Vigdis Hjorth - Arv och miljö.

Vad är en roman? Ja, den vanligaste definitionen är väl att det är en fiktiv berättelse på prosa av lagom längd och är den då kortare än detta diffusa lagom så pratar vi om en novell. Sen finns det förstås en massa undergrupper som den ev. intresserade kan försöka fundera ut själv eller - om det känns enklare - rentav ta reda på i någon litteraturvetenskaplig handbok. Det finns ju en hel vetenskap som har funderat på detta under jag vet inte hur många år, men det gemensamma i allt detta är väl att man länge var överens om att en roman var just fiktion, dvs. hittepå, även om också t.ex. begreppen nyckelromanen eller den självbiografiska romanen efterhand blev allt mer synliga och etablerade. Och (om)diskuterade.

Att romaner ofta innehåller ett visst mått av självbiografiska inslag är ju inte mycket att orda om – så har det varit, så är det och så kommer det väl att förbli. Alla författare gräver i någon mening i sin eget inre, sitt hjärta och sin lever. Men nog är det så att detta självbiografiska innehåll i romaner under senare år blivit allt tydligare i allt fler böcker och att författaren då inte så sällan i sin story numera också väver in andra förebilder eller personer från den sk verkligheten än sig själv och sina egna erfarenheter - och då inte alltid med dessa personers godkännande och inte så sällan med skildringar av dem som är negativa eller i vart fall av de berörda uppfattas så.

Denna (nya) genrer har efterhand kommit att kallas autofiktion – eller om man så vill verklighetslitteratur eller rentav sanningslitteratur. Kritiken mot den har inte alltid varit nådig. För, säger kritikerna, om man bara på försättsbladet kan läsa ordet roman får tydligen innehållet i den definitionsmässigt vara både utlämnande och kränkande för enskilda personer utan att den som känner sig utlämnad och kränkt kan göra något åt det. För det finns en i sammanhanget oomkullrunkelig frihet och den kallas konstens frihet. Varmed menas författarens frihet.

Det är i denna autofiktiva genrer som många har velat placera den norska författaren Vigdis Hjorth och hennes roman Arv och miljö. Och här har hon som bekant sällskap med åtminstone två andra landsmän – inte minst allas vår Karl Ove Knausgård med sin i alla avseenden stora romansvit Min Kamp men också t.ex. Geir Gulliksen med sin omtalade Berättelse om ett äktenskap som kom häromåret. Och säkert fler ändå. (Svenska författare och deras böcker i denna genrer lämnar jag för ögonblicket därhän).

Nå. Vem är då Vigdis Hjorth? Ja, för mig var hon helt okänd innan jag läste Arv och miljö. Men i Norge är hon en etablerad och välkänd snart 60-årig författare som gett ut ett större antal såväl barn/ungdomsböcker som romaner. En handfull av dem är översatta till svenska. Priser har hon förstås också fått, bl.a. av den skamfilade Svenska Akademien. Och i höst kommer hon med en ny bok inom ramen för ett samnordiskt projekt – ett antal författare, bl.a. Klas Östergren (som, inom parentes, också översatt Ibsen till svenska), ger samtidigt ut en bok vardera som på något sätt knyter an till Ibsens författarskap. Hjorths bok ska ha en koppling till Ibsens pjäs Hedda Gabler. Så när vi pratar om Hjorth så pratar vi alltså inte om någon litterär duvunge direkt.

Och att hon är en driven och etablerad författare märks också i Arv och miljö. Det är nämligen en bra bok. Men vad är det då för en slags bok – är det en traditionell ska vi säga vanlig roman eller en autofiktiv sådan, dvs. en som påtagligt berör och beskriver Hjorths eget liv och medlemmar i hennes familj. Ja, hennes förlag kallar den förstås enbart roman, men i Norge är nog den allmänna uppfattningen att den är uppenbart autofiktiv, dvs. att den tydligt handlar om Hjorth och hennes familj och beskriver händelser som berört och fortsätter beröra familjen på djupet. Hennes syster har av det skälet också sett sig vara tvungen att skriva en egen bok för att korrigera den enligt henne felaktiga bild av familjen som Hjorth ger oss i Arv och miljö. Hjorth själv har (förstås) förnekat all familjekoppling i boken.

Nog om det. Men vad kan man säga om Arv och miljö då? En hel del – först att jag förstås väljer att läsa och kommentera den som en renodlad roman och inte som en autofiktiv sådan. Jag vet inget om Hjorths personliga förhållanden och kan alltså inte ha en uppfattning i frågan huruvida hon skriver om sin egen familj och sina egna personliga upplevelser av den och att de som hävdar att hon fläker ut eller blottar sig själv, sin pappa inte minst men också sina familjemedlemmar i övrigt därmed skulle ha rätt. Hur ska jag egentligen kunna ha det? Även om det förstås är så att de som väljer att läsa boken autofiktivt då också kan ge den en dimension som jag inte kan. Boken är hursomhelst en stark läsupplevelse också utan sådan kunskap.

I Arv och miljö läser vi om en tillsynes helt vanlig familj – om en pappa, en mamma och fyra syskon. Det enda ovanliga med den verkar till en början bara vara att den är ovanligt välbärgad. Men sprickorna i kristallen blir snabbt nog synliga för läsaren om än till en början bara som en till synes banal konflikt om ett arv. Föräldrarna har gjort valet att låta två av barnen få ett förskott på det kommande arvet genom att få full och egen tillgång till två sommarstugor redan medan föräldrarna är i livet, och detta utan att (till en början; mer kommer att hända i denna fråga) kompensera de två övriga. De som skulle bli utan är sonen i familjen och det äldsta syskonet, hon som i boken heter Bergljot och kring vilken det mesta i romanen kommer att cirkulera. De två förfördelade tycker förstås att detta är helt fel; de två övriga syskonen att det inte är mer än rimligt och rätt med tanke på hur mycket de genom åren ställt upp för föräldrarna och inte minst för att Bergljot och även brodern i praktiken nästintill brutit med föräldrarna. Så långt verkar bokens story vara väl banal – arvstvister och allt vad som brukar tillhöra sådana är väl knappast något som kan bära hela vägen genom en aldrig så välformulerad bok. Tänker man till en början som läsare.

Men så småningom och lite smygande avtäcks för läsaren en hemlighet i den lilla borgerliga och fina familjen. En hemlighet som möjligen, möjligen inte varit till delar känd inom den men i vart fall aldrig diskuterad eller i övrigt vidrörd, vilket gjort att den av denna dolda hemlighet drabbade – vi talar förstås om romanens Bergljot – känt sig osedd och undangömd och också att hon tvingats omvärdera både familjen och sin barndom. Och dessutom fått till följd att hon alltså i det närmaste brutit med familjen, eller kanske snarare att hon avstått från att ha en mer frekvent eller normal kontakt med den. Och för den delen familjen i övrigt med henne.

Det icke sedda och icke diskuterade skall vara att pappan begått sexuella övergrepp mot Bergljot när hon var ett litet barn. När detta nu av henne själv lyfts upp till diskussion inom familjen i samband med arvstvisten, så blir brytningen inom den i det närmaste fullständigt total med Bergljot och brodern på den ena sidan och familjen i övrigt på den andra. Dessa två menar att för de övriga i familjen är anseendet viktigare än sanningen. Familjens reaktion nu uppfattas av framförallt Bergljot som det yttersta sveket – förstärkt av mammans vita vrede och systrarnas svarta kyla. Vid tidpunkten när allt ställs på sin spets har fadern dessutom - passande nog får man väl konstatera - omkommit i en fallolycka i hemmet. Det blir då lätt för de övriga att hävda man ingenting visste och att inget heller nu kan bli klarlagt fullt ut. Att man tveklöst skulle tro på Bergljot och hennes berättelse är förstås uteslutet.

Exakt hur boken slutar vill jag faktiskt här låta vara okommenterat här – det finns säkert en och annan av mina okända läsare av denna blogg som ännu inte läst den - men Hjorths beskrivning av vad romanens Bergljot gör för att någorlunda komma till en egen botten i historien är övertygande och därtill nästan skakande. Alla hennes tidigare ansträngningar med psykoanalys och senare i livet återkommande samtal med förtrogna och hur detta sammantaget gett henne en inre balans, ställs nu på ända med familjens tydliga och närmast hänsynslösa avståndstagande från henne. Det saknas hos den både förståelse för situationens komplexitet och insikt om hur den i grunden berör Bergljot. Kvar står därför för Bergljot en slags flykt in i ett eget kämpande med hårt arbete, återkommande samtal med sina egna barn och andra personer i hennes närhet och hennes avgörande fråga till sig själv om hur hon ska hantera vad som hon – och för den delen läsaren - uppfattar som den övriga familjens svek. Och hon tycks i boken klara detta rimligt övertygande. Hon lämnar dem helt enkelt bakom sig. Läst så, kan man kanske också uppfatta boken som en beskrivning av hur det, om man har otur, kan vara att ha en familj och därmed tvingats ingå i en gemenskap som ibland kan komma att tappa allt positivt värde.

Jag tycker Arv och miljö är en bra, läsvärd och en – jag ber om ursäkt om det kan uppfattas som banalt – uppslukande bok. Den är stilistiskt och kompositionsmässigt mycket övertygande och har genomgående ett drive som hela tiden driver storyn framåt. Hjorth beskriver alla romanfigurers kamp för sina olika respektive divergerande övertygelser på ett trovärdigt sätt. Möjligen kan dessutom den läsare som känner igen sig i den dubbla problematik som Hjorth skriver om komma att känna en slags ro och stillhet i sin egen kamp – det går att lämna saker bakom sig, det går att komma igenom, det går att ta ett nytt sikte framåt. Därför ger jag Arv och miljö fem stars av fem i betyg. Och rekommenderar den till läsning. 

xxx

”Jag gick omkring som i koma av ångest, av förlust, det var dimma och förvirring, jag tvättade. Tvätten som jag hade haft känslan av att drunkna i, som jag hade hatat, som jag hade upplevt som det tråkigaste, det mest dränerande när tillvaron var normal … jag överlevde tack vare tvätten, tänkte jag”.

”Ja, ja, sa hon. Att härda ut är alla levande varelsers första plikt”.

”Så fick jag dåligt samvete för att jag inte svarat på mammas jag-älskar-dig-sms och ringde nummerupplysningen och fick mammas nummer och ringde henne. Hur har du det, frågade jag. Hon hade det inte bra, svarade hon. Varför vill du inte träffa mig? Varför hatar du mig? frågade hon. Vad skulle jag säga, skulle jag förklara mig igen?Jag sa att hon visste varför, och hon blev aggressiv och sa att jag ljög, att om jag talade sanning, varför hade jag då inte gått till polisen, och jag lade på, det dåliga samvetet hade försvunnit”.