestämmer vilket böcker som skall tas in och vilken placering de får i bokhandeln och att man då styrs av marknadskrafterna. Man måste ju gå runt. Men visst skulle det vara lite tråkigt om detta prestigeprojekt skulle lida den långsamma och säkert för alla inblandade plågsamma tvin- och sotdöden. Nu finns svenska Granta på twitter och instagram ser jag, men där finns inte jag. Varför inte på facebook – där finns ju jag …

Sveavägen 56. Han finns Bonniers. Och kanske Granta ...

Men som vanligt leder mig nog mina pessimistiska drag till och jag är möjligen ute i sk ogjort väder, i likhet då med den som tycker och tror en hel del men som inget riktigt vet, så ofta är. Även jag således. Jag läste dessutom härförleden att förlaget gör en ny satsning på Granta i form av sk e-singlar, dvs. noveller ur någon av utgåvorna kommer i form av en e-bok. Det låter ju faktiskt spännande och verkar ju inte direkt som om Grantaprojektet skulle vara i farozonen. Dessutom vet jag att innehållet i Granta nr #6, som kommer ut i november, redan är klart och har har det spännande och lätt förbjudna ämnet SEX. Och handlar antagligen inte om räkneordet.

Men ändå mina ev. läsare: gå in till närmaste bokhandel och köp något av de ex som kan finnas där. Eller ni kan väl i vart fall fråga efter en av utgåvorna. Alltid kan det betyda något. För både den fysiska bokhandeln och Granta.

Nog. Vad kan då sägas om Granta #5 med temat Vinnare? Mer än att det som vanligt är bra och därför bör läsas av varje litteraturintresserad. Jo - här slåss ett par stora elefanter, ett par mindre och en och annan (för mig) okänd om uppmärksamheten.

Vi har den allestädes närvarande Karl Ove Knausgård med en intressant men svårgripbar text, som dessutom innehåller låt mig säga tre textrader som sannolikt kommer att få den till Finland förvisade professorn i nordisk litteratur att gå i taket. Igen. Där finns en också intressant men för mig helt obegriplig text av Daniel Sjölin, mannen som ständigt hotar med att inte längre skriva något skönlitterärt, men som lika ständigt återkommer. Denna gång med en novell som antagligen skall vara norm- och samhällskritisk. Gissar jag. Vi kan läsa en novell av Matilda Gustavsson om en ung flickas resa till/in i/bort från religionen och det bultande blod som många kan uppleva inom sig vid tanken på Jesus och hans lidande och död för dem som tror. Hon skriver på en bok om Livets Ord, som det ska bli intressant och läsa. Katja Kettu, som skrivit den förträffliga Barnmorskan, ger oss ett utdrag från en kommande bok där vi kan läsa om den till synes urstarka, men av männen stympade kvinnan, som flyr från sina förföljare och utmattad når Sovjetunionen - ”Folkets paradis”. ”Här börjar min historia”, slutar novellen. Den boken ska jag också läsa när den kommer. Vi kan också läsa två korta viktiga reportage – ett av Lindsey Hilsum om folkmordet i Rwanda och ett annat av My Vingren om Researchgruppens arbete med att ta fram trollen bakom det anonyma hatet på nätet. Viktiga, angelägna och välskrivna båda två.

Om detta kan vi läsa. Och mer därtill.

Jag gav Granta #5 med temat vinnare fem stars av fem i betyg.

Paula Hawkins - Kvinnan på tåget.

I en säkert underskön del av England åker mellan den lilla orten Ashbury och London varje dag ett antal pendlare på en järnväg lika dåligt underhållen som om den gick mellan låt oss säga Örtofta och Lund. Trafikverken är sig lika både här och där.

Modernt järnvägsunderhåll.

Dold i massan av halv- och helsovande pendlare sitter också kvinnan på tåget, dvs. den alkoholiserade, skilda och arbetslösa Rachel. Hon åker sträckan varje dag för att hålla skenet uppe och i görligaste mån dölja sitt misslyckade liv för sig själv och sin värdinna som hon hyr ett litet rum av. Det går väl sådär, kan man nog säga. Men tack vare det undermåliga underhållet av järnvägen stannar tåget i det närmaste regelbundet en kort stund vid den lilla orten Blenheim, där Rachel – hör och häpna – tidigare bott med sin man när lyckan stod henne bi. Varje dag kastar således Rachel ett eller flera ögonkast mot framförallt två av husen – ett där det för henne okända paret Megan och Scott bor; ett annat där hon själv tidigare bodde, men där nu den fd mannen Tom bor med nya hustrun Anna och deras lilla dotter Evie. Därmed är dramats huvudpersoner presenterade.

Författaren på tåget.

Och själva thrillern kan börja. Det gör den genom att Hawkins i korta daterade kapitel, med en något förskjuten tidsmarkering mellan dessa, låter de tre kvinnorna på olika sätt föra storyn framåt. Navet blir Rachel. I sin något alkoholdimmiga hjärna tycker hon sig se, känna och ana både det ena och det andra och i en strävan att komma tillrätta med sina osäkra minnesbilder om vad som rent faktiskt har hänt och i en strävan att, förstärkt av ett allestädes närvarande dåligt samvete, ställa saker och ting tillrätta, och då både sådant som har hänt, som kunde ha hänt och som inte alls har hänt, så tar hon på olika sätt och med olika frekvens kontakt med dramats huvudpersoner. Och ytterligare ett par personer.

Det hela spetsas förstås till när en av huvudpersonerna först försvinner och sedan hittas död. Jag stannar där. Men kan väl ändå avslöja att mördaren till slut får sitt rättmätiga straff. Var boken bra då? Nä, det tycker jag inte. Den är pratig, förutsägbar och tycks dessutom aldrig ta slut. Stilistiskt är den lite halvdan. Konstruktionen av själva fundamentet, dvs. trovärdigheten i vad som lett fram till det mord som skall lösas och på vilket sätt det hela sedan ordnar upp sig på, är inte heller särskilt originell och de ledtrådar som kastas ut, och som enligt traditionell thrillermetod skall förvilla läsaren, är lätta att se igenom. Det finns andra mycket bättre böcker på samma tema.

Kvinnan på tåget har i reklamen jämförts med Gone Girl, vilket är svårt att förstå. Jag var visserligen lite njugg mot den boken i min kommentar, men det berodde mest på att jag trodde att boken skulle handla om något mer än vad den faktiskt gjorde, men jag gav ändå boken tre stars av fem i betyg. Den intresserade kan läsa hela min kommentar här: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2014/08/gillian-flynn-gone-girl.html

Ganska bra bok.

Däremot finns det en svensk bok som också har tidsförskjutna kapitel, och som jag tycker man borde kunna jämföra Hawkins bok med, och det är Sigge Eklunds In i labyrinten. Det är bok som fått relativt många läsare, men som bör kunna få ännu fler. Den finns nu också i pocket. Jag gav den för min del fyra stars av fem i betyg. Den är betydligt bättre än Hawkins´ bok. Du kan läsa min lite mångordiga kommentar här om du vill: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2014/04/sigge-eklund-in-i-labyrinten.html

Bättre bok (men med uselt omslag).

Mot denna bakgrund är det förstås omöjligt att ge Kvinnan på tåget annat än två stars av fem i betyg.

Men man kan ju föralldel komma ihåg följande lilla visdomsord från fru Hawkins - dvs. om man nu skulle ha för avsikt att i likhet med flera av karaktärerna i boken vilja roa sig med att vara lite otrogen: mejl är nutidens läppstift på kragen. Men det är också i stort sett det enda som behöver belasta minnet.

Inte så bra bok.