Michel Houellebecq - Refug.

Efter att ha läst Michel Houellebecqs bok Refug kom jag att tänka på

när jag once upon a time, alltså när jag fortfarande var ung, smärt, stilig, singel och nyinflyttad till den Stora Staden, satt på Krogen och i ensam stillhet tömde en bärs och då hörde hur Den Store Skådespelaren ett stycke bort från mig med hög Dramatenröst pratade med – eller snarare till - en mycket ung och yppig blondin och sedan helt plötsligt och oväntat slog sig upprepade gånger i bröstet, höjde rösten ytterligare ett par steg och förklarade för såväl blondinen som för alla oss andra ”Att här” … pang på bröstet … ”här djupt inne är jag en mycket enkel man”. (Vilket, kan jag tillägga, långt senare skulle visa sig vara mycket sant, men det är ju en helt annan historia). Blondinen stirrade storögd på Den Store, som tog henne under armen och svepte ut från lokalen, sannolikt utan att betala; han ingick väl på ett sätt i underhållningen. Själv beställde jag en öl till och inledde en stillsam, lågmäld och lite blyg konversation med en okänd ung dam som råkade sitta bredvid mig

kom jag alltså att tänka på det gamla ordspråket att tomma tunnor skramlar mest (eller bäst, eller högst). Som Den Store Skådespelaren. Som Michel Houellebecq i sin roman Refug.

För visst är det trist att konstatera, men Refug är ingen bra bok – dvs. ingen bra bok mätt efter Houellebecqs mått, jag vet ju vad han kan. Den är sexistisk, full av plattityder, intellektuellt tillkrånglad och består av en allsköns blandning av att vara ytlig, rolig, ironisk, bitter och jag vet inte allt. Själva storyn, dvs. den berättelse som bär boken, får väl sägas bestå av två delar – en där berättarjaget lever och dör och en annan där hans inkarnation – eller nymänniskor som de kallas – i ett annat och kommande liv kommentar berättarjagets liv och död. Låter det tillkrånglat? Då kan jag säga att det är tillkrånglat. Men vad värre är – det är inte särskilt intressant.

Och detta mycket beroende på det religiösa mumbojumbo som är en bärande del av berättelsen och som naturligtvis inte bara saknar all trovärdighet utan också gör att läsarens intresse för vart Houellebecq vill komma med den falnar och efterhand också dör. Det hela är dumt, ointressant och utan mening. Som läsare blir man lika snurrig av att komma igenom Refug – givet alltså om man skulle vilja se en åtminstone antydan till liv och mening i boken – som man blir av att sökande stirra på bokens omslag.

Det är ju dessutom boken igenom – ursäkta skånskan – ett djävla knullande. Bokens berättarjag söker förstås något när han lägrar kvinnorna. Men vad, blir ju frågan: ömhet och närhet – tveksamt; kärlek – nja; att döva ensamhet – antagligen; mildra skräcken för att bli gammal – ja, det tror jag definitivt. För, som berättarjaget vid ett tillfälle konstaterar ” … under hela mitt liv hade jag enbart intresserat mig för min kuk, nu var den död och jag var på väg att möta samma öde, jag sade mig att jag bara fått vad jag förtjänade och låtsades att det fanns någon sorts svart komik i det, men mentalt närmade jag mig ett tillstånd av ren och skär fasa ...”. Insiktsfullt. Jag begråter honom.

Fast han har noga räknat med detta ömkansvärda tillstånd faktiskt fått vad han förtjänar. Fokus i hans liv är och har varit han själv. Hans kvinnor har ju för all del inte varit ointressanta för honom, men nog har han sökt deras närhet av bara egoistiska skäl. För, som han tycker sig kunna notera som en sanning, ”en intelligent kvinna vet exakt när det är läge att ta mannen på kuken på offentliga ställen”. Och de vet också exakt när det är tillfälle att lämna honom, vill jag tillägga, vilket de alla gör. Den enda mer bestående närhet till en levande varelse han kan känna är därför också en hund som kallas Fox – och som naturligtvis också han återuppstår i nya versioner allt eftersom.

Men så dör alltså berättarjaget. ”Rymden kommer; närmar sig och försöker sluka mig. Jag hör att svagt ljud. Vålnaderna finns där, det är de som utgör rymden, de omringar mig. De livnär sig på människors brustna ögon”. Vackert skrivet, men som läsare andas man ut. Äntligen, tänker man. Men boken slutar tyvärr inte med det. Houellebecq har av någon anledning lagt till ytterligare ett märkligt avsnitt om berättarjagets inkarnation. Som väl antagligen också närmar sig en slags död. Skulle jag tro.

Alla författare, inte ens Houellebecq, skriver mästerverk hela tiden. Refug är inte ett sådant. Läs därför hellre något annat av honom – t.ex. Kartan och landskapet eller Underkastelse, vilka både är de böcker som i tid kommer närmast efter Refug. De är bra, mycket bra t.o.m. Jag ger för min del Refug tre stars av fem i betyg. Överbetyg? Kanske. Antagligen.

”Jag var en narr, skulle förbli en narr, jag skulle dö som en narr – i hätska krampryckningar”.

Amos Oz - Vänner emellan.

Jag har nu läst en ny bok av Amos Oz – Vänner emellan. Och därmed ytterligare en bok om Israel, dess historia, judendomen och om livet på en kibbutz. En hädisk tanke infinner sig efter läsningen – kan han bara skriva böcker på det temat?

Må så vara, men vad vet jag om den saken. Än så länge, vill säga. Snart nog – dvs. om ett år eller två när jag betat mig igenom fler av han böcker än de tre jag hittills läst - så har jag kanske ett svar. Men nog kan man säga att de alldeles utmärkta En berättelse om kärlek och mörker och Judas och nu Vänner emellan tematiskt har likheter. Och det kan man ju mycket väl finna sig i när den litterära kvaliteten, som hos Oz, är hög, men samtidigt kan man som läsare också finna en särskild glädje i att se en skillnad mellan en författares olika böcker, kunna tycka sig notera en utveckling, en resa bort från det invanda uttrycket. Som hos – för att nu ta ett enda exempel – den sedan länge avdöde John Williams, som genom sina tre böcker utgivna på svenska (Stoner, Butcher´s Crossing och Augustus; jag har kommenterat samtliga på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se) där man som läsare kan se uppenbara skillnader i tema, litterärt anslag och också stil men med bibehållen hög litterär kvalitet. Och sådant är ju alltid kul och intressant att kunna se och uppskatta som läsare. Eller?

Nå. Men vad om Vänner emellan? Det är, som jag uppfattar boken, inte någon av hans bästa. Vi läser en slags novellsamling där olika personer på Kibbutz Yekhat står i fokus i vars sin berättelse, även om ett antal andra medlemmar i kibbutzen ibland återkommer i dem. Men någon samlad beskrivning av livet i en kibbutz eller ens på Kibbutz Yekhat få man inte. Och det är säker inte heller meningen. Jag tror att Oz helt enkelt bara vill ge oss ett par olika ögonblicksbilder av hur det kan vara att leva som människa. Om än på en kibbutz. Och det är uppriktigt sagt ungefär som att leva i Kälvesta, Lund eller varför inte Göteborg.

Att det är svårt att vara människa konstaterar också Oz i sina berättelser, i likhet med vad många gjort före honom. Det finns i dem sorg, avund, konflikter, illvilja, längtan bort och också en stor ensamhet. Någon vidare lycka eller kärlek tycks det inte finnas plats för, som jag läser berättelserna. Och om sådant liv har man ju alltså läst förr – både bättre och sämre, vill jag säga. En cyniker som jag känner väl fick ibland vid läsningen för sig att Oz rensat sin sk byrålåda på olika uppslag och infall och efter lite redigering lagt ihop dem till den här boken. Men så illa kan det väl inte vara.

En god fyra är väl ända Vänner emellan värd, dvs. fyra stars av fem får den i betyg av mig. Men nog känner jag en liten besvikelse efter läsningen. Trots meningar som den här: De två änkorna fortsatte skala och skära grönsaker under fullständig tystnad. Deras knivar blixtrade.

Camilla Grebe - Älskaren från huvudkontoret ; Husdjuret

Det hände sig i den tid då vintern slog till också i den stad jag bor i att jag var på resa till den stad jag en gång för länge sen bott i att jag på tågresan tur och retur som vanligt läste en deckare. Eller denna gång faktiskt två och närmare bestämt Älskaren från huvudkontoret och Husdjuret av Camilla Grebe. Ett namn som var vagt bekant och som – jag ber naturligtvis om ursäkt för detta – valdes enbart för att en av böckerna hade en tilltalande titel. Gissa vilken.

Nu var ju böckerna, som alla deckare numera tydligen skall vara, så orimligt tjocka – de var på ca 500 pocketsidor vardera – att de för all del räckte till också för lite läsning under själva vistelsen i den lilla staden, men primärt var de alltså avsedda för att jag under resan skulle slippa höra snusandet och snörvlandet från männen med rondör och det idoga knappandet på diverse apparater från främst unga kvinnor. Som vanligt var jag ensam om att läsa en bok. Märkligt land vi lever i.

Deckare alltså. Vilket ju som en önskad bieffekt till själva läsningen också innebar att de egna lätt oroliga och fladdrande tankarna efterhand la sig till relativ ro. Tack för det, fru Grebe. Här kommenterar jag kort varje bok under en egen rubrik.

Älskaren från huvudkontoret.

Boken med den tilltalande titeln, vilket ni säkert förstått. Dess intrig, dess bilder, språk, sannolikhet under de förutsättningar som gäller för deckare och annat som brukar ligga i bakhuvudet när jag bedömer en bok var inte alls så dumt. Faktiskt inte. Bokens intrig rullar på kapitelvis där olika (huvud)personer kommer till tals, vilket ju gör att man (dvs. jag) lite grand hålls på halster till de sista sidorna då allt naturligtvis avslöjas. Vem som var mördaren överraskade i vart fall mig, och det är ju alltid tilltalande.

Jag ger – trots det helt osannolika inslaget att en presenil person tilldelas en ganska så avgörande roll i polisens arbete – Älskaren från huvudkontoret en godkänd trea, dvs. tre stars av fem i betyg.

Husdjuret.

Delar av samma gäng som löste mordet i Älskaren från … - inkl. den presenila kvinnliga profileraren – löser nu en gåta i den fiktiva orten Ormberg. Grebes grepp med kapitelvisa personfunderingar och hennes relativt goda språkhantering och förmåga att hålla den sk spänningen på topp känns ju igen från förra boken. Men här finns också lite kriser av olika slag, som jag antar att Grebe tror skall intressera läsaren – kris i relationer, mellan medarbetarna, med lilla mamma och annat, inkl en lite ovanlig personlig kris – men inte minst försöker Grebe beskriva vad som sker i en avfolkningsbygd när mörkret sänker sig över bygden som en våt filt. Det går väl sådär, tycker jag. Då lyckas hon bättre med själva deckarintrigen, även om två bärande inslag i boken – att man lyckas hålla en person gömd i decennier och frågan om vem som är mamma till vem (mer säger jag inte) – inte direkt bär sannolikhetens prägel. Men vad gör det – vi pratar ju om en underhållningsroman.

Men – trots ett lite väl närmast övertydligt inslag av Bamse-psykologi – även här en ganska bra hantering av språk och intrig. Så det får väl bli tre stars av fem i betyg också för Husdjuret.

Thomas Bernhard - Ja.

Thomas Bernhard är enligt min mening en av samtidens bästa författare. Samtid och samtid förresten – han föddes 1931 men dog redan 1989. Hade han levt ett par år till, eller i vart fall överlevt året 2004, är jag övertygad om att han varit en given Nobelpriskandidat. Nu är han, till skillnad från mången pristagare, synnerligen levande – så säger man väl om en visserligen död författare men vars verk fortfarande ges ut och läses. Här gör Bokförlaget Tranan en enastående kulturgärning genom att fortsätta publicera hans verk på svenska.

TB - såväl levande som död. 

Men han är ingen särskilt lättläst författare, men den som ger sig i kast med honom får mycket tillbaka. Detta gäller enligt min mening särskilt de fem böcker som samlats i Självbiografierna men också Gamla mästare (inte minst denna bok!) och Skogshuggning. Och kanske ett par till. Jag föreställer mig att alla som läser honom har sina personliga favoriter.

Men varför borde han överlevt året 2004? Jo, det var det året en annan författare från Österrike tilldelades Nobelpriset med motiveringen ”för hennes musikalisk flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”. (Någon som kan sammanfatta eller översätta?). Jag menar förstås Elfride Jelinek. En av de få pristagare som orsakat en rejäl och för alla – och inte bara för den allvetande Kulturkvinnan Ebba Witt-Brattström – synlig spricka i Akademien.

Det var den beläste men lätt koleriska Knut Ahnlund som gick i taket på ett grandiost sätt. Ett år efter att Jelinek fått priset går han ut i en lång artikel i Svenska Dagbladet och skjuter med den stora kanonen. Priset är, menar han, ödelagt i och med att Jelinek fick det, hon är pornografisk, hennes författarskap är monomant och enkelspårigt, hennes texter är ”en textmassa som synes hopskyfflad utan spår av konstnärlig strukturering” och mer därtill. Och så meddelar Ahnlund att han lämnar Akademien, för andra eller tredje gången var det visst (han hade alltså varit förbannad tidigare men då av andra skäl). Och jag håller dessutom, vad gäller hans omdöme om Jelinek, med honom i sak om jag än är tveksam till att han behövde vara så bombastiskt vulkanlik i sin vrede. Själv blir jag i allmänhet bara stillsamt glödande förbannad. Som en riktig svensk utan tillgång till tre eller fyra sidor i Svenska Dagbladet blir.

KA - medan han fortfarande var medlem.

Nå. Men – och nu kommer vi till min hypotes – hade den gode Bernhard levt till 2004 är jag övertygad om att han och inte Jelinek fått priset. Men säker om sådant kan ju bara Kulturprofilen, tillika den nittonde medlemmen av Akademien och så naturligtvis … ja, ni vet vem … vara.

Vad ska man då säg om Ja, den bok jag nu läst av Bernhard. Mer än att Ja inte är någon av hans bättre böcker. Ja, då finns det väl inte mycket mer att säga. I en enda lång utandning på 117 sidor utan kapitelindelning låter han berättaren utan namn förmedla att hans djupa depression som genom ett trollslag lättar då han träffar en för honom okänd sammanboende kvinna som genomgående kallas persiskan. Berättaren utan namn är en på den österrikiske landsbygden bosatt lite misslyckad vetenskapsman, persiskans sammanboende är en vällyckad schweizisk ingenjör som köper en bit närmast ödemark granne med en kyrkogård av berättarens utan namn ende vän fastighetsmäklaren Moritz för att där bygga ett märkligt hus dit persiskan ensam flyttar in. Och persiskan, vad - eller vem -  är hon? Ja, säg det, vill jag säga. Men det slutar väl lyckligt? Nej.

Men nu är Bernhard förstås alltid Bernhard. Så en tre stars av fem får det allt bli i betyg.

Ane Riel - Kåda.

Om detta är en deckare eller kriminalroman eller kanske något annat vet jag inte riktigt. Men en sak vet jag och det är att bokens första mening är ganska så underbar: ”Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor. Jag var där. Carl var också där, men honom upptäckte de aldrig. Det var julaftonsmorgon och det snöade lite, men en riktigt vit jul blev det aldrig det året”. Om nu sanningen ska fram så var det nog inte någon särskilt bra tid vare sig för far eller någon annan den i den lilla familj vi kommer att läsa om varken före eller efter den där julaftonsmorgonen.

Fru Riel. 

Men är alltså då Kåda av danskan Ane Riel en deckare eller kriminalroman? Frågan kan ju tyckas lite underlig då boken vann Glasnyckeln 2016, dvs. det årets bästa kriminalroman i hela Skandinavien, men har trots detta ställts lite varstans i sociala medier och annorstädes har jag läst. Jag går till all kunskaps moder, dvs Wikipedia och lär mig då att med deckare eller kriminalroman menas en genre inom den sk populärkulturen, till skillnad från då den sk finkulturen antar jag man menar, där ”huvudtemat är att skildra ett eller flera brott, medan den skyldiges identitet ofta är ett mysterium för läsaren”. Läst bokstavligt så skulle Kåda, och för den delen en hel drös andra populära deckare, kanske inte riktigt klassas in i genren. Men vem bryr sig. Kåda är en ganska så bra bok, även om jag har mycket svårt att tro att den skulle vara den absolut bästa kriminalroman 2016. Men må så vara.

Vi läser om en synnerligen dysfunktionell familj där allt går i tok. Till en början verkar det mesta, som det brukar i sådana familjer, vara relativt OK med ibland också ömma och varma stunder mellan familjemedlemmarna, men så händer något som rubbar balansen. Det kan vara både sådant som är fullt normalt i de flesta familjer – som att den äldre brodern till den yngre som sedan blir mördaren flyttar hemifrån – men också sådant som att när ett av den kvarvarande broderns kommande tvillingbarn omkommer i vad som verkar vara en olycka så … nej, jag berättar inte mer om just det. Mer än att detta barn – han får namnet Carl – lever kvar i minnet och ibland, som det tycks, också i livet hos det andra barnet. Mamman till dessa tvillingbarn förfaller efterhand fysiskt, liksom också pappan. Familjen försörjer sig i huvudsak på stöldräder som pappan och det kvarvarande barnet – hon heter Liv – gör i omgivningarna. När Liv ska börja skolan meddelar pappan helt enkelt myndigheterna att hon omkommit i en båtolycka. Hur ska det annars gå med deras försörjning och överlevnad, tänker han antagligen. De pengar som år ut och år in kommer månatligen från den andra brodern kan ju inte komma i evighet. Och det är väl ungefär här som jag tycker att boken tappar i trovärdighet. Åtminstone för mig.

Parallellt med denna bisarra händelse med dotterns fingerade död och mer därtill förfaller pappan till ett slags extremt samlande av helt onyttiga saker, sådant som ”kan vara bra att ha”. Snart är inte bara omgivningarna kring de hus familjen bor i utan också själva husen så överfulla med skitsaker att det nästan inte går att röra sig vare sig utomhus eller inomhus. I husen trivs bara kaniner, råttor, möss, spindlar och annat otyg. Och så hänger det en gammal julgran i taket – golvet var ju fullt av annat. Barnet Liv sover i en hörna i en container, omgiven av saker du inte vill ditt barn ska vara omgivet av.

Det var väl ungefär så här hon hade det hemma, lilla Liv. Plus att det hängde en julgran i taket. 

En person verkar se vilken katastrof som kan vara i annalkande och det är förstås – rätt gissat av dig, min okände läsare av denna blogg – den person som mördas den snöfattiga julaftonen. Men också mamman, som tidigare var byns vackraste blondin men som nu efterhand av i grunden okända skäl blivit så ofattbart fet att hon knappt inte kan röra sig, förstår att helvetet närmar sig. Hon försöker tafatt kommunicera med Liv via handskrivna lappar. Förgäves förstås. Men det är hon som lärt Liv att läsa och skriva. Livs lojalitet ligger dock främst hos pappan som lärt henne helt andra saker.

Men så går av omständigheter jag tycker du kan läsa om själv allt just åt helvete. Möjligen kan den lilla Liv klara sig. Möjligen. Hon överlever katastrofen fysiskt, men hur hon klarar sig i övrigt är frågan. Möjligen att hon gör det är alltså svaret.

Är då detta en bok som kan anses vara Skandinaviens bästa kriminalroman 2016? Nej, knappast. Språket är inte det bästa om än understundom tilltalande suggestivt, den psykologiska trovärdigheten i storyn minst sagt haltande, handlingen totalt sett inte särskilt sannolik, och den stackars Livs framtid onekligen rejält dyster. Men det kan den väl få vara – vi pratar ju om en roman och inte om ett socialt ärende – men det sätt som Riel vill få oss läsare att inse det är i taffligaste laget och lite litterärt påklistrat. Liksom för den delen skälet till att boken får namnet Kåda. I kåda kan rymmas hemligheter av skilda slag – en mygga som dog för miljoner år sedan men också liket av ett nyligen dött och balsamerat litet barn. Men starkast blir Kåda som en beskrivning av en förälders ansvar - att vad vi föräldrar gör och säger blir ett barns verklighet, dess normalitet. Barnet vet ju inget annat.

Så – det får väl bli tre stars av fem i betyg. Mer kan Kåda inte få. Och det är för mig, som jag skrev inledningsvis, ett ganska så bra betyg. Om här än något i överkant.