Jag ser i mitt sk flöde att ganska så många bokläsare
av olika slag såhär inför året slut skriver sin personliga
topplista över de böcker som gett dem störst läsupplevelse under
2018. Så – blir ju förstås frågan – varför skulle inte jag
göra detsamma? Ja, varför inte. Så här kommer den – listan över
de skönlitterära böcker som jag gillat mest under under min
läsning i år. Men någon tio-i-topplista med gradering blir det
inte, men väl en lista i alfabetisk ordning. Den som vill läsa lite
utförligare om vad jag tycker om resp. bok kan gå in på
kennethbokhallaren.blogspot.se – men bara om du har tid; jag
skriver i regel ganska långt.
Förbannad är han. Läs vidare så förstår du varför.
Amerikansk pastoral
av Philip Roth.
Roth visar här att han var en av de stora författare
som blev utan Nobelpriset i litteratur och detta medan det
fortfarande var ärofyllt att få det – dvs. innan Kulturprofilens
av Horace Engdahl uppskattade vivörliv skakat både Akademien och
rättsväsendet och dessutom innan Lars Heikensten fått sitt
litterära raptus och kastat grus i Akademiens själva nervsystem.
Begravd Jätte av
Kazuo Ishiguro.
Tiden är mystisk och hemlig. Liksom de händelser som
föregått den resa för det gamla par som vi läser om. Liksom vad
de både gjort eller inte gjort innan glömskans dimma gömde vad som
skett eller inte skett. Liksom vilka motiv man kunde ha haft för vad
man gjort eller inte gjort. Allt är mycket tilltalande och
fascinerande.
Förföljarna av
Magnus Florin.
Har det hänt det som beskrivs i boken, undrar jag,
eller är det en dröm, en dimbildning, en fantasi i en ensam man
hjärna. Ja, säg det. Men - till slut ”... så står man där,
övergiven vid sista ordets sista bokstav, vad ska man göra åt
det”. Ja, jag vet inte. Kanske läsa om boken. För det är den
värd.
Hemman av Magnus
Dahlström.
Boken är stark, skrämmande och suggestiv och inget för
den som vill läsa om hopp, ljus framtid och vita liljekonvaljer.
Dahlström har skrivit en sträng, allvarlig och närmast obönhörlig
bok som skuren ur tidsandan.
Judas av Amos Oz.
Judas är en mycket bra och intellektuellt utmanande bok
med ett brett och spännande anslag som med fördel kan läsas av
envar – oavsett hur man förhåller sig till detta med religion,
oavsett om man är troende eller inte, oavsett om man kan eller inte
kan förstå den snåriga och närmast ogenomträngliga överbyggnad
som de troende genom århundradena byggt upp kring vad som enligt
sägnen föregick händelserna på Golgata, vad som skedde under dem och vad som sedan anses ha skett. (Ett par timmar efter att jag lagt ut denna text, så läser jag att Amos Oz har avlidit. Hans sista skönlitterära bok blev alltså en av hans bästa, om inte den bästa).
Kärlekens antarktis
av Sara Stridsberg.
Vi vet ju vad antarktis är. Men kärlekens
antarktis? I Stridsbergs bok tror jag det är den yttersta sorgen
eller besvikelsen, den från vilken ingen återvändo finns, den där
bara döden och inte livet väntar dig. Det är i vart fall så jag
läser boken. Berättelsen är mörk och suggestiv, ibland trevande
och osäkrad men den leder oss läsare hela tiden fram till det
oundvikliga. Och till den strimma hopp som trots allt finns.
Lincoln
i bardo av
George Saunders.
Vad är bardo? Ja,
jag vet uppriktigt sagt inte riktigt. Möjligen övergången mellan
liv och död och olika mellanstadium därvidlag – eller, om man nu
vill vara lite cynisk, bara religiöst eller kanske filosofiskt
mumbojumbo. Men Saunders har lyckats mycket väl med att konstnärligt
gestalta detta – för mig – diffusa begrepp och skriva en bra och
läsvärd bok. En bok som börjar i en fars sorg över sitt barns
död, men som med utgångspunkt från bardomystiken skildrar en kamp
om detta barns själ eller för den delen också andra (nästan
döda) personers själar. Men vem det nu är som kämpar om själarna,
hur det egentligen går till och vem eller vad som slutligen står
som segrare i denna kamp vill jag faktiskt låta vara osagt. Du, min
okände läsare, får faktiskt läsa och tänka själv. Men gör då
så att du först läser låt oss säga 30 sidor och sen börjar om
från början. Då klarnar kanske Saunders litterära och
konstnärliga grepp också för dig. Som för mig. Kanske kan du
dessutom glädja dig åt det också bland dessa ska vi säga odöda
finns de stackars själens och glädjens gråklädda vaktmästare som vi lite
till mans möter i det som är våra egna och nu pågående liv och
som gör vad de kan för att fördystra tillvaron för dig och mig
och alla andra. Men illa går det för dem.
Lugnet av Tomas Bannerhed.
Lugnet är en bok
om en mans ensamhet, så tärande och blödande att allt tycks stumna
runt honom. Ingenstans finner han ro, inte någonstans ser han en
framtid, överallt tycker han sig ana andras svek – i nutid liksom
tidigare i livet. En bok med starkt efterglöd.
Pappaklausulen
av Jonas Hassen
Khemiri.
Vi läser om ett
antal liv av alla möjliga liv. Kanske som mitt eller ditt. Vi lär
oss – så läser jag boken – att vi ska ge fan i att tänka att
vi har en pappaklausul, en mammaklausul, en barnklausul, en
relationsklausul, en you-name-itklausul utan helt enkelt inse att vi
bara har ett enda djävla liv att leva här och nu och ta ansvar för.
Om detta skriver Jonas Hassen Khemiri uppfordrande och understundom
satans roligt.
Vardagar
av Ulf Lundell.
En av Lundells
bästa böcker ever – och det säger inte lite. En bok för dig och
mig som ibland tycker att det gått träbock
i tillvarons golv.
Då är det en lisa att läsa en bok av en kämpande
generationskamrat som sjunger kampens, arbetets och kärlekens lov.
Här ska böcker köpas - i den fysiska bokhandeln. Annars blir vi ovänner.
Slut. Men varför är inte den och den och den för att
inte säga den boken med på min lilla lista undrar du kanske. Ja, om
man kunde svara på det. Kanske för att jag inte läst den. Kanske
för att vi tycker olika. Kanske för att den objektivt sett var
riktigt dålig. Men säkert snarare för att den hamnat på plats 11
på min lilla lista. Eller vad tror du?
På plats 12 hamnar hursomhelst en liten novell jag är
ganska övertygad om att du inte läst men verkligen borde läsa och
detta av två skäl – dels för att den är häpnadsväckande bra
och tillika vann första pris i Lilla Augustpristävlingen i år och
dels för att du inför dina litterära vänner så småningom kan
skräppa med att du minsann följt författaren från hennes allra
första steg på parnassen och allt sedan dess. Jag tänker på Vem
skyddar gudarna av Linn Spjuth. Kom ihåg henne. Du
hittar hennes novell på någon av Augustprisets hemsidor.
Men på listan finns ingen av årets Augustprisnominerade
böcker ser jag, kanske du tänker. Och så är det. Skälet till
detta är uppenbart. I say no more. Jag har läst dem alla -
jag var ju trots allt en av årets sk Augustprisambassadörer i den
skönlitterära klassen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar