Mario Vargas Llosa - Don Rigobertos anteckningsböcker.

Vargas Llosa är enligt min mening en av vår samtids stora författare som sent omsider också fick Nobelpriset 2010. Hans riktiga storhetstid låg då bakom honom och man kan gissa att han var en typisk kompromisskandidat prisåret.

Men han är ojämn den gode Vargas Llosa och Don Rigobertos anteckningsböcker är inte någon av hans bättre böcker. Men varför ska inte en bra författare kunna unna sig ett litet mellanspel? För det gör vi ju själva, eller hur? Inte är vi på topp alltid, inte gör vi skäl för vår höga lön alla veckans dagar, nog kan vår älskade ha goda skäl för ett litet surt ögonkast mot dig och mig då och då?

Men läs t.ex. Det gröna huset, Samtal i katedralen, Berättaren, Döden i Anderna och framförallt Bockfesten och du kommer att förstå att Vargas Llosa gör skäl för sitt Nobelpris. Men Don Rigobertos anteckningsböcker kan du hoppa över.

Vi möter här samma huvudpersoner som i Till styvmoderns lov, dvs. mr Rigoberto himself, hans son Alfonso och hans andra hustru ms Lucrecia. Äktenskapet gick i den boken i kaputten sedan sonen och styvmodern fått ihop det. Förenats i köttet, som man säger.

Det blir också i Don Rigobertos anteckningsböcker gubbsnusk på både hög och låg nivå. Den stilistiska förmågan är det inget fel på. Men ämnesvalet är med förlov sagt udda. Och gör att mitt intresse efterhand falnar – eller slaknar, kanske man skulle säga – och det gör att jag kanske missar någon avgörande poäng när Vargas Llosa i slutet antagligen knyter ihop säcken på ett elegant sätt. Men i så fall är felet inte mitt, vill jag ha sagt.

Ett antal konstverk spelar en slags roll i boken och då inte minst några av Egon Schiele, som också får illustrera varje kapitel med en liten svartvit illustration. Så liten att man nästan måste ha förstoringsglas för att se vad det är meningen att man ska se. Och det är synd. Schiele är en betydande konstnär som levde ett udda liv och dog i unga år och som sannerligen är värd ett bättre öde än att gömmas i bok om än skriven av en Nobelpristagare.

Såhär ska det se ut. Om man nu ska använda Schiele som illustratör.

En mellanbok således. Men visst ser vi don Rigoberto som en gråtande Pierrot dansandes på en spänd lina – lika spänd som hans vigselring – över bråddjupet. Ett aldrig så litet felsteg och han hamnar i …

Jag gav Don Rigobertos anteckningsböcker tre stars av fem.

Förlag: Norstedts förlag; Utgivningsår på svenska: 2000; ISBN: 91-1-300804-4

Och nu kan vi lyssna på Madeleine Peyroux – Dance Me To The End Of Love

Niklas Rådström - Boken

Varje kultur och tidsepok har väl sin skapelseberättelse som försöker förklara jordens eller, om man har ännu större anspråk än så, kanske också universums uppkomst. Jag vet inte hur många de är men många äro de.

Grekerna hade sin. Romarna likaså. Liksom islam. Jag antar att det finns exempel på skapelseberättelser i Österlandet, i Afrika, i Sydamerika. Vi här uppe i Ultima Thule har ju som bekant haft en alldeles egen i asatron.

Att det varit och är så är inte konstigt. I alla tider har människor ställt sig frågan Vadan och Varthän – allt från att man i den arla gryningen tillbad en vacker sten i skogen till att nuförtiden kolla in om frågan är googlingsbar. Eller kanske ogooglingsbar.

Men hur som helst - efterhand är det väl så att kristendomens skapelseberättelse i vår del av världen är den som fått flest anhängare eller proselyter eller troende bland den grupp av befolkningen som nu överhuvudtaget säger sig tro på en sådan. Jag pratar då om skapelsen så som den beskrivs i kristendomens heliga skrift, dvs. bibeln. Förutom att tro på skapelseberättelsen delar man rimligen då också det mesta av det som också i övrigt står skrivet i skriften. I den mån man nu inte väljer att göra kollektiva eller personliga omtolkningar av det skrivna när man tycker att det är lämpligt. Eller kanske nödvändigt.

Bibelns skapelseberättelse och de olika namn och händelser som figurerar i den och även i övrigt i såväl gamla som nya testamentet, är väl i huvudsak kända bland de flesta i vår kulturkrets. Om än kanske vagt. Jag är inte troende – ateist kallar jag mig själv – och är inte heller sedan länge medlem i något samfund. Oaktat det köpte jag bibel 2000 när den kom efter bibelkommissionens fleråriga arbete med att överföra textinnehållet till en mer modern svenska och tillika med större hänsyn till originalversionen . Mitt syfte var att långsamt men säkert läsa mig igenom den. På den vägen är det fortfarande. Livet kom liksom emellan och annat kändes mer angeläget. Så nu står den alltså i huvudsak oläst i bokhyllan tillsammans med min konfirmationsbibel, som fått lätt gulnade blad, och en elegant psalmbok jag också fick vid konfirmationen (”av konungen gillad och stadfäst 1937”). Och oläst lär den antagligen förbli.

Om det nu inte skulle inträffa ett herrans under. Hens vägar är ju som bekant outgrundliga.

Gustave Dorés illustration till syndafallet. Allt mänskligt liv dödas. Utom de som Noah tagit hand om och, antar jag, fiskarna. Liksom, men då bara i Boken, de två som Rådström kallar Mannen och Kvinnan.

Men om denna böckernas bok har nu Niklas Rådström skrivit en mycket bra alldeles egen bok som, som sig bör, börjar med en beskrivning av den hektiska vecka då gud enligt skapelseberättelsen skapade himmel och jord. Sex dagars arbete och en dags vila. Rådströms bok heter följaktligen Boken.

Men vem denne gud är låter Rådström sympatiskt nog vara öppet. Jag tror att han stannar vid att det kan vara du och jag. Mest du, om vi nu skall säga som det är. Jag tror att Rådström menar att det är upp till dig som är troende att inom dig föreställa dig hur skapelsen kan ha gått till och då naturligtvis luta dig mot bibelns skapelseberättelse, men inte som en faktisk beskrivning av hur det hela förlöpte utan mer som en symbolisk beskrivning av hur liv skapades. Och då med gud som ett helt avgörande faktor. Utan gud inget liv. Men denna gud sitter inte på barndomens molntapp utan finns enbart inom dig som stöd och vägledning och förklaringsgrund. Ungefär så tror jag Rådström menar.

Hur sen detta ryms t.ex. inom den senaste upptäckten om vad som hände ”tio upphöjt till minus 33 sekunder” efter Big Bang och den ständigt fortgående expansionen av universum i alla riktningar är det inte min sak att avgöra. Jag förstår uppriktigt sagt vare sig detta fynd av ett eko från Big Bang eller den troendes fasta tilltro till en gudomlig skapelse.

Om nu någon troende skulle råka läsa detta och då tycker att jag raljerar – vilket jag inte har för avsikt att göra – eller uttalar mig om saker jag inte kan eller vill förstå – och så kan det förstås vara – och att jag därmed är väl orättvis mot denne individs religiösa tro, så ber jag om ursäkt för det. (Sen kan man ju undra varför jag tycker jag behöver skriva just denna mening. Men detta med religion är ju minerad mark har jag erfarit från andra sammanhang).

Jag uppfattar Boken som i första hand en rent skönlitterär bok, med de friheter och möjligheter som följer på det, och inte vare sig en ren återgivning av bibelns olika berättelser eller en nytolkning. I romanen följer vi i första hand gud och hur han brottas med sin skapelse och hur han skall skriva ner sin avsikt och sitt syfte med den, men också Mannen och Kvinnan som gud fördriver ur Eden när de trotsar honom och som sedan, fram till det något oväntade slutet för dessa två, rör sig som skuggor i romanen och så förstås herrens änglar. Jesus blir inte, om aldrig så viktig för både Boken och bibeln, någon direkt huvudperson.

Rådströms språk är underbart vackert och poetiskt och gripande. Hans förenklar inget. Tvärtom menar jag att han problematiserar. Boken blir, åtminstone för mig, därför både en ren och skär läsupplevelse och därtill ganska mycket en intellektuell utmaning.

Den som, i likhet med mig själv, kan känna det främmande att köpa och läsa vad man skulle kunna tro vara ett försök till popularisering av bibeltexterna kan känna sig lugn. Detta är inte Rådströms syfte, som jag uppfattar det. Jag tror faktiskt att han på ett sätt vill ställa själva skrivandet – eller om man så vill: skapandet - i fokus. Hans gud är en skrivande person som våndas över sina formuleringar, som går tillbaka och skriver om och rättar, som gör ständiga marginalanteckningar som stöd för kommande förtydliganden och omskrivningar. Som vi alla som skriver gör. När vi har tid till det, vill säga.

Jag kan tänka mig att Rådström, förutom detta med själva skrivandet/skapandet, kan ha en dubbel avsikt med att just ha bibeln som utgångspunkt för sin roman – rimligen bör han ha en gudsbild som han tycker han behöver brottas lite med, men kanske vill han därutöver också ge en kvalificerad och poetisk beskrivning av kristenhetens skapelseberättelse i romanform som ett alternativ för den (intresserade) läsare som skyggar för bibeln. En berättelse väl lämpad för diskussion i konformationsundervisning och i skolan?

Bibel 2000 är inte lättläst, snarare motsatsen. Olika populariseringar av texten är däremot nästintill fördumning alltför lättlästa. Här kan kanske Boken komma att spela roll för egenstudier eller litteratur att läsa under handledning. Själv skulle jag kunna tänka mig att deltaga i en studiecirkel med Boken som grund. Jag menar – utan att vara det minsta religiös så går det inte att komma förbi att bibeln är ett viktigt dokument i vår kultur som vi kanske bör kunna mer om. Oavsett om vi väljer att uppfatta den som en grund för en religiös tro, kanske som en historisk krönika eller som en rent litterär berättelse.

Men en sådan läsning måste göras med öppna ögon, oavsett om man kallar sig troende, agnostiker eller ateist. Rådströms gud har ett dubbelt ansikte – han är både den gamle välkände slaktaren som utan att tveka dräper hela folkslag och enskilda individer, men han är också en gud som i stillhet och förundran reflekterar över om han lyckats med sin skapelse. Han ser bland människorna ondska, makthunger, girighet, själviskhet. Inte så sällan bland dem som förklarar sig tro på honom och vilja följa honom.

Han ser också att människor lyckas väl med sina liv utan förklara sig tro. De känner sin värld, säger herrens ängel i ett sammanhang, in i minsta atom. De har kunskap och erfarenhet och förmåga. Samtidigt som troende (numera bildligt) offrar sina trosfränder för tolkningen av ett gudsord. Vad har jag missat, tror jag Rådströms gud allvarligt funderar över.

Eller, som herrens änglar säger vid ett tillfälle:

”Visst är världen vacker”, säger herrens ängel.

”Vacker och fruktansvärd”, säger den andra ängeln.

”Fruktansvärd” säger den tredje ängeln. ”Och vacker”.

När jag nu läser om vad jag skrivit ovan, ser jag att det är ovanligt långt också för att vara mig. Jag erinrar mig då min gamle gymnasielärare i ämnet svenska, den gamle docenten S., som menade att det var uttryck för intelligens att kort och koncist kunna komma fram till det väsentliga i ett ämne. Jag försöker: Boken är mycket bra. Som roman alltså – vad de lärde kan tycka om den som t.ex. religionshistoriskt eller diskuterande verk har jag ingen aning. Men läs den gärna. Finns på Litteraturmagazinet Fritz Ståhl.

Jag gav Boken fem stars av fem.

Förlag: Albert Bonniers Förlag; Utgivningsår: 2013; ISBN: 9789100135706

Lyssna nu gärna på Maria Callas – Suicidio

(Bok)bloggare hjälper barn i bl a Syrien via Unicef.

Den kända bokbloggaren Bokmania (dvs Ivana Eklund) har utmanat andra (bok)bloggare att via Unicef hjälpa barn i krigs- eller katastrofområden. Läs mer genom att klicka här.

Själv köpte jag en 10.000-pack vattenreningstabletter. Vad köper du?

Humanisterna är redo för att sätta fokus på humaniora!

Visst blir man förvånad? Och glad!

För nu har humanisterna i den akademiska världen inte bara upptäckt att humaniora marginaliserats allt mer och att akademikerna har del i detta utan man har också bestämt sig för att göra något åt saken. Detta genom att bilda en sk tankesmedja. Eller "think tank" som det också kan heta.

I en intervju i tidningen Universitetsläraren - organ för den fackliga organisationen Sveriges Universitetslärare - berättar initiativtagaren Per-Olof Erixon, dekan vid Umeå universitet,om denna nya smedja. Den skall kallas HUMTANK. Vackert namn - låter nästan lite som en tanks.

Och lite kraft, styrka och tyngd kan säkert behövas när man nu gett sig det dubbla uppdraget att både vända sig till allt folket och till den akademiska världen. Man skall alltså synas i olika fora, som det heter.

Vi får väl se var det tar vägen. Men någon gång i april skall verksamheten starta. Och redan nu finns en ansats till en hemsida.

Och detta sker samtidigt som Peter Englund hotar stämma Mercedez-Benz för att bilföretaget använt sig av Karin Boyes dikt "I rörelse" i en reklamkampanj. Gravplundring kallar han det. Det rör på sig ...

Varför nu inte lyssna på en liten glad sång? Benny Anderssons Orkester – Nu mår jag mycket bättre

Johan von Schreeb - Katastrofdoktorn - berättelser från fältet.

Läkare utan gränser är en religiöst och politiskt obunden medicinsk humanitär hjälporganisation som - utan hänsyn till politisk åsikt, religion eller etnisk tillhörighet – bistår människor som drabbats av kriser, krig eller naturkatastrofer. Det är ingen biståndsorganisation. Organisationens syfte är primärt att hjälpa en befolkning som drabbats av kriser av olika slag med medicinska insatser men också – inte minst viktigt - att under och efter hjälpinsatserna på olika sätt lämna vittnesbörd om hur situationen ser ut i de områden man är verksam. Organisationen bildades 1971 och fick Nobels fredspris för sina insatser 1999. Man har kontor i 19 länder och här i Sverige sedan 1993.

En av initiativtagarna till den svenska sektionen var kirurgen Johan von Schreeb. Om sin tid i organisationens ledning men framförallt om olika arbeten på fältet har von Schreeb nu skrivit en bok – Katastrofdoktorn – berättelser från fältet.

Det är en viktig och angelägen bok. von Schreeb har i görligaste mån undvikit att bli personlig, han grottar inte heller ner sig i de olika principiella diskussioner som måste ha förts i organisationen och inte heller fastnar han i en beskrivning av sin rent professionella karriär här i Sverige (även om den i sig är remarkabel). Allt detta tycker jag är utmärkt. Boken andas alltså inte särskilt mycket av ”titta-nu-så-duktig-jag-är” och inte heller får vi läsa för mycket av de uppoffringar som makarna von Schreeb – hans fru Gunilla är också läkare och aktiv i Läkare utan gränser - måste ha gjort under sina karriärer och i sina liv som makar och föräldrar. Bokens tonvikt ligger alltså på beskrivningar av fältarbetet – i arbetet med att rädda liv i olika katastrofområden.

(Men i en rent skakande passus skriver von Schreeb öppenhjärtligt om att han efter en resa inte känner igen sin son när han kommer hem. Något som skulle tagit död på den bästa och vara något som man säkert skulle vilja dölja i sitt hjärtas innersta kammare för skuld).

von Schreeb har således inte skrivit en memoarbok utan en saklig, konkret och skakande bok om vad fältarbetet för de läkare, sjuksköterskor och andra personer Läkare utan gränser skickar ut kan vara. Och vilka olika helveten på jorden dessa personer möter när de kommer till krisområden. Här sätts då organisationens uppgift på sin spets. Läkare utan gränser är ingen biståndsorganisation. Man bygger inte långsiktigt. von Schreeb kallar själv organisationen för en kringresande akutmottagning.  Man kommer in under ett akut skede, arbetar med att rädda liv och när situationen stabiliseras och andra organisationer kan och vill komma in reser man vidare till nästa krigs- och krishärd. Det långsiktiga biståndsarbetet sköts då av de organisationer som är bättre lämpade för just detta.

Vi får läsa om under vilka fasansfulla villkor människor kan tvingas leva under när t.ex.  kriget härjar eller jordbävningar ödelagt stora områden. Här och på vilket sätt läkarna, sjuksköterskorna och andra arbetar för att linda lidandet ligger fokus i boken. Men vi läser också om hur allt detta påverkar läkarna och övrig personal under tiden de är där. Nu är vistelsen som utsänd av organisationen begränsad i tid för fältarbetarna och dessa får också när man väl är hemma stöd på olika sätt. Men allt har som bekant ett pris. Och frågan är i vilken valuta priset betalas när man är hemma igen och vällevnadsfettet börjar växa ut och man då noterar att de stora frågorna hos oss kan vara låt oss säga 5:2-dieten eller priset på mjölk. Samtidigt som minnesbilderna från kanske Haiti-katastrofen fortsätter att komma tillbaka och tillbaka. Här skulle jag för egen del gärna sett att von Schreeb stannat upp lite i sin bok.

Här hemma är vi ju vana vid att den kommunala krisgruppen rycker ut så fort någon får en fis på tvären. Men vad gör organisationen mer konkret för de hemvändande fältarbetarna? Och vilka upplevelser - både positiva och negativa - har fältarbetarna i efterhand? 

Jag skulle vilja säga att von Schreebs bok är en bok om passion – om passionen och viljan hos den som har förutsättningarna, kompetensen och modet att rädda liv i krisområden. Men vad gör då vi andra?

Vi kan i vart fall bli månadsgivare och på så sätt stödja de som vågar annat.

Jag gav ”Katastrofdoktorn – berättelser från fältet” fyra stars av fem.

Förlag: Brombergs; Utgivningsår: 2013; ISBN: 9789173375214

(Jag har också läst ”Uppdrag Sudan. Min tid med Läkare utan gränser” av Natalie Gerami. Hon arbetade under en tid som s.k. logistiker i Sudan. Den kan på intet sätt jämställas med von Schreebs bok. Jag avstår från betygssättning. Och det är kanske betyg nog)

Lyssna gärna på Fleetwood Mac – Fast Talkin' Woman Blues

Katja Kettu - Barnmorskan.

I det uråldriga landområdet vid Ishavets rand, det som formellt delas mellan Norge, Finland och Ryssland, har människor och djur alltid rört sig utan hänsyn till gränser. Här möts under andra världskrigets olika skeenden den självlärda finska barnmorskan Vildöga och SS-officeren Johannes. I ett febrigt, ständigt berörande språk berättar Kettu om deras kärlek. En kärlek bortom sans och vett.

Katja Kettu

I detta kalla land finns männen och kvinnorna med frusna hjärtan men med varmt blod. Här möts då Vildöga och Johannes, två av livet och kriget stukade människor, i en kärlek som borde vara omöjlig. Den är stark hos båda, men starkast hos Vildöga. De offer hon gör för att vara så nära Johannes som det går när kriget bara fortgår och allianserna mellan länderna varierar är ofattbara och obeskrivliga.

Men kärleken består, trots alla fasor och alla svek. De två har förenats i köttet och Vildöga har blivit gravid. Hennes kamp för överlevnad och för att kunna föda deras barn är närmast osannolik. Denna starka vilja till överlevnad och hoppet om att åter träffa Johannes för henne till slut till Död mans stuga, (som spelat roll i romanen, på vilket sätt vill jag låta vara osagt här). Hit kommer, tyngd av egna umbäranden och egna demoner, till slut också Johannes. Men bara för att möta ett oundvikligt öde tillsammans med Vildöga, sin älskade. Kvar i livet blir deras gemensamma barn.  

Kriget har kopplat ett hårt och kallt grepp om alla människors strupar. I kampen för överlevnad går naturligtvis många under. De dör i kriget, mördas av både vänner och forna allierade, svälter ihjäl av brist på mat. Hos dem som överlever finns erfarenheterna kvar som värkande ärr och ärvs, på både gott och ont måste sägas, från generation till generation.

Om krigets fasor och kärleken mellan Vindöga och Johannes berättar Kettu på ett språk omöjligt att värja sig mot. Tonen är nästan febrig, alltid närmast fysiskt närvarande och ibland rå. Människors tillkortakommanden och deras styrkor och stolthet beskrivs på ett sätt som jag knappt läst tidigare. Bilderna Kettu använder är tydliga och starka. Du kommer, som jag, att ha denna bok med dig under lång tid.

Till slut måste du som läsare fråga dig vad det är som gör en människa till människa. Allt sådant som vi normalt tänker på, som t.ex. kärlek och förnuft och anständighet och moral och godhet, läggs till slut på slaktbänken. Och ändå går livet i någon mening vidare.

Jag gav Barnmorskan fem stars av fem. Den måste läsas av många. Trots att den inte, på flera olika plan, är en lättläst bok.

Förlag: Albert Bonniers Förlag; Publicerad i Sverige: 2014; Översättare: Janina Orlov;

ISBN: 9789100128791

Lyssna nu gärna på Jimmy Giuffre – Cry, Want

Leif Zern - Kaddish på motorcykel.

Jag känner Leif Zern bara som en vasspennad och intelligent (teater)kritiker i DN, även om han nuförtiden skriver alltmer sällan. Vilket ju i och för sig inte är så konstigt, då det visar sig att han är född 1939. För mig är/var han en av de intressantaste och klokaste kritikerna vilken, som numera i likhet med så många andra av den kalibern - ta t.ex. Nils Schwartz i Expressen (nu i huvudsak förpassad till att vara extraknäckande TV-kritiker i sin gamla tidning) - blivit offer för den oundvikliga pensionärsbilan. Den som sett så många goda huvuden rulla ner i den blodiga korgen och sen förpassas till sopstationernas containers för restavfall. Visst är det tragiskt?

Nå. Nu är det är som det är med sådant.

Jag har nyligen köpt och nu också läst Zerns korta minnesbok Kaddish på motorcykel. Det borde fler göra. Han beskriver där sin barndom och uppväxt och ger också intressanta och välformulerade inblickar i den judiska miljö som han växte upp i.

Zern skriver en varm, närmast ömsint berättelse om familjen och dess olika, och ibland udda, medlemmar men också om den tid som jag delvis delar med honom. Vi ser Välfärdssverige ta form och gestalt och Zern förefaller i sin beskrivning vara sann inte bara mot idéerna bakom denna utveckling, utan han beskriver också levande den judiska traditionen och de problem som kan finnas såväl i vardagslivet som i större sammanhang för den som vill leva efter de olika judiska lagarna och påbuden. Vi får alltså på köpet också lära oss lite om judendomen, dess traditioner och historia.

Mycket av Zerns bok handlar således om familjen och då särskilt fadern. Faderns liv och berättelsen om både hans framgångar och motgångar tar stor del av boken. Faderns positiva grundhållning och hans pragmatiska inställning till livet och judendomen tror jag i mycket har påverkat Zern. Zern är, som jag uppfattar det, milt kritisk till delar av judendomen, samtidigt som han till viss del ändå tycks dela och sympatisera med dess traditioner.

Språket är, som det anstår en duglig journalist, lysande och med välformulerade och stringenta bilder. Det är en sann njutning att läsa boken.

Men man kan fråga sig varför Zern skrivit en bok som inte, mer än perifert, berör hans ungdom, vuxna liv och yrkesliv. Kanske för att han främst inför sig själv och sin familj, nu när den oundvikliga pensionärsbilan träffat också honom, vill formulera de omständigheter och villkor som formade honom som människa. Kanske delar han därmed den önskan och vilja som många av oss andra också har, men som ändå uteslutande skriver för den egna, väl låsta byrålådan. Men kanske man också skall se boken som en övning inför en kommande större uppgift – t.ex. boken om hans yrkesliv, med dess stiltje och stormar, och om (teater)kritikens praktik och teori. Låtom oss hoppas.

”Kaddish på motorcykel” är alltså en klok, upplysande och läsvärd bok. Den skiljer sig därmed välgörande från den kioskvältare (”Tre apor”) som Stephan Mendel-Enk kom med häromåret och som delvis rör sig i samma härad som Zerns bok. Den kan med fördel undvikas.

Jag gav ”Kaddish på motorcykel” fyra stars av fem.

Förlag: Albert Bonniers förlag; Utgivningsår: 2012; ISBN: 978-91-0-012781-7

Apropå pensionärsbilan, så kanske ni vill lyssna på Povel Ramel – Bilan Går (Snapsvisa från Franska Revolutionen)(Helan Går)

Men säkert mycket hellre till Cookies n Beans – First We Take Manhattan