Björn Runeborg - Socialdemokratiska noveller.

Björn Runeborg är en snart 81-årig författare som, om jag räknat rätt, sedan debuten 1962 gett ut drygt 30 skönlitterära böcker, men som också skrivit dramatik för teater, radio och TV. Han har varit nominerad för Augustpriset tre gånger – 1996 för En tid i Visby, 1999 för Väduren och nu i år för Socialdemokratiska noveller. Han fick inte priset för de två första nomineringarna och lär, antar jag, inte få det i år heller. Men tre nomineringar för ett samlat författarskap är inte så dåligt, det är tvärtom bra.

Runeborg. (Jag kan inte hitta fotografens namn). 

Jag har genom åren läst en del av Runeborg, men har aldrig riktigt fastnat för honom oavsett om böckerna varit nominerade till Augustpriset eller för den delen, som för romanen Dag, gett honom det välrenommerade Sveriges Radios romanpris. Men det är ju så det kan vara – alla böcker man läser faller en ju inte på läppen. Detsamma gäller tyvärr också för Socialdemokratiska noveller. Och det känns ju lite trist måste jag säga eftersom denna novellsamling, om jag nu uppfattade honom rätt när jag lyssnade till honom på Augustprisets nomineringsevent, av Runeborg själv mer eller mindre uppfattas som ett livsprojekt som han av och till arbetat med under flera decennier.

Min lite ljumma attityd till Socialdemokratiska noveller beror inte bara på själva novellformen, även om jag personligen har lite svårt för just noveller – de är ju per definition korta och har, menar jag, jämfört med romanen en alltför begränsad episk bredd och komplexitet. (Och jo då – jag vet att novellisten Alice Munro fått Nobelpriset och då med den tilltalande korta motiveringen ”den samtida novellkonstens mästare”). Att jag är tveksam till boken för min del beror nog ändå främst på att Runeborg har byggt sina noveller kring olika för den svenska socialdemokratin centrala personer vilket gör dem – åtminstone uppfattar jag det så – mer eller mindre krystade eller konstruerade. Det måste i var och en dem stoppas in en central socialdemokratisk figur, levande eller död. Ibland, det måste jag ju ändå medge, med ganska så bra resultat (som t.ex. i Sprängpunkten om Per Albin Hanssons plötsliga död eller i Tavlorna där Ernst Wigforss under en utställning av Albin Amelins tavlor får anledning att fundera över socialdemokratins kärna och för den delen om Dag Hammarskjölds lämplighet för nya uppdrag) men för det mesta alltså med för mig svårförståelig eller rent av obegriplig avsikt eller betydelse. 

För vad kan Runeborgs avsikt samlat vara med boken – vill han skriva en slags minnesbok över ett antal av rörelsens förgrundsfigurer eller är den mer en gravskrift över en idé. En idé som en gång var inspirerande för många, men som nu gått förlorad. Eller menar kanske Runeborg att den sista striden, den avgörande, fortfarande återstår och att han vill påminna oss tidigare förgrundsfigurers betydelse. Eller kan det vara så illa att han egentligen inte har någon särskild avsikt alls med boken – mer än att han bara vill visa sig själv och oss andra att han fortfarande kan, fortfarande kan publicera en bok på ett för honom viktigt tema. Ja, jag vet faktiskt inte. Men rent litterärt då? Jag menar nog att det samlade resultatet är mindre bra även om Runeborg, det måste jag förstås medge, är en ganska så sträng och tilltalande stilist och att han i sin bok ofta skriver både fritt och fantasifullt. Och vem av oss skulle inte vilja, i likhet med Gunnar Sträng, ställa sig frågan om kungen – den gamle, förstås - kan vara revolutionär? Även om vi vet svaret.

Om jag nu uppfattat Runeborgs ambition med sin novellsamling rätt, dvs. att den har en karaktär av att vara ett livsprojekt, känns det faktiskt övermaga för en amatörtyckare att betygsätta en gammal mans antagligen sista bok. Jag ger ändå boken tre stars av fem i betyg. Men om Socialdemokratiska noveller skulle få Augustpriset i år för bästa skönlitterära bok skulle jag bli förvånad. Det vill jag ändå ha sagt.

xxx

”Landsfadern tar av hatten, böjer sig framåt och trycker sina läppar mot konduktörens. Därefter vidtar det tidigare beskrivna skeendet, avstigningen, stegen över perrongen, fallet.”

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer framöver att här fortsätta skriva om Augustpriset och då om de böcker som nominerats till det skönlitterära priset. Detta var min tredje kommentar till en av dessa böcker. Tidigare har jag skrivit om Karin Smirnoffs ”Jag for ner till bror” och Kenneth Hermeles ”En shtetl i Stockholm”.