Audur Ava Ólafsdóttir - Ärr.

Ólafsdóttir var en för mig helt okänd isländsk författare tills jag i DN såg att hon fick Nordiska Rådets litteraturpris i år för boken Ärr med motiveringen – läser jag först nu när jag precis skall skriva detta inlägg - ”I romanen Ärr möter vi en medelålders man som reser till ett krigshärjat land i Europa för att ta sitt eget liv, med verktygslådan i bagaget. Han upptäcker under resans gång att varje människa har en verktygslåda och ett val för hur den används. Ärr är en liten bok med ett stort hjärta. Den är full av underfundig humor och ett språk som gnistrar av liv, samtidigt som den ställer djupa frågor om liv och död, om individen gentemot helheten, om människans privilegier, rättigheter och plikter i världen”. Hade jag läst den motiveringen tidigare hade jag antagligen inte köpt boken. Snömos är alltid snömos om än inslaget i en halv miljon svenska riksdaler, som råkar vara prissumman. Hade jag sen dessutom läst omslagets recensionscitat från Eskilstunakuriren - ”Kan ni tänka er en sorts intellektuell variant av En man som heter Ove så har ni en ungefärlig bild av den här boken” - innan jag efter köpet stoppade ner boken i väskan, så hade den förblivit oköpt. Men köpt är nu köpt.

Vinnaren. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Men köpt är nu en gång för alla köpt. Jag tog ett djupt andetag och började läsa. Efter 203 pocketsidor kunde jag äntligen andas ut. Ärr är ingen bra bok, eller i vart fall inte en bok som passar mig. Det är en slags feelgood-bok om en skild man från den karga ön Island som alltså beslutar sig för att ta sitt liv och sedan, efter att ha tillförsäkrat sin dotter ekonomisk trygghet, åker iväg till ett okänt krigshärjat land med lätt bagage – två skjortor och en verktygslåda (sic) med de diverse attiraljer som brukar ingå i en sådan. Där ska han bo i en vecka innan han tänker sig att han ska hänga sig. Men men – saker och ting inträffar förstås. Jag vill ju inte avslöja för mycket, men kan väl berätta så mycket att islänningen under de dagar han är i landet utan namn visserligen inte direkt ordnar återuppbyggnaden av detta krigshärjade land, men det är fanimej nästintill. Han får dessutom känna en kvinnas kropp intill sin egen för första gången på åratal - eller noga räknat åtta år, fem månader och elva dagar. Och sen reser han hem. Snipp snapp snut – så var sagan slut.

Två stars av fem kan väl Ärr få i betyg av en gammal sur gubbjävel. Andra ger den säkert tre eller fyra eller fem. Vad vet jag. Ólafsdóttir – om hon nu skulle bry sig om detta – tröstar sig väl hur som helst säkert med den överdådiga prissumman. Och Agneta Pleijel och Gunnar D Hansson – som var Sveriges nominerade till priset för Doften av en man resp. Tapeshavet – grämer sig antagligen. Och detta i så fall med all rätt.

xxx

”Ett barn blev till på fjället med ett får som vittne. Inte långt från en sovande krater”.

”Eftersom jag inte dör i dag behöver jag äta”.

Island. Där vi var en minst sagt kylig sommarvecka i år. Åkte vi därifrån med en verktygslåda?