Graham Swift - Här är vi.

Det händer ju lyckligtvis att man då och då helt oförhappandes stöter på ett författarskap man aldrig hört talas om och vars böcker man sedan kommer att tycka mycket om. Såhär på rak arm kan jag t.ex. erinra mig Paula Fox och hennes Förtvivlade människor och inte minst John Williams med Butcher´s crossing, Augustus och framförallt Stoner. Och kanske Graham Swift? Fox och Williams var väl döda och begravda när de till läsarnas och släktingarnas glädje mer eller mindre slumpartad kom att dras fram ur glömskan och spridas world wide. Båda finns till min förvåning fortfarande i pocket på Adlibris och kanske också, större under har väl inträffat, i den fysiska bokhandeln. Båda är läsvärda och bör ingå i varje läskunnigs litterära husapotek.

Graham Swift lever och har, för man hoppas, hälsan och är en generationskamrat till mig. Han är alltså i stadgad pensionsålder, kommer från England och har gett ut ett antal böcker, varav flera finns översatta, och också fått Bookerpriset för Sista beställningen 1996. Men det var väl med Mödrarnas söndag från 2017 som han fick en slags litterär återkomst och dessutom sålde bra. Vilket sedan, gissar jag, ledde till att Här är vi kom att ges ut. Mödrarnas söndag är en ganska bra och läsvärd bok. Detsamma kan inte sägas om Här är vi. Nu är det sagt.

Berättelsen i Här är vi är en i grunden ganska så banal historia som vi tidigare läst om, hört talas om och kanske till och med i delar själva upplevt. Den lille gossen Ronnie skickas som så många andra barn i krigets London till en stödfamilj, rotar sig och lär sig där trollerikonstens ädla hantverk. Tillbaka till London kommer han att träffa Evie som blir hans assistent och Jack, som är konferencier på den föreställning där han uppträder. Ronnie och Evie förlovar sig. Men så inträffar det som inträffar inte bara i böckernas värld utan ibland också i levande livet – Evie och Jack förenas i köttet och kärleken mellan Ronnie och Evie svalnar av begripliga skäl. Innehållet i Ronnies del av föreställningen mörknar också efterhand och blir tillika allt mer märkligt och avancerat. Så tar det tidsbegränsade engagemanget slut. Ronnie försvinner då spårlöst och ingen vet vad han tar vägen. Han återfinns aldrig. Evie och Jack lever däremot vidare och deras gemensamma liv blir lyckosamt och framgångsrikt. Så var det med den saken. Det hjälper inte att Swift i slutet av boken låter den åldriga Evie tänka tillbaka på sitt liv och de alternativa möjligheter som fanns för henne. Nå. Bokens tema kallas på dess baksida ”för ett komprimerat drama om livets avgörande ögonblick, ett litterärt illusionsnummer av högsta klass”. Vilket helt enkelt inte är sant. Enligt min mening alltså. Andra kan som alltid tycka annorlunda.

Här är vi är i stället ett harmlöst litet tidsfördriv, som helt saknar den smärta och tyngd som delvis fanns i Mödrarnas söndag. Gör det något. Nej. Allt man läser behöver ju inte vara av den sort som bildligt talar rubbar Arkimedes cirklar. Lite underhållande strunt är inte att förakta, men det skadar ju inte om språket ändå kan kännas tilltalande, att personbeskrivningarna är åtminstone lite komplexa och själva storyn någorlunda sammansatt, hållbar och trovärdig. Allt detta saknas i Här är vi. Liksom, menar jag, det för en författare så viktiga och avgörande goda hantverket; det som kan göra en relativt dålig bok både läsvärd och intressant.

Boken.

Men, snäll som jag är, tre stars av fem kan den allt få i betyg. Men läs och köp hellre något annat. Varför inte Mödrarnas söndag. Men det har du säkert redan gjort. Varför då inte något av Fox och/eller Williams.

Kerstin Ekman - Händelser vid vatten.

Kerstin Ekman är nu på sitt 87:e levnadsår och har precis publicerat den hyllade essäsamlingen Tulias värld. Innan dessa har hon – om jag räknat rätt – bl.a. gett ut över trettio romaner och essäer och därutöver dessutom skrivit både film- och TV-manus. Och säkert mer därtill.

(Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Hur orkar människan, är en rimlig tanke, inte minst med tanke på att hon under många år befunnit sig i stormens öga – dvs. de konfliktfyllda åren som ledamot av Svenska Akademien. Hon blev ledamot där 1978 som tredje kvinna ever (och då kommer vi ju ihåg att institutionen instiftades 1786), men deltog inte i sammanträdena från 1989 efter att Akademiens majoritet vägrat att uttala stöd åt Salman Rushdie sedan han fått en dödsdom över sitt huvud av de iranska mullorna efter att ha publicerat boken Satansverserna. Formellt kunde hon avgå först 2018 sedan den möjligheten öppnades som en utlöpa av de för Akademien ytterligt pinsamma och besvärande händelserna kring den sk kulturprofilen, Sara Danius m.fl. avgång och att man var en hårsmån från att förlora rätten att dela ut Nobelpriset.

Nå. Jag har nu läst om hennes hyllade roman Händelser vid vatten som kom ut redan 1993. Den har nästan kramats ihjäl av både läsare, kritiker och olika kulturella institutioner. Med all rätt, vill jag tillägg. Hon fick för boken bl.a. Nordiska rådets litteraturpris, Augustpriset och Svensk deckarakademiens pris. Många år senare, närmare bestämt 2012, blev boken dessutom utsedd till den bästa svenska deckaren genom tiderna. Deckare blev alltså den etikett som redan från början kom att klistras på boken, vilket kanske – men nu spekulerar jag förstås – ledde till att de högbrynta sk kollegerna i Svenska Akademien lät den ligga oläst. Men vad vet jag egentligen om den saken. Inget.

Deckare alltså. Och det är också som sådan jag läste den första gången i min relativa medelålder. Men nu vid omläsningen ser jag också andra och djupare kvaliteter i den. Förutom språket och själva den intrikata sk deckarintrigen, som jag förstås märkte redan 1993 även om jag nu tycker mig se dem med ett större djup och kanske kraft efter många års läsning av böcker av allehanda kvaliteter, läser jag naturskildringarna och vad som sker med avhuggning av skog än tydligare och skarpare. Det är ju också teman som Ekman senare kommer att återkomma till i sitt författarskap. Personbeskrivningarna berör mig också nu djupare – ensamheten bland gammpojkarna liksom deras, och för den delen också andras, trevande efter kärlek och gemenskap är starkt berörande. Över landskapet och bygden tycks det mig nu vila en misstänksamhet och misstro; man mer anar än egentligen ser de sneda ögonkasten, man tror sig uppfatta snarare än egentligen höra tystnaden mellan människorna. Men man ser knivarna i männens livremmar. Ändå finns en vilja och önskan bland både män och kvinnor att leva ett liv nära andra och i den bygd man fötts in i, eller i något fall flyttat till, och inte tycks kunna skiljas från.

Detta är ju teman som andra och sämre – men förstås ändå läsvärda – författare knyter an till i denna dag och skördar stora framgångar. Det är dem väl unt. Men deras teman och historier tycks mig ha varit i Ekmans stabila säck innan de kom i deras egen tunnare och skrynkliga påse.

Såhär är det: i tidens första timme, vi talar om början av sjuttiotalet, begås ett dubbelmord i väglöst land nära byn Svartvattnet i det innersta av Norrland. En kvinna och en okänd man mördas brutalt i ett tält. Mordet förblir länge olöst. Men händelsen ligger som ett svart sjok av skuld, funderingar och egensnickrade tankar över bygden. Först 18 år senare närmar man sin lösningen. Då har ytterligare ett mord begåtts. Det första, visar det sig, som en följd av ett vredens och misstänksamhetens misstag. Det andra, visar det sig, som en följd av en mors felaktiga föreställning att hon måste skydda en son. Bitterhet, hårt regn och hjälplöshet sköljer över människorna. Då, när det första mordet begicks, som nu, när det andra mordet begås.

Kan någon som levt i och med detta drama bli lycklig och sams med varandra och tillvaron. Kanske, kanske inte. Läs boken själv och kom till en egen slutsats. Men själv ger jag Händelser vid vatten fem stars av fem i betyg. Har du den inte i bokhyllan får du gå till biblioteket, även om den häpnadsväckande nog också finns som pocket. Läs den långsamt, eftertänksamt och med händelseminnet påkopplat. Den passar alltså utmärkt för dig som sitter inlåst i karantän och kan ägna den odelad tid. 

Du kan, vill jag tillägga, också lyssna på den som radioföljetong i Sveriges Radio P1 i Rolf Lassgårds uppläsning. Det går an, även om det egenlästa ordet enligt min mening är att föredra.

Svartvattnet? 

Karin Smirnoff - Sen for jag hem.

Karin Smirnoff kom 2018 från ingenstans och gjorde succé med boken Jag for ner till bror. Året därpå kom Vi for upp med mor och nu i år Sen for jag hem. Alla tre med den egensinniga Jana Kippo – eller jaanakippo om man hellre vill det - i huvudrollen.

Att säga att en författare som var dryga 50 år när hon debuterar kommer från ingenstans är naturligtvis i sig ett märkligt påstående. Innan dess har hon förstås haft ett annat och lika viktigt liv. Hon är född i Umeå och bor nu – läser jag mig till i all kunskaps moder Wikipedia – i Piteå men har också bott och verkat i Stockholmstrakten, i plattlandet Skåne och i Paris. Nu kallar hon sig säkert, och detta med all rätt, för författare men hennes yrkesbakgrund är onekligen brokig. Hon har bl.a. drivit ett gatukök, en verksamhet som säljer träprodukter och arbetat som journalist. Hon har också av och till läst olika akademiska kurser och det var under tiden hon läste litterär gestaltning i Lund som hon debuterade med den Augustprisnominerade Jag for ner till bror. Var ska hon ta vägen nu? Ja, inte vet jag, men förhoppningsvis fortsätter hon med att skriva böcker. Men från början, har jag läst eller hört, var tanken att de tre böcker hon nu publicerat skulle vara just en trilogi och att hon sen skulle fortsätta med annat skrivande. Vi får väl se i sinom tid.

(Om du vill läsa vad jag skrev om Jag for ner till bror och Vi for upp med mor – och varför skulle du inte vilja det – kan du klicka på följande länkar: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2018/10/karin-smirnoff-jag-for-ner-till-bror.html och https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/08/karin-smirnoff-vi-for-upp-med-mor.html . Jag gav för min del böckerna tre resp. fem stars kan jag väl berätta om du skulle vara nyfiken).

Nå. Men vad om Sen for jag hem. Berättelsen är, får man nog säga, tredelad om än förstås hopknuten – en om hennes tid i Smalånger efter broderns död och vad som efter det händer med henne själv och andra i den lilla hålan, en om hennes helvetestid i Stockholm och en tredje om en kontakt hon får, eller tar sig, med en stenhuggare/konstnär. Alla tre delarna samverkar och påverkar varandra och berättelsen i olika grad. Alla lika nödvändiga för att försök förstå vad livet kan komma att ta vägen för Jana Kippo. Och vilken det är vet inte läsaren och knappast heller Jana Kippo själv. Det är bara att hoppas att Smirnoff inte får för sig att i en fjärde bok föra berättelsen till ett slags tydligt och tillrättalagt slut där de nu öppna och lösa trådarna knuts ihop. Det vore synd.

Berättelsen i Sen for jag hem är enligt min mening för lång och förutsätter, vilket förstås kan vara svårt att undvika när man uttalat skriver en trilogi, att man inte bara läst de två tidigare böckerna utan också kommer i håg dem till deras bärande delar. Det kan vara svårt nog. Och än svårare blir det för läsaren att begripa varför Smirnoff nu för in nya, och som jag tycker ovidkommande historier eller romanfigurer, t.ex. den unge ensamkommande flyktingpojken som kommer att kallas Noordin. Samtidigt som hon bara i en mening nämner sådant som jag tycker borde fått större plats och som tydligare knutit ihop trilogin, t.ex. att den vedervärdige pastersilas lägrat kvinnan Janas bror skulle gifta sig med och gjort henne med barn. Mer av samma sort finns tyvärr.

För lång blir alltså berättelsen. Och samtidigt i delar för summarisk. Och därtill för splittrad. Jag får intrycket att Smirnoff har huvudet fullt av historier som bara måste ut. Ett större lugn skulle jag vilja att hon kunde gett sig och t.ex. låtit den intressanta delen om Janas kontakter med konstnären/stenhuggaren, och för den delen hennes kärlek till hans dotter, ta den plats den förtjänar, men i en alldeles egen bok. Och att hon helt strukit den kanske för henne personligen viktiga delen om kärleks/misshandelshistorien. Om sådant har man läst förr – lika djävligt som här, men Smirnoff tillför inte till läsaren någon förståelse vad som driver en våldsman. Andra har gjort det bättre.

Jana Kippo är hård mot de hårda. Hårdast mot sig själv, kanske. Men hon har en oväntad ömhet inte bara mot de gamlingar hon möter i sitt arbete som timvikarie inom hemtjänsten utan också mot gamla och för den delen nya kärlekar. Och inte minst mot sin tvillingbror, den döde, som är närvarande i berättelsen genom kommentar och tillrättalägganden. Men oförrätter, nederlag och både fysisk och psykisk misshandel glömmer hon inte. Och vem gör det, för den delen. Hård mot de hårda, alltså. Men hon har samtidigt en slutenhet mot annat som borde var viktigt i hennes liv, mot sin egen dotter t.ex. Och inte oväntat glömmer hon den resa hon lovat dottern - ”Hej mamma skrev hon. Står på Arlanda. Förstår att du inte kommer. Planet går strax. Vi kanske hörs någon gång” lyder ett sista sms från dotter till mamma. Det är allt kring detta jaanakippos och andras liv i Smalånger jag hoppats att Smirnoff stannat längre och utförligare.

Boken. 

Det är också i den delen jag tycker att Smirnoffs speciella kantiga lite bittra skrivsätt och sätt i övrigt att ge oss läsare sin historia passar som bäst, men för den delen i och för sig också när hon berättar om konstnären/stenhuggaren. Nå. Vilket betyg ska Sen for jag hem få? Fyra av fem.

xxx

”När djävulen blir gammal blir han religiös. När gud blir gammal blir han kanske bara långsam. Som andra gamlingar”.

Smalånger? 

Ulf Lundell - Vardagar 3.

Det har gått träbock i tillvarons golv konstaterade Ulf Lundell redan 1979 på den klassiska skivan Ripp Rapp. Och frågan är om det blivit så mycket bättre för honom sedan dess. Men produktiv har han åtminstone varit. Sedan debuten 1975 med sitt studiealbum Vargmåne och romanen och generationsklassikern Jack året därpå har han, om jag räknat rätt, gett ut 24 album och 13 romaner och åtminstone någon diktsamling. Och i en fantastisk bok från 2004 illustrerat William Shakespeares samtliga sonetter i Sven Christer Swahns tolkning. Dessutom, det får vi inte glömma, i det närmaste adlats fem gånger av den märkliga Bibi Rödöö på Sveriges Radio genom att få vara sk sommarvärd för programmet Sommar, och detta senast i somras. Nu på sitt 71:e levnadsår har han gett ut den drygt 870-sidiga samtidskommentaren Vardagar 3. Vem annan hade orkat allt detta? Trots att man kanske fortfarande upplever att man har träbock i tillvarons golv och måste kämpa på som fan för att överleva.

För nog är det så det är? I dessa beramade tider då var och varannan här hemma är statsepidemiolog kan er okände Bokhållare väl få kosta på sig att vara amatörpsykolog. Lundell måste ha ett enastående driv i själ och hjärta och tillika en kropp, inkl. levern, som han när den tiden kommer borde låta donera till vetenskapen för undersökning. Den patolog som sätter kniven i honom kommer sannolikt att skriva vetenskapliga artiklar om sina fynd, gissar jag. Lundell har levt hårt, överlevt mycket, orkat ännu mer och är så långt ifrån gammal och skör som det nya modeordet säger man ska vara när man passerat 70-gränsen. Är det då oro i själen och rastlöshet i kroppen och ensamhet i hjärtat som fortfarande driver honom? Ja, och en aldrig sinande nyfikenhet och vilja att veta mer och mer säger jag, amatörpsykologen. Och kanske en längtan efter kärlek till en kvinna.

Den nya boken är den tredje i en serie som började 2018 med Vardagar, fortsatte året därpå med Vardagar 2 och nu kan vi alltså hålla tegelstenen Vardagar 3 i vår hand. Vilket vi alla bör göra. Ska då detta bli oss en evig följeslagare fram till döden eller demensen? Ja, inte mig emot. Frågan är bara – ja, frågan blir då vem som drabbas först. Lundell eller jag, du, redaktören eller … Den som lever får som vanligt se.

Vardagar 3 är, som du min okände läsare förstås vet, en slags prosalyrisk dagbok där Lundell lär oss det som är värt att veta om samtiden, kärlekens upp- och nergångar, honom själv och fanimig också läsaren, mig/dig. Det ryms en hel del klokheter mellan bokens först mening ”Vi lider alla av post-traumatisk stress” och den sista ”Inget regn än”. Det finns hos honom en uppfriskande radikalism och klarsynthet och en ständigt pågående och levande nyfikenhet. Han läser ständigt och då inte bara böcker av varierande slag utan också dagligdags fyra dagstidningar (är då han, jag och vi andra generationskamrater de sista läsarna av papperstidningen; ja, sannolikt). Läser alltså och tänker. Och arbetar.

Men det finns i boken också beskrivningar av hans ensamhet, hans ångest, rädsla för sjukdomar och ett kämpande att hålla näsan över vattenytan. Liksom faktiskt lite uppfriskande gnällande. Och därtill återkommande reflektioner om relationen med den fd hustrun, kallad S. Henne måste han – lyssnar du? - ge på båten. Annars kommer han – lyssnar du? - bara få magsår och tillika skavsår och blåmärken i hjärta och hjärna. Vet ju jag och fler med mig.

Särskilt som han i en passus funderar på om det kan vara hon som ringde polisen när han blev tagen för rattfylla. Denna händelse får du by the way, min ev. läsare av denna blogg, själv grotta ner dig i om du skulle vilja det. Men Lundell döljer inget.

Boken.

Nå. Vad ska då Vardagar 3, där Lundell faktiskt kommer ut som en slags för samhällsklimatet i vårt arma fosterland nödvändig folklivsforskare som sätter samtiden under lupp, få för betyg. Fem av fem är det enda möjliga. Och bättre karantänläsning kan man svårligen tänka sig. Annat än kanske Samlade verk av Lydia Sandgren, förstås. Men det är ju en helt annan bok. Lika bra men annorlunda. Läs båda nu när du, min kamrat i karantänen, har tid.

xxx

”Ser man en man sitta med en bok ser man nästan hur

spindelväven växer på mannen i fråga.

Han är olycklig och tråkig”.

”Säjs att kvinnor bränner ut sig i försök att förstå

tysta, stängda män

och: skulle man vilja tillägga

män bränner ut sig i försök att försöka förstå

vad och hur kvinnor vill ha det”.

”Vaknar med förtjocknade tårkanaler igen

Det är för djävligt

Hindrar mig från att se klart, känna klart och rätt

Alkoholism är en kronisk sjukdom men behandlingsbar

Mjältsjuka är lika kronisk den

osäker hur den ska behandlas

Ta bort och hålla avstånd är nog det allra bästa”.

”Två dödar är levande i den här åldern

Den slutgiltiga och döden man kan dö medan man ännu är vid liv

Den döden är en utmaning för den som snart blir 70

Man har att antingen sätta sig ner och vänta på den slutgiltiga

eller att ta rollen som aktivist i det liv som kan finnas kvar

Liv fram till 70 lever av sig själv

Men från nu och till farväl måste livet levas aktivt

Eller, som sagt, det går an att sitta ner med en bok också

Alla har sin inställning”.

Fortskaffningsmedel (om man nu en period skulle vara utan körkort)