Roy Jacobsen - Vitt hav.

För att par år sedan läste jag De osynliga av Roy Jacobsen och tyckte den var ganska så bra. Jag gav den också betyget fyra stars av fem efter min mer privata värdeskala. Sedan dess har jag haft den sk fristående fortsättningen Vitt hav stående i bokhyllan för olästa böcker – den där de fortfarande olästa står och vilar sig och ser sura ut - som ett lite dåligt samvete. Men så läser jag i bladet att Jacobsen skrivit ytterligare en slags fortsättningsbok på samma tema som dessa två – den heter Fartygets ögon och kommer i början av nästa år – och tyckte då att det var dags att äntligen ta fram Vitt hav. Sagt och gjort.

Jacobsen. (Jag hittar ingen uppgift om fotografens namn).

Först som sist: omslaget var som ett slag i solarplexus. Man tappar andan. Det tog faktiskt ett par ögonblick innan jag såg vad det var jag såg, men när väl blicken och tanken skärpt till sig – och jag fått ordning på den grå starren – insåg jag det jag i och för sig redan visste, dvs. att en bra illustratör är en tillgång till snart sagt vilken bok som helst. Och här är det verkligen så. Han heter Stian Hole och prisbehängd är han också, läser jag mig till på Wikipedia.

Nå. Men själva boken då, vad om den. Ja, den var trots allt en liten besvikelse måste jag säga. Den från De osynliga kända unga kvinna vid namn Ingrid bestämmer sig för att återvända till sitt barndomshem på den ensliga lilla ön Barröya. Tiden är i slutskedet av andra världskriget och Norge är fortfarande ockuperat. Resten av Ingrids familj är antingen döda eller temporärt skingrade för krigets eller försörjningens vindar, men Ingrid bestämmer sig för att stanna och sliter hårt för att göra detta möjligt.

Det är då hon upptäcker ett antal omkomna och döda män på och kring ön. Vilka dessa är, vilken nationalitet de har och hur det hamnat på ön förblir länge okänt, men till slut avslöjas ett slags norskt hemligt nationellt trauma kring detta. Mer säger jag inte. Om detta vet förstås Ingrid till en början inget men brottas naturligtvis med frågan. Som ett herrans under visar det sig att en av männen fortfarande lever, om än knappt. Ingrid räds – trots att kriget och den tyska ockupationen fortfarande är högst påtagliga och att försiktighet borde vara av nöden med både tyska herremän och lokala quislingar inpå knutarna – så räds hon alltså inte denna makabra situation med ett antal okända döda män och en levande inpå livet. Och snart dessutom inpå kroppen – hon förälskar sig märkligt nog i den levande okände mannen som hon inte kan kommunicera med och de förenas i köttet. Inte bara en gång utan oupphörligt. Och med detta går det som det plägar gå i dylika fall, kan jag avslöja.

Vad som sedan händer i övrigt får den intresserade ta reda på själv. Men det är en hel del, både sådant som med tanke på situationen kan anses vara rimligt och troligt och sådant som inte kan anses vara detta. Menar i vart fall jag. Både Ingrid och läsaren tvingas till att lägga ett slags pussel för att få ihop storyn, vilket ju är tilltalande på sitt sätt.

Tilltalande visst, men ändå haltar storyn enligt min mening en aning. Vad ska man då säga om Jacobsens språkhantering. Där finns inte mycket att säga – den är förstås bra, ganska så stringent, både flödande och korthugget och i långa stycken vackert och betydelsebärande. Men vad hjälper det när själva berättelsen skaver en aning enligt min mening. Det är ju ändå helheten som räknas och den imponerar inte i lika hög grad som i De osynliga. Men jag stannar ändå för min del i betyget fyra stars av fem för Vitt hav. Och ska jag då läsa också Fartygets öga. Självklart.

xxx

”Att bo på en ö är att leta. Ingrid har letat sedan hon föddes, efter bär, dun, ägg, fisk, musslor, sänksten, skiffer, får, blommor, bräder, ris … en öbos blick letar oavsett vad huvud och händer håller på med, rastlösa ögonkast över öar och hav som hakar sig fast vid minsta förändring, registrerar de mest obetydliga tecken, ser våren innan den kommer och snön innan den målar sina vita penseldrag i diken och sänkor, de upptäcker djuren innan de dör och barnen innan de faller och ser den osynliga fisken i havet under svärmar av vita vingar, synen är öbons pumpande hjärta”