Philip Roth - Spökskrivaren.

Så har jag då läst ytterligare en bok som för mig bekräftar Svenska Akademiens tillkortakommande i en av deras än så länge väsentligaste uppgifter – dvs. att utse Nobelpristagaren i litteratur. I Akademien har ju av och till genom åren ett antal olika sk starka män styrt och ställt. Artur Lundkvist var enligt samfällda uppgifter en sådan på sin tid och han hade vad jag förstått en klart avvaktande inställning till den nordamerikanska litteraturen. Inte vet jag, men kanske kan det vara så att den nuvarande av sig själv uppfattade starke mannen i kretsen av de sk aderton, den (ö)kände tomten Ho-Ho-Horace Engdahl, ställt sig i den mentala skuggan av Lundkvist och därför kastat fram den svarta kulan när man skulle rösta om en pristagare och Philip Roth råkade vara aktuell för priset. Vilken han ju rimligen borde ha varit ett antal gånger. Jag vet ju inte, förstås, men när det gäller Engdahl befarar man ju numera alltid det värsta. Sorgligt nog.

Evigt ratad. Ständigt läst. 

Men Roth kunde under sin livstid i vart fall glädja sig åt att många andra uppskattade honom som författare, och då inte bara läsarna world wide. Han blev nämligen prisbehängd som få med bl.a. Pulitzerpriset, hedersdoktorat och presidentmedaljer. Han fick också se sina samlade verk utgivna av Library of America medan han fortfarande levde, vilket bara hänt för ytterligare två författare och antagligen, i USA åtminstone, måste uppfattas som det optimala beviset på att hans författarskap värderades högt. Så nöjd borde han varit i det avseendet. Men ett Nobelpris är ju alltid ett Nobelpris. Åtminstone hittilldags och innan Ho-Ho-Horace och den våldtäktsdömde vivören satte sina avtryck på Akademiens arbete.

Nå. Den bok jag nu läst är Spökskrivaren som här i Sverige kom ut redan 1980. Det är ett märkligt – och mycket välskrivet – kammarspel mellan fyra personer som rör sig som skuggor i en verklighet befolkad av deras olika minnen och förhoppningar – minnen av vad som varit och förhoppningar om vad som kan komma. Eller kanske borde komma.

Vi möter – för första gången i Roths författarskap – den unge Nathan Zuckerman, som väl allmänt betraktas som hans alter ego, när denne som förhoppningsvis blivande författare besöker sin mer berömda och av honom och samtiden uppskattade kollega Emanuel Isidore Lonoff i dennes hem. Där i huset finns också den egendomliga unga och vackra kvinna som heter – eller kallas – Amy Berette och Lonoffs hustru Hope. I boken penetreras in på bara knotorna konsten, livet och kärleken.

Den unge Zuckerman har genom att skriva en novell där delar av hans judiska familjs mindre stolta historia kan kännas igen hamnat i konflikt med sina föräldrar, men han tycks vara beredd att offra familjerelationen på konstens altare. Den likaledes unga Berette – eller kan det märkligt nog vara Anne Frank – tycks bära på hemligheter, eller kanske snarare personliga problem, och en märklig kärlek till den åldrade Lonoff. Men Hope, den allt offrande hustrun, är väl den enda av de fyra som egentligen saknar både framtid och hopp. Dessa fyra dansar utan att röra varandra vare sig kroppsligt eller intellektuellt tillsammans och var och en för sig en märklig dödsdans som ingen kommer oberörd ifrån. En av dem går möjligen dessutom under. Eller kanske tom två av dem.

Spökskrivaren är kompositionsmässigt och språkligt ett litet mästerverk. Men, min okände läsare av denna blogg, läs den långsamt och eftertänksamt – som man i och för sig alltid ska göra. Säkert kan du då hitta beröringspunkter mellan bokens story och dess personer och ditt eget lilla liv. Säkert. Om inte så får du fanimej läsa om den. Och det kostar inte på särskilt mycket – boken är på mindre än 200 pocketsidor.

Under (om)läsningen kan du grunna på varför jag gav den fyra stars av fem i betyg och inte fem. Jag vet inte själv riktigt varför. Men du är säkert klokare och mer insiktsfull.

xxx

”Köket såg verkligen ut att tjänstgöra som högkvarter för en kvinna som på sitt eget anspråkslösa sätt kunde limma ihop och klara av vad som helst utan att komma på hur hon skulle få sin make lycklig”.

”Han gjorde inte författaren rättvisa om han inte läste honom flera dagar i följd och minst tre timmar per gång. Annars förlorade han trots anteckningar och understrykningar kontakt med bokens inre liv och kunde lika gärna ha låtit bli den helt och hållet. När han någon gång inte kunde undvika att hoppa över ett pass, brukade han börja om igen från början hellre än att utsätta sig för den gnagande känslan av att ha gjort en seriös författare orätt”.