Sami Said - Människan är den vackraste staden.

Vissa böcker klarar man, andra inte. Människan är den vackraste staden av Sami Said, tillika Augustprisnominerad i år, tillhör tyvärr den senare kategorin. Den är för mig inte bara svårtuggad – att en bok är det kan understundom vara mycket tilltalande – den är också så impressionistisk och speedad att berättelsen försvinner bort för mig. Fantasifull? Ja, men den ekar tom. Lösa trådar? Ja, men man får inget att knyta upp dessa på. Språkligt tilltalande? Nej.

Said (Jag hittar ingen uppgift om fotografens namn). 

Vad vi läser om är en flykting från Afrikas horn och hur han här i landet trevar sig fram i livet och tillvaron. Han heter eller kallas inte Örtofta, inte Årjäng. Han heter eller kallas San Francisco. Jaha. Han möter sådana situationer och sådana människor som jag förställer mig att man i den situationen möter och tyr sig till, men karikerade bortom det rimliga och sannolika. Jag stötte min trötta panna blodig mot både texten och själva det bärande innehållet. Må andra läsa den med större vidsynthet och öppnare hjärta än jag förmådde. Men må den icke få årets Augustpris för bästa skönlitterära bok.

Betyg då? Jag ger Människan är den vackraste staden tre stars av fem – men bara för att jag tror att det någonstans i boken döljer sig något jag inte kan eller förmår se och uppskatta. Men som andra mycket väl kan både se och uppskatta. Ack ja. Men frågan blir till slut - ska jag vara besviken på Said eller mig själv som läsare?

xxx

”Var och en har sin kamp och min är att leva”.

”Vad nu? Till staden med kristalltornen? Träffa havet? Vilken riktning skulle ge mig lycka? Hela universum frågade sig när jag skulle komma på besök. Jag var tillbaka där jag började, en av vindens folk igen. Jag hade vunnit tillbaka min frihet och det enda som krävts var att jag förlorade allt jag hade”.

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer framöver att här fortsätta skriva om Augustpriset och då om de böcker som nominerats till det skönlitterära priset. Detta var min fjärde kommentar till en av dessa böcker. Tidigare har jag skrivit om Karin Smirnoffs ”Jag for ner till bror”, Kenneth Hermeles ”En shtetl i Stockholm” och Björn Runeborgs ”Socialdemokratiska noveller”.