Kenneth Hermele - En shtetl i Stockholm.

Kenneth Hermele – läser jag på Wikipedia, all kunskaps moder – är 70 år och har som det verkar känt ett starkt behov av att skriva och berätta om sitt liv. Inget ont i det. Jag känner själv ganska så väl en person i ungefär den åldern som funderat i samma banor, men som släppt tanken. Vem, tänkte han, skulle rimligen vara intresserad av vad som förevarit i hans liv från vaggan till nästan graven. Inte många har slutsatsen blivit. Och då skulle ändå hans liv i mycket sammanfalla med vad som hänt under det moderna Sveriges framväxt – från hans morföräldrar som båda i sin barndom såldes på fattigauktion och hans farmor vilken som mycket ung arbetade på ett av de ädla skånska herresätena och då inte bara fick ställa sin arbetskraft till herremannens förfogande utan också sin kropp och sin själ, från denna alltså relativt ovanliga utgångspunkt för en familj över hans föräldrars kamp för ett eget värdigt liv – där politiken och det fackliga arbetet blev framförallt faderns universitet - och deras barns påföljande klassresor. Fram till att en av dem nu sitter och knackar ner dessa rader. Men, vet jag att han tänker, om ett sådant liv har många redan skrivit och säkert mycket bättre, tänker han alltså, än han tror sig om att kunna göra. Och vilken förläggare skulle intressera sig för att publicera ännu en bok som bara rör sig från det tidiga klassamhällets djupa huvudfåra fram till den lyckans allfarväg vi alla nu antas vilja rusa fram på. Och var skulle man hitta läsare, undrar han.

Hermele. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Men Kenneth Hermele har uppenbarligen inte haft den typen av tankemässiga invändningar när han bestämde sig för att försöka delge allt folket vad som förevarit i hans liv från det att hans anfäder levde i det judiska Tyskland och fram till att han nu på den snart annalkande ålderns höst väljer ut en gravplats för sig själv och sin älskade icke-judiska kvinna. Och en hel del däremellan, även om tonvikten i boken ligger på hans barn- och ungdom och hur hans relation till föräldrarna utvecklades genom åren. Barn har han, får vi veta men knappt mer än så. Gift och skild har han varit, men vad som hände och varför håller han för sig själv. En bror har han, men om honom får vi inte veta mer än att deras relation periodvis varit ansträngd. Examen från Handelshögskolan har han och ett yrkesliv på det, men detta berörs mycket summariskt. Hans politiska engagemang i Fi! berörs inte alls. Hans utveckling bort från sin judiska uppväxt – och den djupa konflikt det innebar med modern – får vi ta del av men ändå häpnadsväckande återhållsamt. (De få raderna om hans engagemang i Tidskriften Kommentar var – parentetiskt – däremot för mig, som på den tiden var trogen prenumerant, intressant läsning). Så – som memoar är boken – den heter för resten En shtetl i Stockholm – märkligt summarisk och frånvarande från sitt objekt och hans familj, måste jag säga. Även om det också i hans familj till slut uppdagas en del dolda hemligheter.

Men Hermele skriver kanske bra och boken är läsvärd av det skälet, tänker du min okände läsare av denna blogg. Nej, han gör ju inte det. Och dessutom har han strösslat texten med en sådan mängd judiska uttryck att förläggaren ansett sig tvungen att lägga till fyra sidor ordförklaringar i boken. Om syftet med detta nu skulle vara att ge texten en slags judisk atmosfär menar jag att han har misslyckats. Snarare är det så att en icke-judisk vanlig läsare känner sig exkluderad. Man får därför i stället intrycket att boken i första hand vänder sig till troende, eller i vart fall medlemmar i det judiska samhället, för vilka det är självklart att veta vad t.ex. uttrycket lechjim står för.

Det är alltså en hel del som förvånar med En shtetl i Stockholm, måste jag säga, även om den uppenbarligen funnit en hel del läsare – jag ser att mitt exemplar av boken är en andra tryckning. Men det som ändå förvånar mig mest är att den är nominerad till Augustpriset och då i dess skönlitterära klass. Och detta när t.ex. Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri, Aris Fioretos och Tomas Bannerhed inte nominerats. Det är häpnadsväckande och faktiskt helt orimligt.

Nå – skall En shtetl i Stockholm få ett betyg då? Ja, varför inte – två stars av fem kan den väl få och då främst för att den av mig bedömts för vad den tydligen anses vara, dvs. en skönlitterär bok. Som sådan är den inte bra. (Som memoar, vill jag gärna tillägga, är den däremot i delar intressant och inte minst i slutet av boken då Hermeles perspektiv och hela hans berättelse mörknar). Får den Augustpriset som bästa skönlitterära bok kommer jag att i förtvivlan äta upp min basker och i vredesmod gå från det event den 26 november då priset skall delas ut och jag och en mig kär kvinna tänker närvara. Nu vet ni.

xxx

”Före frukost stod farfar och jag tillsammans i köket och läste shacharit, farfar hade en riktig talles i bomull, min var liten och silkig, efter min bar mitzvah skulle jag också få en vuxentalles, en sådan som han och pappa hade (fast pappas låg nästan alltid orörd i bänkskåpet i shul).”

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer framöver att här fortsätta skriva om Augustpriset och då om de böcker som nominerats till det skönlitterära priset. Detta var min andra kommentar till en av dessa böcker. Tidigare har jag skrivit om Karin Smirnoffs ”Jag for ner till bror”.

#augustpriset