För att par år sedan läste jag De osynliga av
Roy Jacobsen och tyckte den var ganska så bra. Jag gav den
också betyget fyra stars av fem efter min mer privata värdeskala.
Sedan dess har jag haft den sk fristående fortsättningen Vitt
hav stående i bokhyllan för olästa böcker – den där
de fortfarande olästa står och vilar sig och ser sura ut - som ett
lite dåligt samvete. Men så läser jag i bladet att Jacobsen
skrivit ytterligare en slags fortsättningsbok på samma tema som
dessa två – den heter Fartygets ögon och kommer i början
av nästa år – och tyckte då att det var dags att äntligen ta
fram Vitt hav. Sagt och gjort.
Jacobsen. (Jag hittar ingen uppgift om fotografens namn).
Först som sist: omslaget var som ett slag i
solarplexus. Man tappar andan. Det tog faktiskt ett par ögonblick
innan jag såg vad det var jag såg, men när väl blicken och tanken
skärpt till sig – och jag fått ordning på den grå starren –
insåg jag det jag i och för sig redan visste, dvs. att en bra
illustratör är en tillgång till snart sagt vilken bok som helst.
Och här är det verkligen så. Han heter Stian Hole och prisbehängd
är han också, läser jag mig till på Wikipedia.
Nå. Men själva boken då, vad om den. Ja, den var
trots allt en liten besvikelse måste jag säga. Den från De
osynliga kända unga kvinna vid namn Ingrid bestämmer sig för
att återvända till sitt barndomshem på den ensliga lilla ön
Barröya. Tiden är i slutskedet av andra världskriget och Norge är
fortfarande ockuperat. Resten av Ingrids familj är antingen döda
eller temporärt skingrade för krigets eller försörjningens
vindar, men Ingrid bestämmer sig för att stanna och sliter hårt
för att göra detta möjligt.
Det är då hon upptäcker ett antal omkomna och döda
män på och kring ön. Vilka dessa är, vilken nationalitet de har
och hur det hamnat på ön förblir länge okänt, men till slut
avslöjas ett slags norskt hemligt nationellt trauma kring detta. Mer
säger jag inte. Om detta vet förstås Ingrid till en början inget
men brottas naturligtvis med frågan. Som ett herrans under visar det
sig att en av männen fortfarande lever, om än knappt. Ingrid räds
– trots att kriget och den tyska ockupationen fortfarande är högst
påtagliga och att försiktighet borde vara av nöden med både tyska
herremän och lokala quislingar inpå knutarna – så räds hon alltså inte denna makabra
situation med ett antal okända döda män och en levande inpå
livet. Och snart dessutom inpå kroppen – hon förälskar sig
märkligt nog i den levande okände mannen som hon inte kan
kommunicera med och de förenas i köttet. Inte bara en gång utan
oupphörligt. Och med detta går det som det plägar gå i dylika
fall, kan jag avslöja.
Vad som sedan händer i övrigt får den intresserade ta
reda på själv. Men det är en hel del, både sådant som med tanke
på situationen kan anses vara rimligt och troligt och sådant som
inte kan anses vara detta. Menar i vart fall jag. Både Ingrid och
läsaren tvingas till att lägga ett slags pussel för att få ihop
storyn, vilket ju är tilltalande på sitt sätt.
Tilltalande visst, men ändå haltar storyn enligt min
mening en aning. Vad ska man då säga om Jacobsens
språkhantering. Där finns inte mycket att säga – den är förstås
bra, ganska så stringent, både flödande och korthugget och i långa
stycken vackert och betydelsebärande. Men vad hjälper det när
själva berättelsen skaver en aning enligt min mening. Det är ju
ändå helheten som räknas och den imponerar inte i lika hög grad
som i De osynliga. Men jag stannar ändå för min del i
betyget fyra stars av fem för Vitt
hav. Och ska jag då läsa också Fartygets öga.
Självklart.
xxx
”Att
bo på en ö är att leta. Ingrid har letat sedan hon föddes, efter
bär, dun, ägg, fisk, musslor, sänksten, skiffer, får, blommor,
bräder, ris … en öbos blick letar oavsett vad huvud och händer
håller på med, rastlösa ögonkast över öar och hav som hakar sig
fast vid minsta förändring, registrerar de mest obetydliga tecken,
ser våren innan den kommer och snön innan den målar sina vita
penseldrag i diken och sänkor, de upptäcker djuren innan de dör
och barnen innan de faller och ser den osynliga fisken i havet under
svärmar av vita vingar, synen är öbons pumpande hjärta”
Intressant! Får jag låna boken?
SvaraRaderaJa absolut. Jag pratar med mr F i morgon så kan vi komma överens. Vill du låna också del 1?
SvaraRadera