Anders de la Motte - Höstdåd.

Kan en utsocknes skåning låta bli att köpa en avkopplingsbok som utspelar sig i en fiktiv skånsk ort och som är skriven av en författare som skall ha fått ett flertal priser och varit nominerad till andra? Svaret är förstås nej, särskilt inte som boken i den lokala boklådan på sistlidna svarta fredag kunde köpas med oanad rabatt. Boken heter Höstdåd och är skriven av Anders de la Motte. Högt låg den dessutom på den förträffliga Lotta Olssons lista i DN över årets bästa deckare. För det är deckare vi pratar om.

de la Motte spanar i det skånska mörkret.

OK. Men var den bra då? Nja. Vi möter i boken en från Stockholm nedflyttad kvinnlig kommissarie. Bara detta att flytta från storstaden till den lilla skånska hålan väcker stor misstänksam förundran i hålan. Märkligt nog. Kommissarien är ensamstående med en dotter och flyttar från Stockholm på grund av personliga problem – någon som är förvånad? Relationen till dottern är lite frostig. Men hon super inte, lyssnar inte på opera och knullar inte runt. På det viset motsvarar hon ju inte polisschablonen enligt formulär A, vilket ju känns bra. Men duktig som polis är hon förstås.

Så duktig att hon lyckas reda klarhet i ett decenniegammalt dödsfall som legat som en blöt filt över hålan och som har kopplingar till dess politiska och administrativa elit. Vägen dit är förstås på sedvanligt sätt stenlagd med konflikter med sin företrädare på chefsstolen, med polismästaren, med kollegor, med hålans starke man, med hålans starka kvinna och jag vet inte alla. Mycket känslor blir det på längden och tvären – känslor och aningar om att allt inte står rätt till, att man försöker dölja något, att man försöker lura henne. Ja, min okände läsare av denna blogg, du anar ju vilket mörker denna kvinna trampar i. Men lyckligtvis kan hon av och till prata med sin avlidne exman, som kan ge henne en uppmuntrande klapp på axeln från dödsriket.

”... och hon är berörd på ett sätt som hon inte riktigt kan förklara” läser vi på ett ställe. Det hade nog varit bättre för trovärdigheten om hon – eller kanske snarare författaren - lyckats göra det. Men det är kanske en onödigt grinig invändning. För allt klaras förstås upp på slutet. På de sista sidorna sker allt i ett rasande tempo och det mesta förklaras på ett ganska så trovärdigt sätt. Kommissarien – hon heter Anna förresten – överlever två mordförsök och står till slut som en sotig valkyria som segrare över bigotterier och illasinnade handlingar. De fega uslingarna antingen dör eller trampas ner i dyn. Som det ska vara. Och som ett mantra upprepas två gånger på bokens sista fyra rader att allt kommer att bli bra. Det tror väl jag också. Jag antar att det i nästa bok kommer att förklaras på vilket sätt. Men då är inte jag med.

För jag kan inte ge boken mer än tre halvdåliga stars i betyg. Trots att de la Motte som en kulturgärning informerar alla om vad ett skånsk hurra är för något. Det bör alla känna till och använda sig av nästa gång det skall hurras för lilla moster. Basta!

Julklappstips från Bokhållaren 2017.

Så var det dags igen, med jul alltså. Och därmed med er ende väns återkommande tips om vad som lämpligen skall köpas in till lilla mamma, vännen i viken eller dig själv. Eller någon annan – dock inte till mig, enär jag bara tipsar om böcker jag läst och tyckt om. Och dessutom gett högsta betyg, dvs. fem stars av fem. (Men då böcker som bekant är dyra, så kan du ju gärna sätta in en slant på mitt konto. Eller kanske hellre till Läkare utan gränser. Ja, vi säger det senare, faktiskt).

Här kommer tipsen i bokstavsordning efter författarens efternamn. Sist i raden så kommer traditionsenligt ett tips på en bok du absolut inte skall köpa. (Gör du det ändå blir vi ovänner, och sånt skall man ju som bekant helst undvika att bli såhär inför Glädjes och Kärlekens och den mest Traditionstyngda av alla traditionstyngda högtider).

Johannes Anyuru – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

Bokens mödrar må gråta, men vi läsare blir mer förbannade och rädda för den möjliga framtidsbild av Sverige i ett mörkt SD-land som Anyuru ger oss.

Sigrid Combuchen – Sidonie och Nathalie . Från Limhamn till Lofoten.

Om två kvinnors yttre och inre resa skriven på ett hemlighetsfullt och inte helt lättläst språk. Men nödvändig att läsa och försöka förstå.

Kim Leine – Avgrunden.

Avgrunden kan öppna sig inom alla oss människor. Om inte för så när du som en kärlekshandling tvingas ta livet av din fru som svikit dig och dina ideal.

Eva-Marie Liffner – Blåst!

En fantastisk skröna om hur levande och döda, litterära figurer och författare kan gå i armkrok och där ett vackert böljande språk gör det mest osannolika sannolikt, eller i vart fall möjligt.

Steve Sem-Sandberg – Stormen. En berättelse.

En mörk, skrämmande berättelse om vad fascismen och dess hantlangare tycks kunna göra i en aldrig så stabil demokrati. Liv, hälsa och lycka för inte minst barn spelar en underordnad roll för de som har fascisternas svarta stövlar på sig.

Anne Swärd – Vera.

En kvinnas livslånga kamp för ett liv i värdighet. Kanske lyckades hon till sist, men antagligen inte.

John Williams – Augustus.

Den tredje boken på svenska av en sedan länge död amerikansk författare om en sedan länge död man som uppfattades som en gudom i livet – lika grym, ouppnåelig och svårförståelig som alla andra sk gudar.

Lina Wolff – De polyglotta älskarna.

En författare som har en språkbehandling utöver det vanliga har skrivit en bok som lyckligtvis inte stryker sina läsare medhårs.

Årets kalkon utan konkurrens blir Ebba Witt-Brattström – Århundradets kärlekskrig.

Helt oläsbar. Genom varje rad bränner Witt-Brattströms glödande hatiska blick som riktas mot hennes barns far. Såhär skrev jag bl.a. om boken: Kanske ska jag läsa om den? Kanske förstår jag inte allvaret? Kanske läste jag den för fort? Kanske kan det ligga något i den häpnadsväckande positiva respons den fått? (Men "kanske" betyder ju som vi vet detsamma som "långt i från säkert"). 

Sigrid Combuchen - Sidonie & Nathalie . Från Limhamn till Lofoten.

Sigrid Combuchen kan i år få sitt andra Augustpris efter Spill – en damroman, som kom 2010. Blir det så, är det förstås välförtjänt, även om jag för min del egentligen tycker att en annan roman just i år skulle vara än mer värd priset. Men vad bryr sig priskommittén om vad jag tycker i denna fråga? Inte ett middevippen förstås, men den 27 november vet vi. Hur som helst, så heter årets roman Sidonie och Nathalie . Från Limhamn till Lofoten.

Vi möter i den de två till en början unga och ganska så olika kvinnorna Sidonie Hildegarde Bruthardt och Nathalie Julienne Dolores Drieu de Vence på deras flykt genom Europa under senaste världskriget. De har mötts av en tillfällighet och sedan följs de åt, mer eller mindre frivilligt. De har redan från början förlorat det mesta av materiellt värde och förlorar till slut också allt utom de slitna och falska örhänge som Nathalie bär livet igenom. De kommer från olika samhällsklasser och är inbördes mycket olika och vänner blir de aldrig trots årsvisa gemensamma upplevelser, både goda och mindre goda sådana. Men ovänskap kan ju som bekant lika mycket som vänskap liknas vid ett förhållande. En av dem – hon som heter Nathalie – överlever både kriget och freden och sitter till slut fyllda 90 år i Lofoten med ny familj, barn och barnbarn och upplever nu en ny närmast personlig men märkligt fördold katastrof. Den andra – hon som alltså heter Sidonie – dör i en slags olycka precis när freden står för dörren.

Det är en stark och berörande roman som ger oss en beskrivning av kamp för överlevnad och efterhand också kamp för ett liv. Bara en av dem överlever alltså. Frågan är förstås om inte också Nathalie nu står inför ett sista nederlag, då de säkert välmenande döttrarna och barnbarnen vill ha in henne på ett sk boende. ”I den stund man sätts på ett boende slutar man både leva och bo”, säger emellertid den klartänkte Nathalie, som förstås motsätter sig detta, men frågan är om inte en katastrofal, hemlighetfylld händelse alldeles utanför hennes fönster kommer att tvinga henne dit. Vem vet. Det enda man kan veta är att hennes uppfattning om ett sk boende är i huvudsak korrekt. Och det vet jag.

Boken kan sägas ha två teman – flykten undan världskrigets fasor och den överlevandes liv och boende i Norges fjordland. Detta blir två geografiska teman men också en berättelse i två tidsplan, som – vill jag påstå – båda ömsesidigt förstärker och fördjupar varandra och som Combuchen i boken ger oss läsare växelvis. Det är här och i språket Combuchen visar att hon är en stor och betydelsefull författare.

Bokens slutackord kan, menar jag, uppfattas både hoppfullt och som dess motsats. Två mycket unga soldater som inte vill annat än att överleva krigets sista dagar och timmar tvingas helt oförberett vara med om en nödförlossning i ett av de hus de ska, som det heter, säkerställa. Den blir dramatisk för både kvinnan, de nya barnet, kvinnans tidigare barn och soldaterna. Samtidigt ser soldaterna hur Sidonie på andra sidan fjorden drunknar då hon i oförsiktighet hamnat för långt ut på ett isflak. Hon kämpar för sitt liv, liksom mamman för sitt och sitt barns. Men Sidonie klarar sig inte. ”Hon drev till havs och han förstod inte varför hon inte sjönk”. Och läsarens hjärta bultar. Vart tar livet för de överlevande vägen, blir frågan. Som för Nathalie, kanske – i sinom tid mot ett slutligt nederlag.

Boken igenom har Combuchen att fantastiskt, nästan dolt eller hemlighetsfullt språk. Sinnligt, skulle jag – som aldrig är rädd för överord – nästan vilja säga. Men man kan inte direkt säga att hon är lättläst. Vi pratar inte om en bok skriven på läckbergska. Men det är väl bra, eller vad tycker du min okände ev. läsare av denna blogg. Och i en rad eller två läser jag också en koppling till en av vår moderna svenska litteraturs stora mästerverk Den skeva platsen av Caterina Pascual Söderbaum, eller kanske snarare till Söderbaums mamma. Bara det gör ju att boken måste får ett bra betyg.

Jag ger denna läsvärda och goda bok, som jag hoppas många hittar fram till, fem stars av fem i betyg. Men årets Augustpris hoppas jag ändå för min del går till denna bok:

Klas Östergren - I en skog av sumak.

I den förträffliga lilla boklådan Äppelvikens bokhandel träffade jag och ett oväntat stort antal andra litteraturintresserade häromaftonen författaren Klas Östergren, som var där och pratade om sin senaste bok I en skog av sumak. Många vore vi, trångt var det, det lankiga vinet skvätte än hit och än dit, syret tog nästan slut och en viss dramatik uppstod när … nej, förresten just det hoppar vi över. Östergren var på gott humör liksom vi i publiken, för att nu inte prata om den trevliga bokhandlaren själv. Men just det är ju vi kunder vana vid sedan tidigare.

Gott humör måste Östergren också varit på när han skrev boken. Det finns ju förstås, som så ofta hos honom, lyckligtvis också en del mörka stråk i den men alltså också en god portion humor, eller här kanske snarare galghumor. Vi möter i den framförallt fyra ungdomar i Stockholmstrakten den varma sommaren 1970 och runt detta nav rör sig ett antal andra personer liksom händelser av skiftande slag. Vietnamkriget pågår och spelar, på gott och ont vill jag säga, en ganska så väsentlig roll för romanens intrig. Jag vill ju verkligen inte avslöja för mycket – det finns de som tycker att jag annars gör det i mina kommentarer – men två av ungdomarna har en tydlig personlig koppling till detta barbariska, skamfyllda och outhärdliga krig. För att nu inte tala om den vietnamdesertör som halkar in i storyn lite på ett bananskal.

Det är ju enligt min mening så att Östergren naturligtvis också här – som vanligt - skriver utmärkt, hans svenska är god och läsvärd, hans språkhantering och hans bilder utan invändningar etc. – allt är egentligen mycket bra, men han tappar enligt min mening många goda uppslag, fullföljer inte fullt ut en hel del goda idéer, varför flera nog så intressanta historier därför nu blir lite hängande i luften. De förblir märkligt nog bara just bihistorier. Det gör ju, menar jag, att eftersom han inte riktigt slutför en del av sådant som skulle må bra av att utvecklas i romanen för att skapa en bättre och mer sammanhållen helhet, så känns delar i storyn onödigt rumphuggna. Kanske är romanen, tänker jag, för kort – den är på bara drygt 250 sidor i ett danskt band – jämfört med många av hans inbundna tegelstensromaner. Där allt verkligen får den plats de förtjänar.

Berättelsen rullar hur som helst på i både förutsägbara och oförutsägbara spår, både sådana som är dramatiska och mer stillastående, både sådana som för storyn framåt och sådana som bara står och hackar lite. Men så är det ju i de flesta romaner man läser. Men sammantaget är väl allt ändå ett uttryck för Östergrens goda skriv- och berättarhumör, skulle jag kunna tänka mig, men kanske framförallt hans näst intill mästerskap som författare.

Men så går det mesta åt helvete i boken – den ena ynglingen hamnar i gipsvagga, den ena flickan förefaller åka till Indien medan den andra ynglingen hamnar i säng med den andra flickan, vilket båda förefaller trivas bra med. Liksom för den delen, med tanke på omständigheterna, häpnadsväckande nog också flickans mamma. Men herrans – liksom författarens - vägar äro som bekant ibland lyckligtvis outgrundliga.

Östergren har skrivit flera mycket bra böcker som alla intar en hedersplats i mitt bibliotek. I en skog av sumak ger jag för min del fyra stars av fem i betyg, vilket ju är bra nog. Den träffar ju trots allt tidsandan ganska så bra och är både underhållande och tänkvärd att läsa. Om hur många böcker kan man säga det? Och, vill jag tillägga, i likhet med desertören gillar jag hellre Frank Sinatra än Frank Zappa. Men det hör väl inte hit, egentligen.

I en skog av sumak är ju också nominerad till Augustpriset 2017. Välförtjänt förstås, men får inte Johannes Anyuru det, så lovar jag att äta upp min basker. (Min kommentar till den boken hittar du på kennethbokhallaren.blogspot.se). 

.

John Williams - Augustus

Vad kan du, min okände läsare av denna blogg, om romartiden och deras olika kejsare? Inte mycket, gissar jag. Som jag i så fall. Och inte heller kan jag mycket mer om tiden sedan jag läst John Williams mästerliga roman Augustus. Däremot kan jag en nu en hel del om hur det kunde ha varit och kanske borde ha varit och hur kejsaren själv tänkte eller kunde ha tänkt. Williams skapar i boken nämligen i huvudsak en egen värld, kanske också ett eget sammanhang, och ger oss en hel del att fundera över. Den verkliga, sanna om man så vill, historien får man läsa sig till i en annan bok.

Williams. 

Nå. Augustus är en roman och alltså inte en historiebok och har som roman både en stor frihet som, och framförallt, ett stort litterärt värde. Kanske kan den historiskt bevandrade genom boken få sig till livs en ny dimension till de torra fakta hen tidigare stoppat i sig men förhoppningsvis också nya insikter om vad det är att leva och dö. Och också att låta leva och låta dö. Läs den och du kommer att bli hugnad i övermått. Williams ger oss sin historia om den mäktige Augustus i lager på lager genom i huvudsak fiktiva brev som skrivs av och till olika tidens aktörer. (Om du, som jag understundom känner dig lite vilsen bland alla namnen finns ju all kunskaps moder, jag tänker förstås på Wikipedia, alltid i en dator nära dig bara ett knappryck bort).

Augustus

Lager på lager för oss Williams alltså framåt (och dessutom regelmässigt genom att breven nästan genomgående är förskjutna i tiden) genom sin roman. Om då allt skulle vara eller inte vara historiskt korrekt intill minsta kommatecken, vilket det antagligen inte är, blir ointressant. Det viktiga blir att Williams ger oss en fantastisk elegant berättelse på ett språk som är flödande och bildrikt. Mästerligt skulle jag vilja säga. Romanen har tre delar – i den första ger oss Williams sin bild av hur Augustus blev den gudomlige kejsaren, i den andra läser vi mer om honom själv, hans familj och övriga närstående och i den tredje slutligen låter han Augustus på en stillsam båtfärd summera sitt liv i ett fiktivt brev till sin enda kvarvarande vän.

Boken slutar alltså med att Augustus själv summerar sitt liv och sin gärning. Som alla äldre män – jag känner en särskilt nära, så jag vet – ser han tillbaka på det som var gott och det som var ont, men nu med gamlingens överslätande livserfarenhet. Något som vi säkert alla till mans skulle önskat att vi var mäktiga till när vi befann oss mitt i stormens öga. Men fåfäng är en sådan önskan. Liksom för den delen mycket av vår strävan. Och detta även – kan jag avslöja - om vi hetat Augustus och betraktats som gudomlig medan vi strävade framåt i jämmerdalen.

Denna mycket läsvärda bok – som både till såväl form som innehåll skiljer sig markant från hans båda andra lika läsvärda böcker Stoner som Butcher´s crossing – kan inte få annat än fem stars av fem i betyg. Williams visar genom denna och de två övriga böckerna att han är en mycket god författare och berättare. Så nu vet du det. Sedan tidigare vet du ju att Williams blivit mer berömd och uppskattad som författare efter sin död än han var i livet. Till glädje för oss sentida läsare. Och kanske hans efterlevande släktingar ...