Patricia Highsmith - Carol.

Mary Patricia Plangman – eller Patricia Highsmith om du hellre skulle föredra det namnet – är som vi alla vet en känd och ganska habil författare från det stora landet i väster. Hon har gett ut drygt 15 romaner under sin livstid och många av oss har väl läst hennes romaner om den talangfulle mr Ripley förutom också Främlingar på tåg och Carol. Så även jag, men först nu i dagarna Carol eller om man så vill The Price of Salt. Alla duger de gott att läsa och inte bara på en sådan kall blåsig lite sömnig och snuvig dag då jag själv läste ut Carol.

Ms Highsmiths liv levdes väl inte direkt som på en räkmacka, särskilt inte hennes barn- och ungdom. Efter vad jag läst mig till var inte uppväxten idyllisk och lär också haft den indirekta påverkan på henne att hon inte bildade egen familj, vilket säkert i och för sig berodde också på att hon föredrog kvinnor framför män. Detta var ju inte lätt för henne i det bigotta USA:s på 50-talet och säkert inte heller mycket lättare i Europa dit hon flyttade under 60-talet. Det må vara som det vill med det, men hon levde hursomhelst något av en enstörings liv med återkommande depressioner och lär också haft alkoholproblem. Och vem hade inte fått det om man måste leva med sin hela och fulla identitet kväst eller dold. Dog gjorde hon 1995 i Schweiz, 74 år fyllda.

Nå. Men vad om Carol. Boken är ju något av en homoerotisk klassiker där de flesta av oss utan att ha läst boken vet hur den börjar och hur den slutar och kan kan ana oss till vad sker däremellan. Kan den då vara läsvärd. Det enkla svaret är ja, och det beror förstås på Highsmiths språk och bokens uppbyggnad och trovärdigheten i själva storyn (som jag inte går in närmare på här). Kärlekens kraft är ju som bekant stor mellan människor och detta oavsett kön och sexuella preferenser och att ge ut en bok med lesbiskt motiv där denna kärlekshistoria blir rimligt trovärdigt och konsekvent återgivet – och dessutom slutar någorlunda lyckligt - är ju i sig en prestation och inte minst då i 50-talets USA, där religion och politik låg som en blöt filt över kulturen och det vi kan definiera som politisk och mellanmänsklig anständighet.

Carol blev färdig något år efter succédebuten med Främlingar på tåg och hennes förlag fick direkt kalla fötter. Hon tvingades därför byta till ett nytt och fick dessutom först publicera boken under pseudonymen Claire Morgan. Av omsorg om Highsmith antar jag. Och av rädsla? Men boken blev en succé och såldes i stora upplagor både inom och utom USA. Boken slutar alltså någorlunda lyckligt – lyckligt i den meningen att det verkar troligt att de två kvinnorna mycket väl kan skapa sig en gemensam framtid även om uppoffringarna för dem varit stora – och just det fick tydligen stor betydelse för både homosexuella män och kvinnor i inte minst USA. Plötsligt blev deras kärlek i en bok beskriven på ett sätt som liknade den heterosexuella kärleken – dvs. det kan mycket väl gå bra för personerna i den och utan det annars i tiden självklara fördömandet. Och utan att huvudpersonerna begår självmord, vilket vid den tiden annars var det vanliga i böcker om homosexuell kärlek.

Så Carol med sin kultstatus, sin stora betydelse men också för sina litterära kvaliteter måste få fyra stars av fem i betyg. (Sen kan jag inte låta bli att förvånas över att människorna boken igenom skriver brev till varandra – brev som verkar komma fram till adressaten redan dan därpå. Häpnadsväckande. Man skulle kanske ge Carol som en gåva till ledningen i Maud Olofssons skapelse PostNord. Eller kanske till Maudan själv. Det skulle hon säkert uppskatta …).

xxx

”Det var det ansiktet vars trötthet fått henne att se alla de andra ansiktena. Det var kvinnan som Therese sett krypa ner för marmortrappan från mezzaninen vid halv sju-tiden en kväll när varuhuset var tomt. Hon hade pressat händerna mot den breda marmorledstången för att avlasta sin ömma fötter. Therese hade tänkt: hon är inte sjuk, hon är inte en tiggare, hon bara

arbetar här”.

”Kära Therese. Det är tack vare Dannie jag vet var du befinner dig. Du tycker kanske att det här brevet är onödigt och kanske det är det från din synpunkt. Kanske är du lika förvirrad som du var den där kvällen när vi satt och pratade i kafeterian. Men jag känner att det är nödvändigt att klargöra en sak, och det är att jag inte längre känner som jag gjorde för bara två veckor sedan, och det senaste brevet jag skrev till dig var inget annat än ett krampaktigt försök och jag visste att det var hopplöst när jag skrev det, och jag visste att du inte skulle svara och jag ville inte att du skulle göra det. Jag visste att jag hade slutat älska dig då, och nu är den dominerande känslan jag har för dig den jag hade redan från början – äckel. Det som äcklar mig är att du klänger dig fast vid den där kvinnan och struntar i alla andra, och så det där förhållandet som jag är säker på hunnit bli patologiskt och sjaskigt vid det här laget. Som jag sa från första början, vet jag att det inte kommer att vara. Det är bara beklagligt att du kommer att känna äckel inför dig själv i proportion till hur mycket av ditt liv du kastar bort på det nu. Det är rotlöst och infantilt, som att leva på lotusblommor eller någon kväljande sötsak i stället för på livets bröd och kött. Jag har ofta tänkt på de frågor du ställde den där dagen vi flög draken. Jag önskar att jag hade ingripit innan det blev för sent, därför att då älskade jag dig tillräckligt mycket för att vilja försöka rädda dig. Det gör jag inte nu. Människor frågar mig fortfarande om dig. Vad förväntar du dig att jag ska svara? Jag kommer att säga sanningen. Det är det enda sätt jag kan bli kvitt det – och jag står inte längre ut med att bära det med dig. Jag har skickat tillbaka några saker du hade i huset till din lägenhet. Den svagaste påminnelse om eller kontakt med dig gör mig deprimerad, får mig inte vilja komma i närheten av dig eller något om har med dig att göra. Men jag talar förnuft och troligen begriper du inte ett ord av det. Förutom kanske detta: jag vill inte ha något med dig att göra. Richard."

(Ett manligt ömkande brev från den man som trodde han hade en relation med Therese.

Vilket han bara hade i sin fantasi).