Jan Guillou - Den som dödade helvetets änglar.

 Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, 78 år gammal, har om jag räknat rätt, ensam eller tillsammans med en medförfattare hittills gett ut mer än 50 böcker. Det är en närmast osannolik prestation. Om man till detta lägger att mannen fortfarande återkommande skriver kolumner i Aftonbladet, har varit högbrynt och kontroversiell journalist i TV (Public service) och i Folket i Bild/Kulturfront, var med och grundade Piratförlaget, skrivit manus till ett antal TV-serier och … ja, jag orkar faktiskt inte berätta mer. Mer än kanske att han suttit i fängelse dömd för spioneri, anklagats för samröre med KGB, fått Stora Journalistpriset, varit ordförande i Publicistklubben, och dessutom … ja, fortsätt själv om du orkar. Men frågan vad man själv gjort med sitt enda liv måste ju ställas. Och svaret blir ju – ja vad blir svaret?

Nå. Bland Guillous mer kända verk kan väl nämnas de mer än 10 böckerna om underrättelseofficeren Carl Hamilton, trilogin om korsriddaren Arn Magnusson och dekalogin Det stora århundradet, om 1900-talets Europa och dess historia. Och så förstås den självbiografiska Ondskan, om hans tid på internatskola. Nu har denne gamle man kommit med första boken i en planerad ny serie, Den som dödade helvetets änglar, med de från tidigare böcker välkända gamla hjältarna Erik Ponti och Carl Hamilton som huvudfigurer. Kan det bli bra? Eller ens läsvärt?  

Det korta svaret är ja. Märkligt nog. Men med reservationer.

För allt beror ju förstås på vilken avsikt man har med att läsa den här boken. Har man, som jag, bara - och det är inte så lite, det – en förhoppning att bli road och underhållen de timmar det tar att komma igenom den så passar Den som dödade helvetets änglar ganska så bra. Skulle man ev. föreställa sig att man i stället vill ha en bok som kommer att hamna i vår litteraturs klassikerhylla eller bli prisad och hyllad av diverse nomineringskommittéer, ja då blir man säkert besviken. Gladast blir, föreställer jag mig ändå, trots allt den läsare som vill få alla sina fördomar om Guillou bekräftade. För just den läsarkategorin tror jag faktiskt Guillou tänkt lite extra på när han skrev boken. Faktiskt tror jag det. Han kan kosta på sig sådant.

Vad är det då vi läser om? Jo varken mer eller mindre än hur Jan Guillou, förlåt - jag menar hur hans alter ego Erik Ponti och den i andra böcker store hjälten Carl Hamilton efter många år åter träffas och då löser ett till synes enkelt, men visar det sig förstås vara, ändå ganska så komplicerat fall. De får då använda sig både av sina hjärnceller och, vilket till en början inte var helt enkelt, nu lätt ålderstigna ryggar och ben. Herrarna är nämligen numera åldersmässigt pensionärer och har som så många andra i den åldern – ingen nämnd, men ni får gärna se framför er tex en man med signaturen Bokhållaren – vissa ska vi kalla det smidighetsproblem. Dessutom har de  – till skillnad från er vän signaturen – därför behov av att använda sig av en s.k. stödkäpp. Och sådant tär ju på psyket, verkar det som. Men en riktig man klarar ju också sådant. I värsta fall får man gå ner i vinkällaren och hämta upp tex en flaska Romanée-Contivin, förslagsvis den billigare varianten à 30 000 riksdaler flaskan, för att trösta sig med.

Detta fall, som jag inte belastar min text med att närmare gå in på, klarar Ponti/Hamilton tillsammans. Men det häpnadsväckande fall som bokens titel kopplas till klarar Hamilton helt ensam. För att en gammal vän från en av de tidigare böckerna skall slippa betala pengar till Hells Angel för s.k. beskydd går den lätt stapplande Hamilton helt enkelt in på deras nästan bepansrade område för att tala förstånd med dem. Det går väl så där kan man säga. Det slutar med att samtliga närvarande helvetets änglar ligger döda, skjutna med ett av deras egna vapen, och att Hamilton går därifrån lugn och fin och utan en skråma. Mer säger jag inte om den saken. Men händelsen väcker uppståndelse minst sagt och polisen, den hemliga såväl som den andra, ägnar alla sina krafter åt att lösa saken. Liksom pressen, förstås. Hur det slutar vill jag här låta vara osagt, men bli inte förvånad om du, bäste läsare av denna blogg, blir förvånad.

Men åter till Guillou, jag menar Erik Ponti, dvs han som skriver boken. Han är gammal, han behöver sysselsättning och vad fan gör en gammal författare då. Han skriver. Även om det numera är fysiska problem kopplat till detta. Han kan nu bara sitta ner och skriva för hand och med en penna av märket Mont Blanc. Och en sådan är inte billig. Men han skriver och tänker och funderar över både ditten och datten. Ibland verkar det som pennan löper på och hjärnan går lite på tomgång. Han tänker på gamla tidigare hjältar och kollegor som antingen inte längre har någon som kan säga stopp och belägg om det man producerar inte längre håller kvalitet, som gäller för Jan Myrdal, eller inte ens längre är i livet (om många av dessa skriver han ömsint och läsvärt). Eller sådana som skriver och skriver och gör långrandiga utläggningar i texten utan att kunna sätta stopp, som Klas Östergren. Eller är för unga och dumma, som Lydia Sandgren. Eller som … ja, så där håller han på. Och det är faktiskt ganska så kul att läsa. För skriva kan han fortfarande och gör det lite spännande och rentav, nu upprepar jag mig på gammelmansvis, kul. Men det tycker kanske bara en annan gammal man, en generationskamrat. Ja vad fan vet man. Mer än att det var länge sen man verkligen visste hur allt hängde ihop.

Men en sak är väl ganska så klar. Den som dödade helvetets änglar är en läsvärd bagatell. Läs den medan ryggen eller ena knät värker och det är flera timmar kvar tills du kan laga en god middag till din älskling, då dricka ett glas (relativt billigt, förstås) vin och prata lite med damen. Och tänka på barn och barnbarn. Och kanske sommarens cykling med kompisarna. Och vilken bok man ska plocka fram för nästa läsning, Och alltså ha det ganska så bra. Kanske rentav så bra du förtjänar.

Men boken då? Ja en tre stars av fem kan den väl få i betyg. Det tycker jag allt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Maxim Grigoriev - Europa.

 Maxim Grigoriev – känd eller okänd? Ja, tyvärr måste jag säga att han är okänd för mig. Skälet till att jag nu läst hans senaste bok Europa beror helt enkelt på att den var nominerad till Augustpriset 2021 och jag har som ambition att läsa inte bara vinnaren utan även de nominerade böckerna. Priset gick som bekant i år till Elin Cullhed och hennes Eufori. En roman om Sylvia Plath, som jag också kommenterat här på min blogg för ett par veckor sedan. En bok som jag gav fem stars av fem i omdöme.

Okänd för mig alltså. Och då har ändå Grigoriev erhållit ett antal välrenommerade litterära priser. Redan för sin debut Städer fick han 2015 Borås tidnings debutantpris och för Europa bland annat Svenska Dagbladets litteraturpris och Europeiska unionens litteraturpris. Imponerande, minst sagt. Och vad ska man då säga om att han trots detta var ett okänt namn för mig. Ja, inte att det är särskilt imponerande inte. Och då inbillar jag mig trots allt att jag följer vad som sker i vår litterära ankdamm.

Nå. Men vad om Europa. Vi läser om Nikita, som tonåring på en skolresa från Moskva till Paris helt enkelt bestämmer sig för att stanna där. Trovärdigt eller inte, men så är det. Han tas då, trovärdigt eller inte, slumpmässigt under en äldre rysk kvinnas beskydd. Hon heter Nina. Livet löper sedan på för dessa två och andra ryska emigranter på sätt som kanske, kanske inte är trovärdigt. Vad vet jag. Särskilt intressant kan man hursomhelst inte säga att Grigoriev lyckas göra livet för dem. Men så dör Nina och Nikita ärver då hennes våning i Nice. Sådant kan kanske hända i det s.k. verkliga livet. I romanen gör det så i vart fall. Nikita är då en drygt medelålders, halvfet, lite misslyckad individ. Men nu kommer han på relativt grön kvist. Jaha.   

Europa beskrivs som en exilroman. Så kan det säkert vara. Men för mig är det bara en märkligt knepig roman utan styrsel och utan bärande element. Trots de imponerande priser den fått. Den saknar egentlig intrig, det finns ingen kronologi i berättelsen, allt verkar märkligt stillastående och helt plötsligt står den halvgamla, nästan helt egenskapslöse Nikita i en mögelluktande lägenhet i Nice. Han förstår inte varför. Och det gör dessvärre inte heller läsaren. Men, det vill jag gärna ha sagt, rent stilistiskt kan tom jag uppfatta att Europa kan ha sina poänger. Men det räcker inte, inte för mig.

”Jag vet inte”. Det är första meningen i Grigorievs bok Europa. Som läsare skulle jag vilja svara ”Jag vet inte” om jag fick frågan vad som kan vara Grigorievs avsikt och syfte med boken och varför den har fått de priser den fått. Nu vet du bäste läsare av denna obetydliga blogg. Men en tre stars av fem kan jag trots det ge boken. Fast det är för mycket, jag vet.

Balsam Karam - Händelsehorisonten.

Balsam Karam blev ett namn för mig, och säkert också för många andra, först sedan hon 2019 nominerades till Katapultpriset för sin bok Händelsehorisonten, som kom ut året innan. Boken gick vid publiceringen mig helt förbi och att jag läste den först nu beror ju egentligen bara på att hon blev nominerad till förra årets Augustpris för den nya boken Singulariteten och att jag helt enkelt ville läsa vad hon skrivit tidigare. Så kan det gå till här i världen.

Händelsehorisonten är, som jag läser den, en hoppingivande bok. Vad är det Karam skriver om, egentligen? Och vad vill hon med boken? Ja, jag är inte helt säker. Den yttre ramen för bokens händelseförlopp kan ju för all del till en början verka enkel. Nämligen: en gång, okänt när och okänt varför, deporteras en grupp kvinnor och barn från det egna landet, okänt vilket, till ett område inom detsamma men utanför all ära och redlighet för att i sinom tid, gissar jag, antingen på något lämpligt sätt dö undan eller kanske tillåtas återinföras till den forna gemenskapen, om man nu kan säga så. Det område där kvinnorna och barnen förs kommer av dem att kallas för Utkanterna.

Men kvinnorna och även barnen visar sig vara handlingskraftiga. Det tältläger man inledningsvis hänvisats till ersätts efterhand av ett slags egenhändigt skapat skjulläger. Stor gemenskap mellan kvinnorna och barnen råder redan från början och fördjupas efterhand. En skola byggs upp för barnen. Framför allt barnen men också kvinnorna gör dagliga och nattliga raider till den närliggande staden för att skaffa mat och annat. Inte minst lyckas man etablera en relation till en vänligt sinnad bibliotekarie som skänker dem böcker som annars skulle gallrats ut. Men inom gruppen av kvinnor och barn utvecklas av naturliga skäl en revolutionär intellektuell motståndsrörelse, även om detta knappt ens antyds i boken. Men i sak är det så.

För vad som nu sker – nu och nu, det har sedan deportationen gått ett tiotal år, men i bokens förlopp sker nu vad man kallar ett uppror. Tre av barnen, som alla är i övre tonåren, går en natt ner till staden och sätter eld på stadshuset och ytterligare ett antal byggnader. Alla boende i Utkanterna är införstådda med och stödjer detta. Ett av barnen, hon heter Milde och är en slags informell ledare, känns igen av polisen och tas så småningom tillfånga. 

Det som sedan sker eller verkar ske är inte helt lättfångat. Om man alltså ska läsa det hele bokstavligt. Vad som till synes sker är nämligen att denne Milde av stadens eller landets härskande elit efter en tids fångenskap skall skjutas ut i den kalla svarta rymden och in i närmast liggande svarta hål för att där helt enkelt döden dö. Men varför? Svaret är, tror jag, att detta helt enkelt inte sker annat än i en mytbildning inom Utkanterna.

Jag tänker så här: boken inleds med en liten prolog där en namnlös kvinnlig grönsakshandlare blir vittne till när en ung kvinna blir, som jag uppfattar det, hängd av milisen. Denna unga kvinna tror jag är Milde. Genom att nu börja skapa en berättelse kring hennes död om att hon nästan i evighet kan vara synlig på himmeln som ett slags hoppets och inspirationens sista ljus, låter man hennes ideal vara levande för de som ännu lever sina hopplösa liv deporterade i Utkanterna. ”Se där” tror jag mödrarna kan viska till sina barn om natten ”Se - Milde lever och visar oss vägen. Strax skall också ni våga er in i staden med nya brandbomber”. På det sätter lever hoppet för alla förtryckta. Vill jag tro att Karam kan mena.

Boken har, förutom detta i grunden positiva budskap, också sina givna poänger vad avser språket och den rent litterära framställningen. Språket är strängt och sparsmakat. Återhållsamt. Men också suggestivt. Det finns en dunkelhet i texten som känns tilltalande. Denna dunkelhet kombinerad med det som jag uppfattar vara bokens icke uttalade förhoppning om andra möjligheter för kanske oss alla, gör att jag vill ge Händelsehorisonten fyra stars av fem i betyg. Läs den sakta, strunta i vad fysiker kan mena med sitt begrepp händelsehorisont, låt ditt eget hopp leva.

 

 

  

Jan Bertoft - Hoppets sista ljus.

 Det finns, kan man väl säga, olika slags deckare. Vad sägs tex om den traditionella polisdeckaren, Norrlandsdeckaren, feel-good-deckaren, knepochknåpdeckaren, noirdeckaren, pensionärsdeckaren, pusseldeckaren, det-slutna rummet-deckaren, spänningsdeckaren och säkert ytterligare fler typer och varianter ändå. Skånedeckaren, kanske. Och nu har jag läst en konsumentdeckare, skulle jag vilja kalla den. 

Det är den tredje i en serie med den rappa kommissarien fröken Vanja Ek i huvudrollen och skriven av Jan Bertoft. Den heter Hoppets sista ljus. De två övriga i serien är Minnets slutna rum (tillsammans med Håkan Tängnander) och Lögnens höga pris. De är alla, med ett särskilt plus för Minnets slutna rum vill jag ha sagt, läsvärda.

Läsvärda, men utan att för den sakens skull hamna i deckarligans tioitopplista, om nu en sådan finns. Och inte heller har väl DN:s särskilda deckarfantom Lotta Olsson kommenterat någon av dem efter vad jag kommer ihåg. Men det vore väl i och för sig att begära för mycket av denna kvinna med tanke på allt både svenskskrivet och översatt som hon får under ögonen.

När jag läste Minnets slutna rum hade jag hyfsade förhoppningar om att de fortsatta böckerna skulle vara kul och intressanta att läsa, inte minst med tanke på hur författarna konstruerade just den bokens idé om ett mord i ett till synes slutet rum. Och även del två var som jag ser det bra. Dessvärre tycker jag nog att Hoppets sista ljus jämförelsevis tappat i stringens och styrka. Jag föreställer mig att det inte kan vara lätt att en serie böcker med samma huvudperson beskriva vad som hänt denne i tidigare böcker, men samtidigt kan det ju vara nödvändigt för att förstå hur hon reagerar, agerar och utvecklats som person. Och här menar jag att Bertoft inte lyckas riktigt bra. För mycket blir i den delen osagt eller halvsagt eller oklart sagt.

Och sen är det nu för min smak lite för mycket kärleksproblem, döende anhöriga, oväntade arv, hemliga lådor med viktiga handlingar, döda poeters akvarellpenslar, uppdykande gamla och nya släktingar med till synes ömma och välmenande hjärtan och de vanliga jobbrelaterade störningarna. För att nu inte tala om vindkraftverk. Men det är vad jag tycker. Du, min bäste läsare av denna obetydliga blogg, kommer säkert att tycka annorlunda.

Men om man som läsare kan klara av sådan utfyllnad, och varför skulle man inte göra det då nästan allt detta eller liknande dyker upp i var och varannan deckare och då också i sådana som är skrivna av mer välkända författare, så får man faktiskt läsa en hyfsat bra deckare. En konsumentdeckare.

För så här är det. Mitt i den mörkaste natten ser ett ungt par som är lite olovandes ute för att göra sådant som unga par inte så sällan vill göra, hur en båt med släckta lanternor kommer körandes i Stockholms skärgård och ränner rakt in i en brygga. Båten körs av en död man. Sämre kan ju en deckare börja.

Och inte heller fortsättningen är så dum. Det visar sig nämligen att den döde, som har ett grandiost hus en halvannan sjömil bort på en helt annan ö, är en välkänd fifflare och skummis som genom åren lurat folk på allehanda sätt och på senare år genom att kränga verkningslösa medel mot diverse sjukdomar och mentala och fysiska tillstånd av olika slag. Rik har han blivit också.

Så börjar då polisens arbete. Och man går noggrant till väga, förstås. Polisen stöter då på olika sorts svårigheter, förstås. Kärleken blommar inte för fröken kommissarien riktigt på sätt som vore önskvärt, förstås. Svartsjukans mörka alfer biter i olika hjärtan, förstås. Den dödes kollegor är av samma skrot och korn som den döde och gör vad man kan för att försvåra polisens arbete, förstås. Polisiära och andra juridiska höjdare blir involverade på ett störande sätt, förstås. Misstänkta anhålls för att senare släppas, förstås. Men det idoga polisarbetet - ja, vad händer med det? Inget annat än att det fortsätter och så småningom leder till triumf. Brottet klaras upp. Mördaren tas fast. Vanja Ek blir relativt nöjd och glad.

Så här långt är också en kräsen läsare som jag nöjd och glad. Särskilt vill jag ha sagt att Bertoft skriver bokens dialoger på ett mycket bra sätt – det är minsann inte särdeles vanligt. Men så är det det där med utfyllnaden – döende släktingar, hemliga lådor, läkande susande skogar, vindkraftverk etcetera För mig blir det lite för mycket av den varan. För mig, men kanske inte för dig, min läsande kamrat av denna blogg. Köp gärna Hoppets sista ljus. Eller låna den på ett bibliotek, om sådana fortfarande finns där du bor. Jag ger den tre stars av fem i betyg.

Men helt plötsligt, alldeles i slutet, verkar det som om Bertoft får lite litterära ambitioner. Så här slutar nämligen boken:

”Djupt inne i henne grydde en vag känsla. På något sätt var det som om livet började. Hennes sargade, prövade liv.

En omstart.

Ett hål i hjärtat efter en älskad, klok, viktig gammal kvinna. Men också med nya öppningar.

Gård. Skog.

Vindkraft.

Akvarell.

Sara. Mamma.

Alice.

Dan.

Vad kunde gå fel?”

Det mesta svarar jag, en gammal cyniker. Men svaret kommer väl i nästa bok, hoppas jag. Och den ska jag läsa.

(Fast lite synd är det att den av den dödes lite halvskumma affärsbekanta som heter Leif Kallin får ett annat namn i bokens inledande persongalleri. Det borde korrekturläsaren sett. Men nu är jag kanske i gnälligaste laget).

 

 

 

Elin Cullhed - Eufori.

 Vem är Elin Cullhed kanske fler än jag frågar sig. De flesta känner väl till henne, i likhet med mig, bara för att hon vann Augustpriset 2021 med Eufori. Men annars? Jag får gå till all kunskaps moder, dvs Wikipedia, och lär mig då att hon är kulturjournalist, lärare och för den delen författare. Och knappt 40 år. Journalist har hon varit, eller kanske fortfarande är, på Uppsala Nya Tidning. Lärare är hon på Folkuniversitetets skrivarlinje. Men författare då? Ja hon har före Eufori 2016 gett ut romanen Gudarna som är en ungdomsbok som fick bra recensioner. ”Med humor och vemod skriver Cullhed byxorna av patriarkatet”, läser jag att en recensent tycker. Jaha, så kan det kanske vara. Men nu vet vi.

Nu är ju inte ungdomsböcker – jag är ju en gammal stöt – min påse direkt, men en roman som i likhet med Eufori utger sig för att vara ”en roman om Sylvia Plath”, om man ska tro texten på bokens omslag, borde ju vara det. Och är det. Det är en mycket bra bok, måste jag säga, även om boken mindre är en roman om Plath utan snarade en litterär fantasi om Plaths sista levnadsår. Cullhed skriver själv förtydligande i ett inledande textavsnitt att ”Eufori är en skönlitterär text om Sylvia Plath och ska inte läsas som en biografi. Händelser och karaktärer som förekommer i boken och som kan ha en överensstämmelse med verkligheten, blir i romanens sammanhang överförda till fiktion och litterär fantasi. Sylvia Plath blir därmed en fiktiv karaktär i detta verk”. Det gäller att ha detta klart för sig vid läsningen av boken. Den ska alltså läsas med de skönlitterära glasögonen på. Men nog kan en och annan läsare, som jag, av och till bli lite förvirrad. Har det vi läser hänt eller inte hänt i den s.k. verkligheten. Det enklaste blir väl att utgå från att inget har hänt – annat än i Cullheds skapande fantasi. Och gå till läggen – och det bör man kanske noga räknat göra innan läsningen av Eufori - om man verkligen vill veta något om Plaths liv och död. Plath som gett oss läsare mästerverket Glaskupan.

Men om Eufori inte kan sägas handla explicit om Sylvia Plath och hennes liv ett antal år med poeten och maken Ted Hughes och deras barn vad handlar den då om? Jo om moderskap, intellektuellt skapande, ett äktenskaps uppgång och fall och en förtvivlan, en förtvivlan över att livet inte blir som man önskar och vill utan faller sönder trots ansträngningar att hålla sig själv och familjen samman. Och om hur allt detta påverkar det egna psykiska måendet. Om sådant har man läst tidigare – och kanske har en och annan upplevt det själv.

Romanfiguren Sylvia Plaths liv är inte enkelt. Hon prövar ständigt sin tillvaro, sitt liv mot sina egna föreställningar om hur det borde och kunde vara. Duger hon som dotter, som kvinna, som mamma, som intellektuell med ambitioner att skriva och få detta utgivet. Svaret är inte givet för henne. Hennes egen referenspunkt är romanfiguren och äkta mannen Ted Hughes som hon uppfattar som lyckad och erkänd av sin omgivning som poet och intellektuell. Medan Plath i romanen slits mellan vardagens plikter och skyldigheter kan mannen med lätthet fly just dessa för att göra sådant som han menar är för stunden viktigare för honom. Det finns mellan mannen och kvinnan, mellan hustrun och hennes man, mellan familjens mamma och pappa som det verkar en skugga som efterhand mörknar och fördjupas. Vilket märks inte bara mellan paret utan också inte minst inom henne.  Även om sådant har man läst tidigare och säkert också lite till mans upplevt.

Så inträffar då det som kommer att innebära slutet för romanens par Plath-Hughes. Han förälskar sig i en annan kvinna och bryter till slut upp från relationen. Han väljer till synes den enkla vägen – han går helt enkelt bara ut genom dörren och lämnar frun och barnen bakom sig, avslutar inte äktenskapet formellt utan tycks på det sättet hålla alla vägar öppna. Hennes hjärta blöder, hennes själ och hela hennes tillvaro mörknar och det blir också inledningen till det som i det verkliga livet så småningom leder till Plaths självmord. Romanen slutar dock innan dess. Även om sådant – att mannen i relationen ensidigt bestämmer sig för att avsluta den, går sin väg och lämnar kvinnan med sin förtvivlan och självanklagelser och kvarstående ansvar för de gemensamma barnen och bittra svårigheter att forma det liv hon önskar sig själv och dem – har man läst tidigare och sett mer eller mindre nära eller kanske upplevt själv.

Inte mycket är alltså nytt under solen eller som tema i romaner. Jag uppfattar Cullheds avsikt med sin roman Eufori – där själva ordet eufori enligt Svensk Ordbok betyder ”stark känsla av lycka och upprymdhet” – som en allmängiltig beskrivning av allas våra svårigheter med att leva i en relation när sprickorna i den börjar synas och kännas, när samtalet mellan parterna tystnar och ersätts av stumhet, när egoismen nöter ner den gemensamma kärnan. När en lycka som initialt funnits mellan två människor försvinner bort och ersätts av förtvivlan och olycka. Trots de stunder av närhet och ömhet som fortfarande av och till kan finnas kvar.

Om Cullheds egen avsikt med sin roman kan man som läsare bara spekulera. Men den text hon gett oss är klart läsvärd och skriven på ett närmast rasande men samtidigt nyanserat språk som imponerar och som, uppfattar jag det, via romanfiguren Plath också återger den frustration och komplexitet som den verkliga Plath kan ha haft och levt i under sin sista tid i livet. Och ändå kan man inte säga att Cullhed parasiterar på Plath, verkligen inte. Det finns menar jag en varsamhet och ömhet i Cullheds beskrivning av hennes liv. 

Augustpriset förefaller mer än välmotiverat – säger jag som ännu bara läst en av de andra nominerade böckerna. Jag vill ge Eufori fem stars av fem i betyg. Läs den gärna.

 

 

 

Ellen Mattson - Den svarta månens år.

 Ellen Mattson – ja, hon är ju bekant till namnet, men har jag läst henne? Faktum är att jag var tvungen att kolla i bokhyllan och ser då att javisst det har jag ju gjort. Både Vinterträdet och Sommarleken trängs där med andra böcker av andra författare. Böcker som skam tillsägandes gjort större avtryck i min läshjärna och mitt läshjärta än just dessa två. Vad säger det? Ja inte nödvändigtvis något om Mattsons kvalitet som författare utan snarare mer om min kapacitet och förmåga som läsare. Allt man läser stannar inte kvar hos en och det är inget märkligt med det. Snarare skulle väl motsatsen vara det tror jag. Men samtidigt är jag förstås medveten om att en och annan som läser denna anspråkslösa blogg – och ni är ju uppriktigt sagt inte särdeles många – antagligen blir förvånade över mitt svala intresse för just Mattson och hennes författarskap. Må så vara.

Men nu har jag läst hennes senaste bok Den svarta månens år och detta egentligen av ett enda skäl och det är att boken nominerades till Augustpriset 2021. Jag har nämligen sedan jag för ett antal år sedan var s.k. ambassadör för priset tre år i rad och då läste alla de nominerade böckerna bestämt mig för att fortsätta med det, dock utan att vara ambassadör. Men utan denna nominering av Mattson, ja varför dölja det, hade jag nog låtit boken rinna förbi mig i den allt stridare och bredare bokflod som nästan sköljer över oss.

Nu är ju Mattsons namn bekant för mig också av ett annat skäl och det är hennes ledamotskap av Svenska Akademien. Hon valdes in 2019 och om man tittar på vilka som valts in i denna s.k. vittra församling sedan 2018 ser man att det är inte mindre än nio stycken, dvs precis halva antalet av de aderton som ingår i denna märkliga samling personer. Av detta kan vi tro att dessa nya ledamöter förhoppningsvis blir det friska och från oegentligheter och annat löss opåverkade blod som väl vara syftet med invalen. Om de kvarvarande gamlingarna från den onda tiden framöver dämpar sig en aning, inga namn, så finns det antagligen en positiv framtid för Akademien. Mattson har ju också, vilket kan förvåna, gått direkt in i Akademiens själva hjärtpunkt, dvs dess Nobelkommitté som förbereder Akademiens beslut vad gäller Nobelpriset i litteratur. Inte illa. Hennes renommé måste vara högt.

Nå. Men vad om Den svarta månens år? Ja jag vet inte riktigt, måste jag säga. Den börjar enkelt och klart. Den halvgamle akademikern David Svarthed blir avstängd från sin tjänst vid en institution efter en konflikt med en ung kvinnlig student om hur han rättat ett prov. Ledningen viker sig som förväntat i en sådan situation – exempel på sådant är lätta att finna i det verkliga livet – och Svarthed går ut i en påtvingad ledighet för vad man kallar kompetensutveckling. Detta passar honom på ett sätt bra då han då får tid att påbörja/avsluta ett eget arbete med att skriva en bok om Illiaden. Så långt, men då är vi bara på ett par sidor in i boken, är ju allt relativt lätt att fånga in och förstå för läsaren.

Det är sen det blir svårt men också spännande. Det börjar, vill jag påstå, nu en sökande, trevande kedja av händelser som inte omedelbart låter sig definieras eller förstås. Det blir ett slags kammarspel med döden, undergången och det omedvetna – eller kanske undermedvetna - som spelbrickor. Saker och ting beskrivs, men händer de också utanför den gamle Svartheds kanske omtöcknade fantasi, Kanske, kanske inte.

För Svarthed trillar omkull – eller blir han rent av överfallen - när han är ute och går och faller så illa att han slår huvudet i gatan och blir dessutom, menar han, bestulen på en bok när han ligger till hälften avsvimmad. Sant eller inte så blir letandet efter denna bok början på den händelsekedja som börjar när han blir någorlunda till medvetande. Vad som nu sker låter sig bara svårligen beskrivas och förstås. Särdeles trovärdigt, om man nu som läsare skulle tycka att sådant är viktigt, kan man knappas mena att det är. Men, menar jag, märkligt fascinerande. Inte vilken författare som helst skulle klara av detta.

Fast, den frågan måste ändå ställas, vad är det som Mattson låter ställa på spel i boken. Ja, jag står utan riktigt bra svar på den frågan. Något vill väl Mattson, men jag kan inte efter läsningen entydigt svara på vad detta kan vara. Gör då detta något? Ja, det tycker jag nog. Som läsare vill man ju inte gärna treva sig runt i ett tomrum, om än aldrig så fascinerande, och inte hitta en någorlunda fast punkt att hålla sig i. Inte bara den gamle Svarthed tycks tappa greppet utan också läsaren. Och då är det väl illa? Läsningen av Den svarta månens år blir på så sätt både fascinerande och tålamodskrävande. Och det är karske ett bra betyg.

Men ändå inte. Fast, ambivalent som jag är efter läsningen, tror jag att ett annat betyg än fyra stars av fem kan Den svarta månens år inte få. Och nog kommer jag att plocka fram mina två nästan bortglömda böcker från bokhyllan för att se om jag kan börja närma mig Mattsons författarskap på ett mer samlat sätt.

Tove Alsterdal - Slukhål.

Förra året, dvs julen 2020, fick jag av mr. G Tove Alsterdals prisbelönade deckare Rotvälta i julklapp. Och vad fick jag i år? Jo hennes uppföljare Slukhål av samma mr. G. Det var jag mycket glad över, eftersom Rotvälta var en ganska så bra deckare – och vad kunde den vara annat när den av Svenska Deckarakademin utsetts till det årets bästa kriminalroman och dessutom fick pris som årets bästa nordiska kriminalroman. Slukhål, tänkte jag, måste ju vara i ungefär samma klass. Men icke. Åtminstone en sak kan man säga om den boken – den kommer inte att få pris som bästa deckare av vare sig Svenska Deckarakademin eller någon annan. Om jag alltså får bestämma – men vem har å andra sidan sagt att jag skulle få det?

Jag tror att Alsterdal har varit lite för snabb på tangenterna den här gången och kanske tänkte att hon skulle rida lite på prisvågen från förra boken. Kan så vara, för jag menar att hon denna gång inte skrivit en bok som är särskilt bra. Huvudpersonen är ju samma polisassistent Eira Sjödin som i förra boken – den intresserade kan ju slå upp historien om skotten i Ådalen 1931 om man vill veta varför Eira heter just Eira – men det som jag hoppades skulle vara ett bärande inslag i de kommande romanerna om denna frk Sjödin, dvs en intressant beskrivning av Ådalen som ett memento och med politiska kopplingar från dåtiden till nutiden, hur samhällsbygget påverkats av vad som hänt eller inte hänt sedan trettiotalet och hur regeringar av olika färg helt enkelt lämnat landsorten åt sitt öde – ja, av detta blir det intet eller nästan intet; jag hade alltså hoppats få mer av en beskrivning av en verklighet som fanns och kanske inte längre finns, att få mer av det som jag tycker att Rotvälta lät ana skulle kunna komma. I stället får vi en helt vanlig, och dessutom tyvärr ganska så ointressant, historia av enkelt slag. Tre, eller noga räknar fyra, män fångas i en sannolikt sjuk kvinnas garn, två dör och två klarar sig med livet i behåll. Snipp snapp snut – så var boken slut.

Alsterdal hade ju mycket att leva upp till med tanke på hur förra boken i det som av förlaget kallas Ådalsserien togs emot. Och Slukhål är ju förstås välskriven och stundom lite spännande, men personporträtten känns väl ytliga liksom hennes beskrivning av detta i deckargenren numera eviga Norrland. Jag tycker inte heller att vare sig själva ramberättelsen eller intrigen imponerar. Jag menar också att hon kunde gjort mer av sin mammas situation - numera intagen på ett demensboende – och inte minst sin brors – dömd och fängelsesatt för ett brott han inte begått, men ändå medgivit; fast detta kan ju för all del komma i nästkommande delar av den tänkta serien. Pryd som jag är tycker jag kanske dessutom att frk Eiras upprepade s.k. liggande med att antal män kunde reducerats något. Det straffar sig ju dessutom – i boken som säkert kanske också i det vanliga livet, men vad vet jag om sådant - till slut, men hur överlåter jag till den ev. läsaren av denna blogg att försöka lista ut. Men det är inte svårt, kan jag hinta om.

Alsterdal ger i boken oss läsare en hel del litterära referenser till författare som väl för många är i det närmaste bortglömda – fråga en ung människa tex vem Verner von Heidenstam och Birger Norman är och ni möts sannolikt av tomma, blanka ansikten – och det är ju alltid trevligt.

Nå. Ska jag ge ett betyg? Ja i så fall för det bli tre stars av fem. Men jag kommer förstås ändå att läsa nästa del av Ådalsserien. Jag tror mig veta att Alsterdal kan bättre än hon lyckats visa i Slukhål. Rotvälta gillade jag nämligen starkt.