Theodor Kallifatides - Slaget om Troja.

Av Theodor Kallifatides har jag genom åren läst en hel del, men utan att egentligen imponeras såvärst av något. Detta gäller också i någon mån den bok jag just nu läst klart – Slaget om Troja, även om Kallifatides själv, har jag läst i någon av de sk gammelmedia jag regelbundet plöjer igenom, uttryckt besvikelse över att han inte heller med denna bok blev nominerad till Augustpriset. Vilket han enligt min mening inte heller borde blivit – om man nu tar hänsyn till vilka andra böcker av 2018 års utgivning som inte nominerades, men som verkligen borde blivit det (jag nämner inga titlar här, den saken är ju ältad intill trötthetens gräns av både mig och andra). Dock, det vill jag gärna ha sagt, om man nu tittar på vilka böcker som faktiskt nominerades, så hade jag för min del utan problem satt Slaget om Troja framför minst ett par av dem (inga namn här heller).

Kallifatides (Jag hittar inget namn på fotografen).

Alla författare här i fosterlandet som publicerar sig kan ju förstås inte anses tillhöra vår egen lilla sk litterära elit, men många av dem väl till den stora gruppen habila författare som finner många läsare och också uppskattas av dem. Det är väl här Kallifatides hamnar, och det är ju alls inget negativt i det. Dessutom tror jag att de flesta av oss är imponerad av den sk resa som han gjort här i Sverige – från att inte ens fyllt trettio år komma hit från Grekland utan att kunna ett ord svenska och sedan tagit en akademisk examen i filosofi efter redan tre år, därefter arbetat som lärare i filosofi bl.a. på Stockholms universitet, varit chefredaktör ett par år på Bonniers litterära magasin och sammantaget, om jag nu räknat rätt, gett ut eller översatt ca 40 böcker. Och tillika senare i livet av regeringen tilldelats titeln professors namn förutom att han fått också andra priser och utmärkelser. Imponerande, var ordet. Detsamma kan man väl säga om den av både honom själv och andra omhuldade myten (?) att det nästan första han gjorde här i landet var att stava sig igenom Strindbergs verk på svenska för att lära sig språket. Det klarar väl numera knappt någon infödd svensk gymnasist av.

Nå. Slaget om Troja består av två sammanvävda berättelse – en om hur en kvinnlig lärare i en okänd liten grekisk by, som kanske kan vara Kallifatides egen från hans barndom, under de strider som pågår i andra världskrigets slutskede samlar byns barn i en grotta när kriget når dem och då berättar om ett annat krig, nämligen när grekerna belägrade Troja. Här följer hon ganska så noga historien som den berättas av Homeros i hans epos Iliaden.

Om Homeros vet vi som bekant inte mycket. Länge var de som borde kunna sådant inte ens ense om huruvida han – att det skulle kunna vara en kvinna som skrivit Iliaden var däremot för tiden uteslutet – var ensam författare till boken eller inte. Numera tror man väl det – eller, som det står i Sture Linnérs förord till min upplaga av boken: ”Om allt detta vet vi inget bevisbart. Ett ljushuvud har sagt: `De lärde har sysslat med Homeros i två tusen år och kommit fram till att dikterna antingen är skrivna av Homeros eller också av någon annan med samma namn`”. Så nu vet vi det. Homeros har som bekant också skrivit Odysséen. Han eller antagligen också någon annan med samma namn, får man väl då antaga.

Homeros, den blinde författaren till Iliaden.

Iliaden berättar om bara ett par veckor under det tionde och sista året av det sk trojanska kriget. Vi får i Slaget om Troja – och för den delen i Iliaden - nästan inget veta om bakgrunden till kriget, förutom förstås den omskakande kärlekshistorien mellan den trojanske prinsen Paris och den undersköna Helena som var gift med den grekiske kungen Menelaos, eller hur det slutade och därför berättar förstås inte heller lärarinnan – hon heter förresten Marina – det. Kan man inget om Iliaden eller det trojanska kriget är jag rädd att den del av Slaget om Troja som berör detta krig och dess olika sk hjältars antingen hjältedåd eller hjältedöd blir något svårbegriplig. Inte obegriplig men svårbegriplig.

Iliaden är på 16 000 verser skrivna på hexameter och är i min upplaga på nästan 400 tättskrivna sidor i normalstort bokformat. Vad är det då som fått Kallifatides till att på 200 inbundna luftiga sidor i ungefärligt pocketformat ge oss två berättelser på prosa med Iliaden som bas? Han skriver själv i ett efterord att den är något svårtuggad för nutida läsare. Varför? Jo, därför att ”... vår tid inte stimulerar, inte förutsätter den krävande läsning som Iliaden erbjuder” och att han, utan ”någon ambition att ersätta Homeros” helt enkelt bara vill ”att fler ska lära känna honom. Läsaren må döma om det har lyckats”. Och det har han inte enligt min mening inte gjort fullt ut. Tyvärr. Jag delar helt Kallifatides syn på vad ”vår tid” kan anses kräva av nutida läsare och uppskattar till fullo hans pedagogiska ambition och avsikt. Men han lyckas som jag ser det inte riktigt.

Jag förstår förstås det berättartekniska grepp som Kallifatides har tagit och att det mycket väl skulle kunna gett goda förutsättningar även för en ovan läsare att närmare sig Iliaden. Men Iliadens komplexitet, dess målande beskrivningar av händelseförlopp, dess förståelse för och acceptans av kärlekens komplexitet, dess poetiska rikedom, dess fantasifullhet, dess friskhet och färgrikedom går i huvudsak förlorad i Slaget om Troja. Det hela blir, med förlov sagt, nästan lika onyanserat och ointressant som de tecknade serietidningarna Illustrerade klassiker – om nu någon fortfarande kommer i håg dem – var på sin tid.

Kallifatides är nu 80 år. Skall Slaget om Troja uppfattas som hans sista bok, hans sista litterära ansträngning? Ja, inte vet jag. Men om, så liknar boken i så fall vad jag uppfattar gällde för Björn Runeborgs i hans Socialdemokratiska noveller – dvs. sjösättningen och summeringen av en gammal mans litterära tankevärld i en sista bok. Jag kan mycket väl ha fel, men jag ser nog dessa två böcker på det sättet – en god vilja och en sympatisk avsikt som inte håller fullt ut.

Nu består ju som sagt Slaget om Troja av två sammanvävda delar, kan man säga – den där fröken Marina återger Iliaden och den där vi får läsa om de sista skälvande dagarna av andra världskriget återspeglat i en grekisk by. Om den första delen är för stum, för kalkerad, och för repetitiv i beskrivningen om t.ex. tidens uppfattning av kvinnor och kvinnors värde så är den andra delen mer levande och språkligt intressantare och dessutom relativt trovärdig i sina två kärleksbeskrivningar samtidigt som jag uppfattar den som en kraftfull fredsappell (som förstås också Iliaden kan eller bör läsas som). Och det är det som gör att jag sammantaget ger Slaget om Troja betyget tre stars. För boken är, som jag ser det, i sin uttalade ambition ett misslyckande relativt sett, om än ett intressant sådant, men samtidigt viktig i sitt försök att litterärt koppla Greklands förhistoria till nutidshistorien och i sin andra del litterärt mer lyckad och läsvärd. Och ingen läsare lär efter läsningen glömma att krig - diktade och reella - är alla tårars källa.

xxx

”Här gjorde Fröken en paus och min lekkamrat Dimitra kunde inte bärga sig.

`Fröken, varför var grekerna så grymma? Varför skulle de ge sig på trojanernas fruar och döttrar?`

Fröken gjorde en avvärjande gest.

´Inte för att njuta i kvinnornas famn utan för att förödmjuka deras män. Så gjorde man då och så gör man än. Kvinnans kropp är fältet där männen krossar varandras heder och ära`.

`Jag är fjorton år och min kropp är inte ett fält. Min kropp är jag`.

Fröken såg förvånad på henne.

`Jag hoppas att du aldrig glömmer det`, sa hon.”