Två år i rad har nu biografier över stora och viktiga
svenska författare visserligen nominerats till men sedan ändå
blivit utan Augustpriset. 2017 blev Johan Svedjedal utan för Den
nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv och 2018 hände samma
sak för Jens Liljestrand och
Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg.
Ingen skugga över de böcker som vann – 2017 Fatima Bremers Ett
djävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström och 2018
Svälten. Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro
– både säkert utmärkta och väl värda sina pris. Men ändå kan
jag tycka att det är trist att välskrivna, väldokumenterade och
dessutom saknade biografier över kända och lästa författare åter
i praktiken hänvisas till den specialintresserade lilla gruppen
litteraturläsare. Eller kanske snarare till de allt kortare
litteraturlistorna på våra litteraturvetenskapliga
universitetskurser – där jag föreställer mig att de trots allt
fått plats. Men vad vet man numera vad som händer där. Inte
mycket. Men nu har jag gnällt färdigt för dagen och tänker skriva
ett par rader om Mannen i skogen.
Moberg som han gärna ville uppfattas - stor, starkt och viril. Och inte rädd för att utföra kroppsarbete.
Jens Liljestrand är
journalist och bitr kulturchef på Expressen och tillika disputerad
litteraturvetare med en avhandling om just Vilhelm Moberg. Och detta
märks tvivelsutan i Mannen i skogen – han kan sitt ämne
från Mobergs första andetag till det självvalt sista och han kan
skriva läsvärt och bra om det. Boken är på många sätt en lyckad
symbios mellan forskaren och journalisten. Det kan inte vara mycket
som vi som vill veta något litet om Mobergs liv och leverne och
desto mer om hans böcker nu behöver stå undrande
inför. Vi kan nästan allt. Om vi orkat igenom boken med obrutet
intresse, vill säga.
Och detta är, vill jag påstå, inte självklart. Boken
är på drygt 700 sidor och man måste som läsare vara stark i anden
och ha putsade läsglasögon för att klara av att i grunden ta till
sig Mobergs liv från uppväxten utan ens utedass – man sket alltså
ute i terrängen – till överklasslivet på Östermalm med
hembiträde och sommarresidens både här hemma och utomlands, från
hans stapplande och ihärdiga men fattiga liv som journalist på
landsortstidningar till etablerad, firad och förmögen närmast
nationalklenod, från hans kärlek och omtanke till familjen –
trots återkommande otrohetsaffärer - till hans ibland livslånga
fiendskap med ett antal andra stora personligheter and so on. Det
finns väl ingen aspekt av Mobergs mångfasetterade personlighet som
vi som läst boken nu kan vara ovetande om – på gott och ont vill
jag påstå.
För behöver man verkligen veta allt – behöver man
veta att Moberg i sin barndom sket ute i skogen och vilka damer han
genom decennierna horat med och att han var besviken på hur hans
efterlängtade - och fortfarande levande - son utvecklade sig.
Behöver vi för att förstå och uppskatta honom som författare ta del av hans återkommande glödgande vrede mot nästan
alla och envar. Hans uppenbarligen närmast hat mot Svenska
Akademien. Hans ibland märkliga sk rättspatos. Hans tydligen mer
eller mindre ständigt blåsande i sina munspel. Hans gnidighet och
kontroverser med framförallt Bonniers förlag. Hans antisemitism.
Och mer därtill. Tveksamt, skulle jag för min del vilja säga. Men
kanske, kanske trots allt ändå nödvändigt för Liljestrand att
skriva och oss andra att läsa om för att vi ska få hela bilden av
den sammansatta och komplicerade Ville i Momåla och vad som drev
honom. Kanske.
Men att Liljestrand
är noggrann och uttömmande när hans skriver om Mobergs
prosaböcker, hans dramatik och också filmatiseringarna av hans
böcker är ju utmärkt. Det är ju i grunden det man vill läsa om,
samtidigt som vi via böckerna också får lära oss om olika
aspekter av det Sverige som varit, vilket kanske är mest tydligt i
hans stora och viktiga utvandrarepos. Vi får också läsa om Mobergs
slitsamma arbete i olika arkiv för att hitta det korrekta
källmaterialet för sin böcker - t.ex., men alltså inte bara,
till hans tyvärr oavslutade bokserie om den svenska historien och
naturligtvis utvandrarsviten. Det är också viktigt och intressant
att läsa om Mobergs återkommande tvivel på sin förmåga, hans
depressioner och olika fysiska sjukdomar, om hans med tiden påtagliga
problem att rent fysiskt sitta och skriva och hans åldrande. Här är
Liljestrand intressant och ger också – åtminstone för mig – ny
kunskap om Moberg. Det är med beskrivningarna och redogörelserna
av böckerna och Mobergs kamp för att få till dem som jag ser det
det stora värdet med Mannen i skogen.
Mannen i skogen är alltså på drygt 700
faktaspäckade sidor – bara personregistret är på drygt 10
tättskrivna sidor – men i stort sett utan foton och det kan jag
sakna lite. Varför får vi nästan inga foton av Moberg från olika
perioder av hans liv, undrar jag. Detta skulle gett oss läsare en
annan och ganska viktig kompletterade information om honom. Om detta
inneburit att boken fått ytterligare låt oss säga 25 sidor, så
hade det inte gjort mig något – men väl kanske förlaget, vad vet
jag. Men det är en randanmärkning. Boken Mannen i skogen är
en viktig och närmast oumbärlig bok om mannen och författaren
Vilhelm Moberg – ett blivande standardverk.
Och mitt omdöme om den kan bara bli fem stars av
fem. Den bör alltså läsas av envar litteraturintresserad.
Möjligen låg den också under en och annan gran sistlidna jul, men
låg den inte under just din, min okände läsare av denna blogg, så
önska den som överraskningspresent när du fyller år. Eller köp
den själv. Basta.
---
xxx
”Men hans //det
gäller regissören Hans Abramson// tolkning av pjäsen
innehöll brecshtska effekter och använde – i strid med pjästexten
– en radio på scen, ett övergrepp så grovt att Vilhelm argsint
klampade ut ur teatersalongen, utslungande hotelser om att inte
närvara vid invigningsfesten. Han satte sig och åt middag på
Stadshotellet med Gunnar Helén. Abramson kom dit och försökte
diskutera med författaren som vägrade. ”Jag talar inte med er.
Bara per brev.” Den förtvivlade Abramson satte sig på andra sidan
lokalen, varvid han förde en dialog med Vilhelm via meddelanden
klottrade på Stadshotellets servetter, som en kypare fick bära fram
och tillbaka på en silverbricka. Det blev naturligtvis ingen radio i
föreställningen.”
”Själv brukade han,
med sin sedvanliga salta humor, ofta påpeka att de tre värsta hoten
mot en svensk författare var ”spriten-populariteten-och Svenska
Akademien”. Trots en hel del festande hade han alltid kunnat
behärska sitt drickande, och en stol hos De Aderton var knappast
aktuell. Men hans allt mer ikoniska popularitet försvårade hans
arbete under de sista levnadsåren.”
Håller med! Fantastisk bok. Omistlig lyssningsupplevelse för mig som gammal smålänning, bosatt i Växjö 14 år.
SvaraRadera