Stina Jackson - Silvervägen.

En ung flicka försvinner spårlöst och livet krossas för en pappa och en mamma. Och nästan för en hel bygd. Paret splittras i bitterhet och anklagelser. Mamman hittar så småningom en ny man och verkar, men vad vet man egentligen om sådant, att hitta en ny bas för ett nytt liv, men bär ändå minnena av dottern och det förgångna värkande inom sig. Pappan fastnar i samma minnen av vad som varit och inte minst i det sista ögonblick han såg sin dotter och därmed i de anklagelser han riktar mot sig själv. Hans liv förfaller långsamt och hans enda mening med att fortsätta leva blir att leta efter dottern; när boken börjar är han inne på det tredje året. Under de ljusa sommarnätterna kör han längs den sk Silvervägen och letar och letar och kommer allt längre från ett socialt sammanhang och allt längre från ett liv, allt närmare sin egen undergång. Tills.

Pristagaren. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Han bor i den lilla norrländska orten Glimmersträsk in the middle of nowhere. Hans enda sällskap på sommaren är den sol som aldrig går ner och de mygg som aldrig lägger sig till vila och den ångest som ständigt rider honom. Hans enda sällskap på vintern är det yttre och inre mörkret och den ångest som ständigt rider honom. Till denna gudsförgätna håla flyttar oväntat en mamma och en tonårsdotter. Mamman har för femtioelfte gången hittat en ny man på någon slags chatt på nätet och efter ett nytt uppbrott som följt på alla de andra tidigare tvingat sin dotter med sig till Missenträsk, hade jag så när sagt (förlåt, men jag kunde inte låta bli), men alltså till Glimmersträsk. Att det ska gå åt helvete för mamman förstår man direkt. Men dottern verkar klara sig. Tills.

Tills denna ensamma flicka en dag träffar en pojke. Kärlek spirar mellan unga hjärtan och kroppar och allt verkar kunna ordna sig. Men icke så. Den unga flickan, som heter Meja, blir berättelsens katalysator, skärningspunkten mellan det goda och det onda. Det är nu – och jag tänker inte berätta hur – helvetet på jorden visar sig i all sin oberäkneliga grymhet. Allt i boken bär väl inte sannolikhetens prägel, om man säger så, men varför ska man som läsare av deckare eller kriminalromaner ha så högt ställda krav eller förväntningar. Det räcker mer än väl att boken är välskriven, har ett drive, en story som bär någorlunda, kanske tom ett uppdrag och att den under genrens allmänna förutsättningar inte är helt orimlig – men att det i de norrländska skogarna skulle springa omkring galna fäder och söner på det sätt som sker i den här boken tänjer, vill jag ha sagt, för mig trovärdigheten till en yttersta gräns. Men det är ändå en bra och mycket välskriven kriminalroman om ensamhet, utsatthet, kamp för överlevnad och  om möjligheten till ett värdigt liv även när det ser som mörkast och mest omöjligt ut. Kanske också en bok om att det kan finnas en vänskap som tål prövningar. Och hopp, inte minst. Att det trots allt kan finnas ett hopp.

Boken heter alltså Silvervägen och är skriven av debutanten Stina Jackson. Den fick i år välförtjänt Svenska Deckarakademiens pris för bästa svenska kriminalroman. Och av mig får den tre stars av fem i betyg. Läs den gärna själv så här i juletid eller lägg den under granen som julklapp till någon du tycker om. Jag är ganska så säker på att boken kommer att uppskattas. Även av den som normalt tycker sig stå över det här med deckare eller kriminalromaner.

xxx

”Redan den andra kvällen åkte medicinen i soporna. Halvfulla pillerkartor kisade upp på Meja genom potatisskal och kaffesump. Kraftfulla tabletter i harmlösa pastellfärger. Små kemiska underverk som kunde mota bort galenskap och mörker. Som kunde hålla liv i en människa”.

”På hemvägen lät han henne ta ratten trots att hon inte hade körkort och trots att skymningen börjar bre ut sig över Silvervägen. Han kände den bättre än sin egen innerficka. Slöt ögonen men såg ändå hur den ormade sig framför honom, hur den stretade och skar som smältvatten genom markerna, skapade en länk mellan människorna på gott och ont, för att till slut försvinna ut i havet och försvinna. Hade det inte varit för andetagen intill honom hade han nog övermannats av den gamla förtvivlan och vanmakten. Men nu hade han insett att han inte längre behövde färdas i oändligheten.”