Av Theodor Kallifatides
har jag genom åren läst en hel del, men utan att egentligen
imponeras såvärst av något. Detta gäller också i någon mån den
bok jag just nu läst klart – Slaget om Troja, även om
Kallifatides själv, har jag läst
i någon av de sk gammelmedia jag regelbundet plöjer igenom,
uttryckt besvikelse över att han inte heller med denna bok blev
nominerad till Augustpriset. Vilket han enligt min mening inte heller
borde blivit – om man nu tar hänsyn till vilka andra böcker av
2018 års utgivning som inte nominerades, men som verkligen borde
blivit det (jag nämner inga titlar här, den saken är ju ältad
intill trötthetens gräns av både mig och andra). Dock, det vill
jag gärna ha sagt, om man nu tittar på vilka böcker som faktiskt
nominerades, så hade jag för min del utan problem satt Slaget om
Troja framför minst ett par av dem (inga namn här heller).
Kallifatides (Jag hittar inget namn på fotografen).
Alla författare här i fosterlandet som publicerar sig
kan ju förstås inte anses tillhöra vår egen lilla sk litterära
elit, men många av dem väl till den stora gruppen habila författare
som finner många läsare och också uppskattas av dem. Det är väl
här Kallifatides hamnar, och det
är ju alls inget negativt i det. Dessutom tror jag att de flesta av
oss är imponerad av den sk resa som han gjort här i Sverige –
från att inte ens fyllt trettio år komma hit från Grekland utan
att kunna ett ord svenska och sedan tagit en akademisk examen i
filosofi efter redan tre år, därefter arbetat som lärare i
filosofi bl.a. på Stockholms universitet, varit chefredaktör ett
par år på Bonniers litterära magasin och sammantaget, om jag nu
räknat rätt, gett ut eller översatt ca 40 böcker. Och tillika
senare i livet av regeringen tilldelats titeln professors namn
förutom att han fått också andra priser och utmärkelser.
Imponerande, var ordet. Detsamma kan man väl säga om den av både
honom själv och andra omhuldade myten (?) att det nästan första
han gjorde här i landet var att stava sig igenom Strindbergs verk på
svenska för att lära sig språket. Det klarar väl numera knappt
någon infödd svensk gymnasist av.
Nå. Slaget om Troja består av två sammanvävda
berättelse – en om hur en kvinnlig lärare i en okänd liten
grekisk by, som kanske kan vara Kallifatides egen från hans barndom,
under de strider som pågår i andra världskrigets slutskede samlar
byns barn i en grotta när kriget når dem och då berättar om ett
annat krig, nämligen när grekerna belägrade Troja. Här följer
hon ganska så noga historien som den berättas av Homeros i hans epos
Iliaden.
Om Homeros vet vi som bekant inte mycket. Länge var de
som borde kunna sådant inte ens ense om huruvida han – att det
skulle kunna vara en kvinna som skrivit Iliaden var däremot
för tiden uteslutet – var ensam författare till boken eller inte.
Numera tror man väl det – eller, som det står i Sture Linnérs
förord till min upplaga av boken: ”Om allt detta vet vi inget
bevisbart. Ett ljushuvud har sagt: `De lärde har sysslat med Homeros
i två tusen år och kommit fram till att dikterna antingen är
skrivna av Homeros eller också av någon annan med samma namn`”.
Så nu vet vi det. Homeros har som bekant också skrivit Odysséen.
Han eller antagligen också någon annan med samma namn, får man väl
då antaga.
Homeros, den blinde författaren till Iliaden.
Iliaden berättar om bara ett par veckor under
det tionde och sista året av det sk trojanska kriget. Vi får i
Slaget om Troja – och för den delen i Iliaden -
nästan inget veta om bakgrunden till kriget, förutom förstås den
omskakande kärlekshistorien mellan den trojanske prinsen Paris och
den undersköna Helena som var gift med den grekiske kungen Menelaos,
eller hur det slutade och därför berättar förstås inte heller
lärarinnan – hon heter förresten Marina – det. Kan man inget om
Iliaden eller det trojanska kriget är jag rädd att den del
av Slaget om Troja som berör detta krig och dess olika sk
hjältars antingen hjältedåd eller hjältedöd blir något
svårbegriplig. Inte obegriplig men svårbegriplig.
Iliaden är på 16 000 verser skrivna på hexameter och
är i min upplaga på nästan 400 tättskrivna sidor i normalstort
bokformat. Vad är det då som fått Kallifatides
till att på 200 inbundna luftiga sidor i ungefärligt
pocketformat ge oss två berättelser på prosa med Iliaden
som bas? Han skriver själv i ett efterord att den är något
svårtuggad för nutida läsare. Varför? Jo, därför att ”...
vår tid inte stimulerar, inte förutsätter den krävande
läsning som Iliaden erbjuder” och att han, utan ”någon
ambition att ersätta Homeros” helt enkelt bara vill ”att
fler ska lära känna honom. Läsaren må döma om det har
lyckats”. Och det har han inte enligt min mening inte gjort
fullt ut. Tyvärr. Jag delar helt Kallifatides syn på vad ”vår
tid” kan anses kräva av nutida läsare och uppskattar till
fullo hans pedagogiska ambition och avsikt. Men han lyckas som jag
ser det inte riktigt.
Jag förstår förstås det berättartekniska grepp som
Kallifatides har tagit och att
det mycket väl skulle kunna gett goda förutsättningar även för
en ovan läsare att närmare sig Iliaden. Men Iliadens
komplexitet, dess målande beskrivningar av händelseförlopp, dess
förståelse för och acceptans av kärlekens komplexitet, dess
poetiska rikedom, dess fantasifullhet, dess friskhet och färgrikedom
går i huvudsak förlorad i Slaget om Troja. Det hela blir,
med förlov sagt, nästan lika onyanserat och ointressant som de tecknade
serietidningarna Illustrerade klassiker – om nu någon
fortfarande kommer i håg dem – var på sin tid.
Kallifatides är nu 80 år. Skall Slaget om Troja
uppfattas som hans sista bok, hans sista litterära ansträngning?
Ja, inte vet jag. Men om, så liknar boken i så fall vad jag
uppfattar gällde för Björn Runeborgs i hans Socialdemokratiska
noveller – dvs. sjösättningen och summeringen av en gammal
mans litterära tankevärld i en sista bok. Jag kan mycket väl ha
fel, men jag ser nog dessa två böcker på det sättet – en god
vilja och en sympatisk avsikt som inte håller fullt ut.
Nu består ju som sagt Slaget om Troja av två
sammanvävda delar, kan man säga – den där fröken Marina återger
Iliaden och den där vi får läsa om de sista skälvande
dagarna av andra världskriget återspeglat i en grekisk by. Om den
första delen är för stum, för kalkerad, och för repetitiv i
beskrivningen om t.ex. tidens uppfattning av kvinnor och kvinnors
värde så är den andra delen mer levande och språkligt
intressantare och dessutom relativt trovärdig i sina två
kärleksbeskrivningar samtidigt som jag uppfattar den som en
kraftfull fredsappell (som förstås också Iliaden kan eller
bör läsas som). Och det är det som gör att jag sammantaget ger
Slaget om Troja betyget tre stars. För boken är, som
jag ser det, i sin uttalade ambition ett misslyckande relativt sett,
om än ett intressant sådant, men samtidigt viktig i sitt försök
att litterärt koppla Greklands förhistoria till nutidshistorien och
i sin andra del litterärt mer lyckad och läsvärd. Och ingen läsare
lär efter läsningen glömma att krig - diktade och reella - är
alla tårars källa.
xxx
”Här gjorde Fröken
en paus och min lekkamrat Dimitra kunde inte bärga sig.
`Fröken, varför var grekerna så grymma? Varför
skulle de ge sig på trojanernas fruar och döttrar?`
Fröken gjorde en avvärjande gest.
´Inte för att njuta i kvinnornas famn utan för att
förödmjuka deras män. Så gjorde man då och så gör man än.
Kvinnans kropp är fältet där männen krossar varandras heder och
ära`.
`Jag är fjorton år och min kropp är inte ett fält.
Min kropp är jag`.
Fröken såg förvånad på henne.
`Jag hoppas att du aldrig glömmer det`, sa hon.”
Här i Jordanien läser jag Troja och Samar Yasbeks Resan in i tomheten om kriget i Syrien - en bra kombination. Jag är beredd att hålla med dig, som oftast, om att Kalifatides inte lyckas levandegöra Illiaden. Den andra historien om grekisk ockupation är mycket intressantare. Men parafrasen p Illiaden liknar Yasbeks beskrivning av vad som görs i Syrien.
SvaraRadera