Cormac McCarthy - Gränstrilogin.

När jag kommenterade McCarthys bok Guds barn, som förresten var en mycket bra bok, skrev jag lite om författaren. Som jag brukar när jag kommenterar olika böcker här på bloggen. Den intresserade kan därför gå in här: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2016/02/cormac-mccarthy-guds-barn.html. Gör gärna det.

Det var väl, har jag läst mig till, genom den sk Gränstrilogin som McCarthy först blev publikt uppmärksammad. Sen dess har han fått både olika priser, inte minst Pulitzerpriset, och också av Harold Bloom påståtts vara en av USA:s fyra främsta författare. Inte illa, måste man säga. Men om det är riktigt rättvist är väl mer tveksamt. (Bloom är litteraturvetare och har på svenska gett ut bl.a. Den västerländska kanon och Hur du ska läsa och varför. Båda läsvärda och intressanta förstås. Jag tror tom att de ingår i kursen för litteraturvetenskap eller har gjort i vart fall).

Generellt kan sägas att Gränstrilogin skildrar brytningstiden för främst de amerikanska manliga kofösarna – sufflerade av en eller annan kvinna - under tiden runt andra världskriget och hur de klarar eller inte klarar den tiden och den omställning livet då fordrar av dem. Det är stora och viktiga episka berättelser som är värda en stor läsekrets.

Gränstrilogin består av följande tre böcker:

• Dessa vackra hästar (kommenterad 23 feb 2016)
• Övergången (kommenterad den 16 mar 2016)
• Städerna på slätten

Dessa vackra hästar (inlagd och kommenterad den 23 feb 2016).

Vi följer de unga männen John Grady Cole och hans vän Rawlins på en resa som börjar som ett äventyr och slutar med döden flåsande i nacken. Män och män, förresten – snarare pojkar, då de är 16/17 år. Den drivande av de två är John Grady, som bestämmer sig för att dra från ranchen där han växt upp då hans sedan åratal från hemmet förlupna mamma säljer egendomen då pappan dör. Tiden är runt 1940 och en brytningstid mellan det gamla ranchlivet och den frambrytande nya, moderna tid som inte har någon plats för de traditionella kofösarna.

Nog har han glömt att sadla av? Och dessutom glömt det gamla indianordspråket "Stor man liten eld; liten man stor eld"?

De rider från Texas och in i Mexiko. De rider och rider och rider och pratar sinsemellan på ett korthugget manligt språk med visdomsorden närmast haglande. Så möter de Blevins, en annan yngling på drift. Och därmed har läsaren mött de tre som tillsammans med en mexikansk ranchägare och dennes dotter Alejandra är navet i den dödsdans som snart kommer att utspelas. En dödsdans som rymmer förbjuden kärlek, svek, mord, grymhet och våld. Och en närmast ofattbar förmåga att uthärda både känslomässig och fysisk smärta.

Sårad till kropp och själ söker John Grady slutligen som en självutnämnd dödsängel en egen hämnd på de rättvisans tjänare som begått övervåld på honom och andra. För att sedan rida vidare. Men vart? ”Han satte hälarna i hästen och red vidare. Han red med ansiktet färgat kopparrött av solen i den röda vinden som blåste från väster över aftonens land. --- Ryttare och häst drog förbi med sina långa skuggor som passerade i svit likt skuggan av en enda varelse. Passerade och bleknade in i det mörknande landet, den väntande världen”. Och vi hör då definitivt inte en knarrig sång från en gitarrklinkande man med cowboyhatt. Det hörs ingenting. Ingenting med än tomhet.

Detta är en mycket bra bok. Personbeskrivningarna är kanske, med åtminstone ett undantag, inte de bästa jag läst, men bra nog. Undantaget är Duena Alfonsa, gudmor och gammelfaster till flickan Alejandra. I en dialog med John Grady beskriver hon (den mexikanska) kvinnans stolthet, de villkor de lever under och vilka offer dessa kan kräva för familjens, barnens och förstås också sin egen framtid.

McCarthy har stabilt grepp om sin story och lyckas göra den både trovärdig och levande också för en gammal man som aldrig suttit på en hästrygg – eller för den delen fått ett skott genom låret. Det säger en hel del om författaren. Storyn känns ödesmättad och ödesbestämd nästan från början där gamla traditioner och familjeband hindrar en utveckling för ett land, en familj, en man eller en kvinna. Boken genom känner vi också att ”det mörknande landet, den väntande världen” lurar runt hörnet och att vi är värnlösa mot den utvecklingen. Eller att åtminstone John Grady och hans gelikar är det. Vi – eller han - kan kämpa emot. Men vad hjälper det?

McCarthy brukar ofta anklagas för att vara alltför våldsam. Och visst finns det i boken en del våldsamma inslag, men jag menar att de åtminstone här fyller en viktig funktion. Det skulle inte kännas trovärdigt att beskriva ett mexikanskt fängelse närmast styrt av de kriminella fångarna som vore det en öppenvårdsanstalt i Sverige. Sen kanske vissa av scenerna här och på ett par andra ställen kan vara något väl utdragna och detaljerade, men för min del känns de ändå motiverade och också viktiga för trovärdigheten för beskrivningen av en del av ett samhälle. För saker och ting i både nutid och dåtid kan vara jävligare än vi kanske skulle önska. Men vad göra åt det. Mer än att åtminstone beskriva dem så trovärdigt man kan.

Mot denna bakgrund kan jag inte ge Dessa vackra hästar något annat än fem stars av fem. Och jag kan lova er, mina ev. läsare, att ni kommer att ha boken rullande i ert minne och sinne efter läsningen. Den kommer inte att vara er likgiltig. Långt därifrån.

Övergången. (Inlagd och kommenterad den 16 mar 2016).

Huvudpersonerna i denna historia om våld, död och undergång är bröderna Billy och Boyd Parham. Båda är tonåringar när historien börjar. Den ena dör; den andra går sannolikt under för det liv han tvingats – eller kanske vill - leva.

Boken består av två delar, bara tillsynes olika men som båda beskriver två personers styrkor och svagheter formade av deras uppväxt och hur illa rustade de är för den moderna tid som växt fram och som inte har plats för individer som verkar oförmögna att se en annan framtid än det liv de känt sedan generationer. De är på det sättet fastväxta i det förgångna. Och i det förgångnas enkla lösningar på problem – våld. Tiden är runt andra världskriget. Berättelserna börjar och slutar i USA:s djupa söder.

I bokens första del för Billy en av honom själv eller hans pappa skadad varg tillbaka till det land denne antas kommit från, dvs. Mexiko. Tanken är att han ska släppa vargen fri där, men omständigheterna tvingar honom att ta livet av den, då den annars – tills en galen hund antagligen satt tänderna i strupen på den - skulle tvingats leva ett liv som en slags kamphund; ett av mordiska stråtrövare framtvingat liv. Stråtrövare som tvingat Billy att, mot hans vilja förstås, överlämna vargen till dem. Att en varg skulle tvingas leva ett sådant liv strider mot Billys hederskodex. Hellre då döda honom än låta honom leva detta liv bortom det som är det naturliga och rimliga för en varg. 

Canis lupus. 

I den andra delen följer vi Billy och Boyd på jakt efter de hästar som de som mördat deras föräldrar tagit med sig över gränsen till Mexiko. Pojkarna hittar så småningom hästarna och lyckas också ta dem tillbaka, men Boyd försvinner efter ett tag med en ung mexikansk flicka. Billy, som föreställer sig att han svikit Boyd, tar nu som sin uppgift att försöka hitta honom. Så sker efter plågsamma strapatser, men han finner då Boyd mördad och begravd. Flickan är försvunnen. Billy gräver upp liket och för det tillbaka till USA för att grävas ner i kristnad jord. Då möter han en av livet tilltufsad, vedervärdig och skadad hund, avskydd av alla inklusive honom själv och faller till marken i gråt – sannolikt slagen av att det finns en likhet mellan hundens och hans eget liv och med den skakande insikten om också sitt eget erbarmliga och på alla sätt fattiga liv. Men ” .. så småningom gick den rätta av Gud skapade solen verkligen upp, än en gång, för all utan åtskillnad”. Och boken slutar. Utan hopp alltså.

Equus. 

Detta är en roman som beskriven såhär kan förefalla banal. Men i McCarthys händer blir den allt annat än det. Den blir en beskrivning av framförallt män fastlåsta i sin historia och utan möjlighet eller vilja att ta till sig de möjligheter till annat liv som samtiden ger dem. Den blir en beskrivning av den enda möjlighet de ser att forma sitt liv – eget arbete, egen vilja, egen kamp. Den hänsyn som kan tas är till deras eget intresse och inget tillåts hindra detta, vare sig lag eller annan moral än deras egen. Våldet blir ett medel för detta och som också fogar samman berättelsen om deras liv till en för dem själva synlig och hållbar helhet. McCarthy lyckas göra detta till en trovärdig story, vilket är ett mått på graden av hans författarskap.

Har då kvinnorna en plats i en sådan männen värld? Ja, om de accepterar de förutsättningar som män skapat. De blir älskarinnor, hustrur och mammor, de lagar mat och sköter annat som tillhör vardagen men har av omständigheterna tvingats välja bort ett liv som bygger på traditionell kärlek mellan man och kvinna. Det finns en annan grund för samvaron mellan könen i den värld McCarthys skriver om. Våldets män blir därför deras naturliga val i den tillvaro som också är deras. Varför? ”Därför att de visste att en man som inte ville döda för deras skull inte var någonting att ha”.

Döden blir en ständig följeslagare i männens – och kvinnornas – liv. Man kan möta den på ett oväntat eller väntat sätt, på en undangömd eller synlig väg. Men man möter den och då ofta våldsamt. Döden blir därför ett tillvarons villkor och själva livet bara ett utslag av detta.

I denna mörka och på ett sätt ödesbundna historia finns det ändå också delar av skönhet som männen – och kvinnorna – i den också ser och upplever. McCarthy skildrar detta på ett – jag tvekar inte när jag skriv det -mästerligt sätt. Som här: ”De red i den där djupa skymningen över en vid vulkanisk slätt med en rand av höjder runt om. Höjderna var djupblå i den blåa kvällsdagern och hästens runda hovar klapprade tonlöst i ökengolvets grus. Natten föll österifrån och mörkret som gled in över dem kom med ett plötsligt andetag av kyla och tystnad och gick vidare. Som om mörkret självt hade en själ som var solens lönnmördare och skyndade västervart som människorna en gång trodde, och kanske kommer att tro igen. De red upp från slätten i den sista bortdöende dagern över ett terrassland med låga höjder som var starkt eroderade av blåsten och de korsade ett stängsel eller ett före detta stängsel där trådarna längesedan var nertagna och hoprullade och bortförda och de må nakna mesquitestolparna vandrade bort i gåsmarsch in i natten som en rad av krokiga och vinda pensionärer (sic!). De red genom passet i mörker och där höll han in hästen och satt och såg hur det blixtrade i söder långt bort över Mexikos slätter.”

Det är omöjligt att inte ge Övergången, den andra delen i Gränstrilogin, något annat än fem stars av fem i betyg. Och läser du den inte har du inte bara missat en angelägen och stundtals vacker och stundtals våldsam bok. Du missar också en bok som kommer att följa dig länge. Kan man begära så mycket mer?