Cilla Naumann - Den oändliga familjen.

Cilla Naumann hade jag förstås redan innan jag läste Den oändliga familjen hört talas om – på samma sätt som jag hört talas om en hel radda andra både utländska och inhemska författare. Hört talas om men inte läst. Hon har gett ut ganska så många både ungdomsböcker och romaner och är också belönad av Samfundet De Nio och nominerad två gånger vardera till Augustpriset och Sveriges Radios romanpris. Inte illa, det måste man ju förstås säga. Och ändå, det kan man väl trots allt samtidigt kunna påstå, utan att direkt tillhöra vare sig de mest lästa eller mest ansedda av våra författare. Tror jag, men jag har ju haft fel förr.

Naumann (hittar inget namn på fotografen). 

Men varför köpte jag då boken, kan man ju undra. Ja, det var mest en slump. Jag var i höstas på en av NK Bokhandels trevliga och återkommande författarträffar för att lyssna på Sara Stridsberg och då var Naumann där samtidigt och gav ett klart positivt intryck när hon berättade om Den oändliga familjen. Så jag gick därifrån med två böcker i en miljöovänlig plastpåse i stället för bara en som jag egentligen hade tänkt mig. Om Stridsberg och hennes Kärlekens Antarktis har jag skrivit tidigare här på min blogg och den är enligt min mening en av förra årets absolut bästa böcker, vilket – det måste jag tyvärr säga – inte gäller Den oändliga familjen.

Vi läser i den om en olycklig familj från USA där pappan är en till synes vällyckad och etablerad forskare och som för av läsaren till en början oklara skäl flyttat från det soliga och varma Kalifornien till det kalla, bistra och snöiga Stockholm och då, märkligt nog måste jag säga, hamnat i en av studentbostäderna i det fruktansvärt fula 19-våningshuset Nyponet vid Roslagstull på kanten till Hagaparken. (Jag har ett antal år bott i närheten så jag vet). I boken låter Naumann kapitelvis olika personer föra handlingen framåt till det till synes ofrånkomliga slutet. Olika personer, främst mamman och de två döttrarna, men märkligt nog inte pappan.

Detta berättartekniska grepp är enligt min mening ganska så bra och ger boken en särskild dimension och dessutom oss läsare efterhand en allt mörkare bild av familjen och skälet till att man flyttade till Sverige. Detta blir som bäst och tydligast när den lilla familjen genom sina enskilda berättelser ger oss sina respektive bilder/historier av hur livet var innan man flyttade och vad som sedan efterhand sker när man sitter i den trånga, ogästvänliga och illa möblerade tvårummaren högst upp i huset och med en upplevd känsla av att hela byggnaden liksom rör sig när det blåser aldrig så lite. Där är Naumann riktigt bra även om den psykologiska trovärdigheten när vi efterhand får veta skälet för familjen att flytta, eller snarare fly, till Sverige inte känns helt rimlig enligt min mening. Det finns nämligen alltid andra alternativ än de som familjen till slut väljer både innan och efter flytten. Alltid.

Naumann framför Nyponet.

För familjen – eller snarare pappa och mamman – väljer att ta livet av sig själv och sina barn. (Detta är ingen spoiler – att så skall ske framgår ganska så tidigt i boken). Man gör det för att man inte står ut med att pappans framgångar som forskare till delar byggde på ett fatalt misstag som pappan gör vad han kan för att dölja och att rädslan för att detta skall avslöjas efterhand bygger upp ett ogenomträngligt mörker inom honom och också efterhand mamman liksom dessutom barnen, även om de två flickorna inte förstår varför livet kring dem mörknar.

Så sker förstås då till slut det ofrånkomliga – pappans från början oavsiktliga fel, men som han ändå byggt sig karriär på, avslöjas. Och skandalen och skammen blir därmed för dem större än livet. Livet slutar i en självvald död för de två vuxna och mord på två barn. Psykologin bakom detta är svår att förstå och Naumann lyckas inte heller göra den trovärdig. Det räcker inte att antyda att mannens egen pappa för länge sedan kanske tagit sitt liv och att denna enkla väg ut ur svårigheter därmed fanns som fördold i gamla familjehemligheter. Fördold men möjlig. 

Nu betyder ju inte detta att Den oändliga familjen inte skulle vara en bra och läsvärd bok. För det är den. Och i delar är den dessutom stark och gripande. Historien mörknar också efterhand liksom Naumanns text. Allt tystnar och stumnar inom och mellan familjen. Det svarta ljuset tar över, det som i berättelsen finns bakom och inom dem alla. I berättelsen drabbas också en oskyldig flicka i grannhuset som bara råkar bli vittne till katastrofen - ”jag kan inte ha vetat vad jag snart kommer att tänka på under resten av mitt liv”. För det är ju så det brukar bli – självmördaren kommer i en mening alltid undan enklast; andra som drabbas gör det inte.

Men Naumann lyckas enligt min mening inte förklara för oss varför mammans och pappans beslut för egen del och för sina döttrars var det enda rimliga som kunde tas. Den berättelse hon ger oss illustrerar ju snarare att det alltid finns en annan väg, en annan väg ut eller bort, ett annat alternativ. Den vägen stavas sanningen. Men insikten om att denna sanningens väg finns kräver mod. Mod inte bara att inse att den finns, mod också börja beträda den och därmed ta konsekvensen av begångna misstag. Mod att börja om. Mod att fortsätta leva. Men om detta skriver inte Naumann.

För då hade hon fått skriva en helt annan bok. Trots både innehållsmässiga och berättartekniska förtjänster och en god språkhantering kan jag för min del inte ge Den oändliga familjen mer än tre stars av fem i betyg. Men det är väl inte så illa?

xxx.

”När taxin startade och körde i väg några minuter senare stod vi kvar i porten och såg efter den som om den var det sista av det gamla. Som om den smutsiga Volvobilen med taxiskylten på taket – om den hade vänt och kört upp framför oss igen – skulle ha kunnat öppna dörrarna och tagit oss med tillbaka igen, tagit oss och all vår packning och till och med våra drömmar och fört oss hela vägen hem.”

”Och när jag går hem lite senare är det som om jag inte riktigt kommer hem igen, som om jag till en liten del tillhör den döda familjen mer än min egen nu. Som om jag blivit ensam kvar i den där tömda lägenheten och inte i min egen bebodda”.