Jens LIljestrand - Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg.

Två år i rad har nu biografier över stora och viktiga svenska författare visserligen nominerats till men sedan ändå blivit utan Augustpriset. 2017 blev Johan Svedjedal utan för Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv och 2018 hände samma sak för Jens Liljestrand och Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg. Ingen skugga över de böcker som vann – 2017 Fatima Bremers Ett djävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström och 2018 Svälten. Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro – både säkert utmärkta och väl värda sina pris. Men ändå kan jag tycka att det är trist att välskrivna, väldokumenterade och dessutom saknade biografier över kända och lästa författare åter i praktiken hänvisas till den specialintresserade lilla gruppen litteraturläsare. Eller kanske snarare till de allt kortare litteraturlistorna på våra litteraturvetenskapliga universitetskurser – där jag föreställer mig att de trots allt fått plats. Men vad vet man numera vad som händer där. Inte mycket. Men nu har jag gnällt färdigt för dagen och tänker skriva ett par rader om Mannen i skogen.

Moberg som han gärna ville uppfattas - stor, starkt och viril. Och inte rädd för att utföra kroppsarbete.

Jens Liljestrand är journalist och bitr kulturchef på Expressen och tillika disputerad litteraturvetare med en avhandling om just Vilhelm Moberg. Och detta märks tvivelsutan i Mannen i skogen – han kan sitt ämne från Mobergs första andetag till det självvalt sista och han kan skriva läsvärt och bra om det. Boken är på många sätt en lyckad symbios mellan forskaren och journalisten. Det kan inte vara mycket som vi som vill veta något litet om Mobergs liv och leverne och desto mer om hans böcker nu behöver stå undrande inför. Vi kan nästan allt. Om vi orkat igenom boken med obrutet intresse, vill säga.

Och detta är, vill jag påstå, inte självklart. Boken är på drygt 700 sidor och man måste som läsare vara stark i anden och ha putsade läsglasögon för att klara av att i grunden ta till sig Mobergs liv från uppväxten utan ens utedass – man sket alltså ute i terrängen – till överklasslivet på Östermalm med hembiträde och sommarresidens både här hemma och utomlands, från hans stapplande och ihärdiga men fattiga liv som journalist på landsortstidningar till etablerad, firad och förmögen närmast nationalklenod, från hans kärlek och omtanke till familjen – trots återkommande otrohetsaffärer - till hans ibland livslånga fiendskap med ett antal andra stora personligheter and so on. Det finns väl ingen aspekt av Mobergs mångfasetterade personlighet som vi som läst boken nu kan vara ovetande om – på gott och ont vill jag påstå.

För behöver man verkligen veta allt – behöver man veta att Moberg i sin barndom sket ute i skogen och vilka damer han genom decennierna horat med och att han var besviken på hur hans efterlängtade - och fortfarande levande - son utvecklade sig. Behöver vi för att förstå och uppskatta honom som författare ta del av hans återkommande glödgande vrede mot nästan alla och envar. Hans uppenbarligen närmast hat mot Svenska Akademien. Hans ibland märkliga sk rättspatos. Hans tydligen mer eller mindre ständigt blåsande i sina munspel. Hans gnidighet och kontroverser med framförallt Bonniers förlag. Hans antisemitism. Och mer därtill. Tveksamt, skulle jag för min del vilja säga. Men kanske, kanske trots allt ändå nödvändigt för Liljestrand att skriva och oss andra att läsa om för att vi ska få hela bilden av den sammansatta och komplicerade Ville i Momåla och vad som drev honom. Kanske.

Men att Liljestrand är noggrann och uttömmande när hans skriver om Mobergs prosaböcker, hans dramatik och också filmatiseringarna av hans böcker är ju utmärkt. Det är ju i grunden det man vill läsa om, samtidigt som vi via böckerna också får lära oss om olika aspekter av det Sverige som varit, vilket kanske är mest tydligt i hans stora och viktiga utvandrarepos. Vi får också läsa om Mobergs slitsamma arbete i olika arkiv för att hitta det korrekta källmaterialet för sin böcker - t.ex., men alltså inte bara, till hans tyvärr oavslutade bokserie om den svenska historien och naturligtvis utvandrarsviten. Det är också viktigt och intressant att läsa om Mobergs återkommande tvivel på sin förmåga, hans depressioner och olika fysiska sjukdomar, om hans med tiden påtagliga problem att rent fysiskt sitta och skriva och hans åldrande. Här är Liljestrand intressant och ger också – åtminstone för mig – ny kunskap om Moberg. Det är med beskrivningarna och redogörelserna av böckerna och Mobergs kamp för att få till dem som jag ser det det stora värdet med Mannen i skogen.

Mannen i skogen är alltså på drygt 700 faktaspäckade sidor – bara personregistret är på drygt 10 tättskrivna sidor – men i stort sett utan foton och det kan jag sakna lite. Varför får vi nästan inga foton av Moberg från olika perioder av hans liv, undrar jag. Detta skulle gett oss läsare en annan och ganska viktig kompletterade information om honom. Om detta inneburit att boken fått ytterligare låt oss säga 25 sidor, så hade det inte gjort mig något – men väl kanske förlaget, vad vet jag. Men det är en randanmärkning. Boken Mannen i skogen är en viktig och närmast oumbärlig bok om mannen och författaren Vilhelm Moberg – ett blivande standardverk.

Och mitt omdöme om den kan bara bli fem stars av fem. Den bör alltså läsas av envar litteraturintresserad. Möjligen låg den också under en och annan gran sistlidna jul, men låg den inte under just din, min okände läsare av denna blogg, så önska den som överraskningspresent när du fyller år. Eller köp den själv. Basta.

---

xxx

”Men hans //det gäller regissören Hans Abramson// tolkning av pjäsen innehöll brecshtska effekter och använde – i strid med pjästexten – en radio på scen, ett övergrepp så grovt att Vilhelm argsint klampade ut ur teatersalongen, utslungande hotelser om att inte närvara vid invigningsfesten. Han satte sig och åt middag på Stadshotellet med Gunnar Helén. Abramson kom dit och försökte diskutera med författaren som vägrade. ”Jag talar inte med er. Bara per brev.” Den förtvivlade Abramson satte sig på andra sidan lokalen, varvid han förde en dialog med Vilhelm via meddelanden klottrade på Stadshotellets servetter, som en kypare fick bära fram och tillbaka på en silverbricka. Det blev naturligtvis ingen radio i föreställningen.”

”Själv brukade han, med sin sedvanliga salta humor, ofta påpeka att de tre värsta hoten mot en svensk författare var ”spriten-populariteten-och Svenska Akademien”. Trots en hel del festande hade han alltid kunnat behärska sitt drickande, och en stol hos De Aderton var knappast aktuell. Men hans allt mer ikoniska popularitet försvårade hans arbete under de sista levnadsåren.”