Cormac McCarthy - Guds barn.

McCarthy är som bekant en nordamerikansk författare som av och till nämns i Nobelprissammanhang. Rättvist eller inte vill jag låta vara osagt – många bra författare kommer upp i det sammanhanget och minst lika många bra författare gör det inte. För den intresserade iakttagaren har Nobelpriset onekligen genom åren blivit allt mer oförutsägbart. Och tack och lov för det.

McCarthy

För om man tar de senaste femton årens pristagarna kände jag för egen del till namnet på tio av dem redan innan den berömda dörren i Börshuset öppnades. Läst hade jag däremot gjort bara fyra. Men nu har jag tack vare priset läst åtminstone något eller några verk av dem alla, förutom 2005 års pristagare Harold Pinter. Ett par av pristagarna har dessutom hamnat i bokhyllan för personliga favoriter – t.ex. JM Coetzee, Tranströmer förstås, Mo Yan och den fantastiske Mario Vargas Llosa. Förra årets pristagare Svetlana Aleksijevitj har, efter att jag än så länge bara ha läst en bok av henne, goda möjligheter att också hamna där.

Men McCarthy då? Jodå. Av honom har jag i och med Guds barn läst alla böcker på svenska förutom hans mycket uppskattade och berömda sk gränstrilogi, som har varit omöjlig att få tag på men alldeles nyligen kommit ut på nytt i ett sammanhållet band som omfattar alla tre böckerna. Nu börjar det visserligen bli lite trångt i favvohyllan, men är trilogin bara tillnärmelsevis lika bra som Vägen och Guds barn så hamnar också han nog där.

För Guds barn är en mycket bra bok. Den är kontroversiell för många då den beskriver ett våldsamt samhälle och våldsamma män som tycks sakna all respekt för människoliv och dessutom en del sexuella perversioner som nekrofili och incest. Våldet och perversionerna, som inte beskrivs särskilt ingående, menar jag är nödvändiga för att tydliggöra den bild av mannen och manligheten som McCarthy vill ge oss och hur det amerikanska samhället kan se ut där the Star-Spangled Banner fladdrar som hårdast i den Djupa Södern. Men också för den diskussion kring våld och ondska han vill få oss att fundera över.

Vajar stolt över rik och fattig ond och god. Och Donald Trump.

I bokens början ser vi hur Lester Ballard förlorar sitt föräldrahem i en av myndigheterna påbjuden auktion. Med detta börjar Ballards långsamma väg mot helvetet och döden. Han var redan innan uppfattad som en svagt begåvad och våldsbenägen särling, vilket också förstärks av att han felaktigt anklagas för våldtäkt. Men det är från nu han allt tydligare krampar sig fram i livet utan något socialt sammanhang där han kan hämta kraft och finna lite ro. Han kan inte heller närma sig framförallt kvinnor på ett normalt sätt, vilket också blir hans olycka och så småningom död. Hans enda följeslagare är geväret.

Med detta tryckt intill kroppen går han rotlös och hemlös runt i sina hemtrakter. Han går vill i både tid och rum och får kämpa mot allt – mot både människor och natur. Han går som ett vandrande guds barn - ”ett Guds barn, en man inte olik er själv”. Under andra omständigheter och med andra förutsättningar hade katastrofen kanske inte behövt inträffa. Men det gör den. Som en vansinnets hämnare tar han livet av män och kvinnor, våldför sig sedan på kvinnorna och släpar dem till en grotta i ett av traktens berg, som har blivit hans sista tillflyktsort.

Men så misslyckas han när han skall mörda ytterligare en person, blir skadad och tillfångatagen. Efter ett av de rättfärdiga samhällsbärande männen misslyckat lynchningsförsök hamnar han på sinnessjukhus där han avlider, 27 år gammal. Han har då mördat sju personer. De mumifierade liken efter dessa återfinns så småningom av en slump.

Det är alltså en grym berättelse McCarthy ger oss. Grym men trovärdig. Skildringen av den olycklige Ballard går i all sin förskräcklighet ändå att förstå, om än inte att acceptera, liksom hans utveckling från att vara bara den ensamme särlingen till att bli massmördare. En annan författare hade antagligen inte klarat detta på det sätt McCarthy faktiskt gör. Ballards ensamhet tär inte bara på honom utan faktiskt också på läsaren. En sådan ensamhet tillsammans med en ödesdiger och förtärande vrede som Ballard bär på finns nog som en klangbotten hos många andra av guds barn. Men ligger för de flesta relativt still och ger sig till känna bara som en bubblande ondska utan att få sådana ödesdigra utbrott som hos Ballard. Många av de övriga männen i den lilla hålan, också de sk rättstjänarna, känner också av denna ondska, men har andra krafter eller möjligheter att klara av den bättre än Ballard. Inte bra, men bättre

Grym och trovärdig berättelse, alltså. Men också på sina ställen också stilistiskt mycket vacker:

”De närmsta grottväggarna stod fram ur den beständiga natten med sina bleka veckbildningar och i det välvda taket blottades en förkastningsspricka där droppstenar radade upp sig som tänder. I det svarta rökhålet ovanför vakade Plejadernas fjärran stjärnor kalla och obevekliga”.

”Här hade väggarna ett organiskt utseende och liknade inälvorna på en gigantisk best med sina mjuka vindlingar övergjutna av våt blodröd lera. Här i bergets innanmäte vände Ballard lampstrålen mot hyllor eller bäddar av sten där döda människor låg som helgon”.

” … började fladdermöss vakna ur sin dvala någonstans i grottans djup. En kväll låg Ballard på sitt läger vid elden och såg dem komma flygande ur tunnelns mörker och vilt flaxande stiga genom hålet ovanför i askan och röken som själar som steg upp ur Hades. När de var borta betraktade han horderna av kalla stjärnor som strödde ut sig över rökhålet och undrade vad de var gjorde av, eller han själv”. Och den sk gode guden hade förstås inget svar ens till det olyckligaste av sina barn.

Jag gav Guds barn fem stars av fem i betyg. Och vill gärna rekommendera den till läsning.