Mina bästa läsupplevelser 2018.

Jag ser i mitt sk flöde att ganska så många bokläsare av olika slag såhär inför året slut skriver sin personliga topplista över de böcker som gett dem störst läsupplevelse under 2018. Så – blir ju förstås frågan – varför skulle inte jag göra detsamma? Ja, varför inte. Så här kommer den – listan över de skönlitterära böcker som jag gillat mest under under min läsning i år. Men någon tio-i-topplista med gradering blir det inte, men väl en lista i alfabetisk ordning. Den som vill läsa lite utförligare om vad jag tycker om resp. bok kan gå in på kennethbokhallaren.blogspot.se – men bara om du har tid; jag skriver i regel ganska långt.

Förbannad är han. Läs vidare så förstår du varför. 

Amerikansk pastoral av Philip Roth.

Roth visar här att han var en av de stora författare som blev utan Nobelpriset i litteratur och detta medan det fortfarande var ärofyllt att få det – dvs. innan Kulturprofilens av Horace Engdahl uppskattade vivörliv skakat både Akademien och rättsväsendet och dessutom innan Lars Heikensten fått sitt litterära raptus och kastat grus i Akademiens själva nervsystem.

Begravd Jätte av Kazuo Ishiguro.

Tiden är mystisk och hemlig. Liksom de händelser som föregått den resa för det gamla par som vi läser om. Liksom vad de både gjort eller inte gjort innan glömskans dimma gömde vad som skett eller inte skett. Liksom vilka motiv man kunde ha haft för vad man gjort eller inte gjort. Allt är mycket tilltalande och fascinerande.

Förföljarna av Magnus Florin.

Har det hänt det som beskrivs i boken, undrar jag, eller är det en dröm, en dimbildning, en fantasi i en ensam man hjärna. Ja, säg det. Men - till slut ”... så står man där, övergiven vid sista ordets sista bokstav, vad ska man göra åt det”. Ja, jag vet inte. Kanske läsa om boken. För det är den värd.

Hemman av Magnus Dahlström.

Boken är stark, skrämmande och suggestiv och inget för den som vill läsa om hopp, ljus framtid och vita liljekonvaljer. Dahlström har skrivit en sträng, allvarlig och närmast obönhörlig bok som skuren ur tidsandan.

Judas av Amos Oz.

Judas är en mycket bra och intellektuellt utmanande bok med ett brett och spännande anslag som med fördel kan läsas av envar – oavsett hur man förhåller sig till detta med religion, oavsett om man är troende eller inte, oavsett om man kan eller inte kan förstå den snåriga och närmast ogenomträngliga överbyggnad som de troende genom århundradena byggt upp kring vad som enligt sägnen föregick händelserna på Golgata, vad som skedde under dem och vad som sedan anses ha skett. (Ett par timmar efter att jag lagt ut denna text, så läser jag att Amos Oz har avlidit. Hans sista skönlitterära bok blev alltså en av hans bästa, om inte den bästa). 

Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg.

Vi vet ju vad antarktis är. Men kärlekens antarktis? I Stridsbergs bok tror jag det är den yttersta sorgen eller besvikelsen, den från vilken ingen återvändo finns, den där bara döden och inte livet väntar dig. Det är i vart fall så jag läser boken. Berättelsen är mörk och suggestiv, ibland trevande och osäkrad men den leder oss läsare hela tiden fram till det oundvikliga. Och till den strimma hopp som trots allt finns.

Lincoln i bardo av George Saunders.

Vad är bardo? Ja, jag vet uppriktigt sagt inte riktigt. Möjligen övergången mellan liv och död och olika mellanstadium därvidlag – eller, om man nu vill vara lite cynisk, bara religiöst eller kanske filosofiskt mumbojumbo. Men Saunders har lyckats mycket väl med att konstnärligt gestalta detta – för mig – diffusa begrepp och skriva en bra och läsvärd bok. En bok som börjar i en fars sorg över sitt barns död, men som med utgångspunkt från bardomystiken skildrar en kamp om detta barns själ eller för den delen också andra (nästan döda) personers själar. Men vem det nu är som kämpar om själarna, hur det egentligen går till och vem eller vad som slutligen står som segrare i denna kamp vill jag faktiskt låta vara osagt. Du, min okände läsare, får faktiskt läsa och tänka själv. Men gör då så att du först läser låt oss säga 30 sidor och sen börjar om från början. Då klarnar kanske Saunders litterära och konstnärliga grepp också för dig. Som för mig. Kanske kan du dessutom glädja dig åt det också bland dessa ska vi säga odöda finns de stackars själens och glädjens gråklädda vaktmästare som vi lite till mans möter i det som är våra egna och nu pågående liv och som gör vad de kan för att fördystra tillvaron för dig och mig och alla andra. Men illa går det för dem. 

Lugnet av Tomas Bannerhed.

Lugnet är en bok om en mans ensamhet, så tärande och blödande att allt tycks stumna runt honom. Ingenstans finner han ro, inte någonstans ser han en framtid, överallt tycker han sig ana andras svek – i nutid liksom tidigare i livet. En bok med starkt efterglöd.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri.

Vi läser om ett antal liv av alla möjliga liv. Kanske som mitt eller ditt. Vi lär oss – så läser jag boken – att vi ska ge fan i att tänka att vi har en pappaklausul, en mammaklausul, en barnklausul, en relationsklausul, en you-name-itklausul utan helt enkelt inse att vi bara har ett enda djävla liv att leva här och nu och ta ansvar för. Om detta skriver Jonas Hassen Khemiri uppfordrande och understundom satans roligt.

Vardagar av Ulf Lundell.

En av Lundells bästa böcker ever – och det säger inte lite. En bok för dig och mig som ibland tycker att det gått träbock i tillvarons golv. Då är det en lisa att läsa en bok av en kämpande generationskamrat som sjunger kampens, arbetets och kärlekens lov.

Här ska böcker köpas - i den fysiska bokhandeln. Annars blir vi ovänner. 

Slut. Men varför är inte den och den och den för att inte säga den boken med på min lilla lista undrar du kanske. Ja, om man kunde svara på det. Kanske för att jag inte läst den. Kanske för att vi tycker olika. Kanske för att den objektivt sett var riktigt dålig. Men säkert snarare för att den hamnat på plats 11 på min lilla lista. Eller vad tror du?

På plats 12 hamnar hursomhelst en liten novell jag är ganska övertygad om att du inte läst men verkligen borde läsa och detta av två skäl – dels för att den är häpnadsväckande bra och tillika vann första pris i Lilla Augustpristävlingen i år och dels för att du inför dina litterära vänner så småningom kan skräppa med att du minsann följt författaren från hennes allra första steg på parnassen och allt sedan dess. Jag tänker på Vem skyddar gudarna av Linn Spjuth. Kom ihåg henne. Du hittar hennes novell på någon av Augustprisets hemsidor.

Men på listan finns ingen av årets Augustprisnominerade böcker ser jag, kanske du tänker. Och så är det. Skälet till detta är uppenbart. I say no more. Jag har läst dem alla - jag var ju trots allt en av årets sk Augustprisambassadörer i den skönlitterära klassen.