Svetlana Aleksijevitj - Utopins röster - historien om den röda människan.

Scrolla ner om du bara vill läsa det senaste inlägget i

Utopins röster. Följande böcker i den serien är fn kommenterade

1. Kriget har inget kvinnligt ansikte.

2. De sista vittnena.
3. Bön för Tjernobyl - krönika över framtiden.
4. Zinkpojkar.
5. Tiden second hand.

Svetlana Aleksijevitj, den snart 70-åriga vitryska författaren, fick som bekant Nobelpriset i litteratur 2015 med motiveringen ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Sällan har väl priset mottagits med så samfällda applåder som då.

Aleksijevitj skriver i genren dokumentärroman och är väl mest känd för de böcker som ingår i hennes stora verk Utopins röster – historien om den röda människan, dvs. Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Förförda av döden, Bön för Tjernobyl och Tiden second hand. Jag kommer här under en tid framöver att kommentera samtliga de böcker som går att köpa (Förförda av döden verkar helt utgången) och börjar med den bok som är den första i hennes svit av böcker, nämligen Kriget har inget kvinnligt ansikte.

Men först lite om författaren själv. Hon är som nämnts snart 70 år och har inte haft det lätt som författare. Hon har själv sagt såhär: ”Jag har tre hem: mitt belarusiska hemland – där min far föddes och där jag själv levt hela mitt liv – Ukraina, min mors hemland , där jag föddes och så den stora ryska litteraturen, som jag inte kan föreställa mig vara utan. De är mig alla kära. Men att i vår tid tala om kärlek är svårt”.

”De är mig alla kära”, skriver hon. Men denna hennes kärlek till framförallt hemlandet Respublika Belarus (fd Vitryssland) kan knappast säga ha varit ömsesidig. Hon har inte skrivit som diktatorn Lukasjenko tycker är lämpligt och inte tillräckligt heroiserande om den kommunistiska regimen och dess insatser för sitt folk och inte heller om folket självt. Hon beskriver dem nämligen som levande, tänkande människor och inte som robotar med hammaren och skäran instansad i hjärta och hjärna. Förföljelse och trakasserier blev därför vardagsmat för henne, liksom censur. Men med åren blev ju Aleksijevitj uppmärksammad internationellt och också belönad för sitt författarskap, så en diktators standardgrepp för misshagliga författare – fängelse och/eller offentlig avbön mm – gick ju inte att ta till utan att Ledaren skulle få problem. Men däremot gick hon själv i en slags frivillig temporär landsflykt under flera år genom att bli sk fristadsförfattare i Paris, Göteborg (heder åt Göteborg!) och Berlin. Hon flyttade tillbaka till Minsk 2011 och bor där sedan dess i en – om jag kommer ihåg rätt – sliten tvårumslägenhet i en för en kommunistisk regim typisk gigantisk ful hyreslänga.

Snygg uniform. 

Internationella priser har hon alltså fått. Priser som antagligen gjort det svårare för Ledaren att göra vad han säkert reflexmässigt skulle vilja med en intellektuell som uppfattas som en motståndare. Ni, okända läsare av denna blogg, anar eller vet ju vad. Och då pratar vi om priser från länder som bl.a. gamla Sovjetunionen och nuvarande Ryssland men också t.ex. Tyskland, USA, Sverige (Svenska PEN) och fler därtill där man har läst och uppskattat hennes författarskap och detta redan långt innan Nobelpriset. I takt med att priserna ramlat in har sannolikt också hennes läsekrets ökat. Så ju fler läsare hon fått och fortsättningsvis får, desto mer gnisslar väl Ledaren tänder. Så att köpa och läsa henne kan – utöver att få del av de litterära kvaliteter hennes böcker har – också uppfattas som en liten men dock motståndshandling mot en diktator. Även detta är något att glädjas åt.

Men nu till böckerna.

Kriget har inget kvinnligt ansikte. (texten skriven och inlagd den 2 feb 2016).

Det krig hon skriver om är Det stora fosterländska kriget, dvs. andra världskriget. De kvinnor som kommer till tals är de som på olika nivåer och med olika uppgifter då var soldater i Röda armén. Aleksijevitjs har träffat ett stort antal av dessa överlevande kvinnor och fått dem att prata om sina erfarenheter av kriget, sina upplevelser, sina minnen, sina ofta bittra öden. Genom summan av dessa vittnesmål formas en bild av ett krigs helvete men som nästan helt saknar beskrivningar av frontlinjer, framryckningar, taktiska överväganden. Statens krig. Männens krig. Statens och männens krig som brukar beskrivas i hjältemodiga och högtidliga deklarationer alltmedan den röda fanan stolt fladdrar för vinden. I Aleksijevitjs bok finns istället kvinnornas vittnesmål.

”Det var hårda strider. Jag var med i närstrid. Det är fruktansvärt. Omänskligt. Man slår, hugger med bajonett och tar struptag på varandra. Men knäcker ben. Det hörs tjut och skrik. Stönanden. Och så det där knastrandet. Det där knastrandet. Det glömmer man aldrig. Knastrandet av ben. Du hör hur en skalle spricker. Hur den klyvs. Det är för krigets skull, och det är en mardröm – alltsammans är så omänskligt. Jag skulle aldrig tro någon som sa att kriget inte var kusligt. --- Om fem tio minuter skulle de anfalla. Man börjar skaka. Skälva. Men det varade bara fram till första skottet. För då. När du hör kommandot, då glömmer du genast allt – tillsammans med alla andra reser du dig upp och börjar springa. Och då tänker du inte längre på skräcken. Men dagen efter, då du inte kan sova längre – då är du rädd igen. Allt minns du – varenda detalj. Och du blir plötsligt medveten om att de skulle ha kunnat döda dig och då grips du av en vanvettig skräck.”

Hon försöker alltså på detta och andra sätt förminska den stora historien till vad som ryms i en enda människa. Hon som kan säga ”Det är hemsk att minnas, men ännu värre att inte minnas”. Perspektivet är hela tiden det personliga – saknaden efter barnen, mamman, pojkvännen, byn där man levde. Och så rädslan – rädslan för döden på slagfältet. Det finns, genom dessa tidigare ohörda röster, en stark närvaro genom hela texten som skakar läsaren. I vart fall mig. Och min pacifistiska övertygelse stärks.

Jag gav Kriget har inget kvinnligt ansikte fem stars av fem i betyg.

De sista vittnena. (texten skriven och inlagd den 18 feb 2016).

Det är fortfarande Det stora fosterländska kriget Aleksijevitj skriver om, men nu från i huvudsak barnens perspektiv. I andra världskriget dog ofattbara knappa 20 miljoner ryssar, soldater och civila sammantaget (att jämföra med t.ex. ca 200 000 amerikaner och 5 miljoner tyskar). Hur många av de ca 6 miljoner civila ryssarna som var barn vet inte jag, men vi pratar sannolikt om miljoner. Miljoner! Det är vittnesmålen från de som var barn under kriget som hon nu samlat och gett ut i sin dokumentärroman De sista vittnena. 

Det är en upprörande och skakande roman. Att läsa om barnen som ser sina mammor skjutas, att framför sig se barnens blickar och deras uppspärrade nästan oseende ögon, att förstå att de kunde vara tvungna att för egen hand gräva de gravar som mammorna sedan skulle skyfflas ner i, känna deras ofattbara hunger och ensamhet – ”det var nu första dagen utan mamma” – när de kunde tvingas ut på ensamma vandringar i okänt land i sökandet efter överlevande anhöriga men också efter mat och skydd. Att läsa om barnen som förlorar sin pappa i ett flyganfall och sedan inte hittar hans kropp och därför känner sig tvungna att gräva ner hans kostym i en grav för att då för sig själva markera att man begravt honom. Att läsa detta och mer därtill är drabbande.

Det är naturligtvis varierande öden som Aleksijevitj återger, men genom dem alla vibrerar samma smärtsamma ton. Genom dem hör vi samma ton från helvetet som hörts i alla krig i alla tider. Utom i krigsherrarnas gyllene salar.

”De släpar iväg mig någonstans. Och jag såg hur de först sköt mot barnen. De sköt och iakttog hur föräldrarna plågades. De sköt mina två systrar och mina två bröder. När de hade dödat barnen började de döda föräldrarna. Jag kunde inte längre se mamma. Mamma hade antagligen fallit ihop. Där stod en kvinna, hon höll ett spädbarn i famnen, det sög vatten ur en flaska. De sköt först på flaskan, sedan på barnet. Och först därefter dödade de modern. Jag är förvånad – hur kan jag leva efter allt detta? Som barn överlevde jag, Men hur kan jag leva som vuxen?”

”Först gick vår fantastiska mamma bort, sedan vår pappa. Vi kände, vi insåg plötsligt att vi är de sista. Vid den där gränsen, vid den där randen. Vi är de sista vittnena, Vår tid tar slut. Vi är skyldiga att tala. Våra ord kommer att bli de sista.”

Och när jag skriver detta dör mammor och pappor, barn och vuxna i krigets Syrien. Taggtrådshinder reses i Europa. Pass- och identitetskontroller införs också vårt land. Politikerna sammanträder, sammanträder, sammanträder. Och (M) och (SD) tycker att vi borde göra mer. Inte mer för krigets offer utan mer för att hindra dem från att komma ur krigets helvete och få en fristad hos oss. Detta kommer vi att döma dem för.

Jag gav De sista vittnena fem stars av fem i betyg. Och vill att så många som möjligt läser den.

Bön för Tjernobyl - Krönika över framtiden (Texten skriven och inlagd den 26 april 2016).

Den dag detta skrivs och läggs ut på min blogg är det precis 30 år sedan katastrofen inträffade i Tjernobyl. Detta kan förstås se ut som en tanke, men är mer en slump. Jag försäkrar.

Vi vet ju hur vi alla – eller många av oss – för nu så ofattbart länge sedan gick ner på knä och tillbad den fredliga atomen. Många ligger där fortfarande. Och detta trots Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. För att nu bara nämna de större olyckor som är kända för oss.

Om riskerna med denna den fredliga atomen har det skrivits många faktaböcker. Men frågan är om inte Tage Danielssons monolog om sannolikheten är den som här i lilla Ultima Thule överlevt alla dessa böcker och kanske fått störst betydelse för mig och dig. Jag tror det i vart fall:

”Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite. 
Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände”

Vad vi vet är att det i fredstid nog inträffat tre stora kärnkraftskatastrofer, där den ena – tror eller ej – är värre än den andra. Värst är den tredje, den i Fukushima. Men om den återstår det att någon berättar mer för oss.

Svetlana Aleksijevitj har i sin svit Utopins röster skrivit Bön för Tjernobyl – krönika över framtiden i den stil som för oss blivit hennes signum, dvs. det litterära reportaget. Eller – om man så vill – vittneslitteraturen. Här har hon träffat överlevande och efterlevande, pratat med dem, lyssnat till dem, skrivit ner deras berättelser genom att omforma och komprimera dem och – inte minst – ge dem en litterär gestaltning. Det är ju detta viktiga arbete som gav henne 2015 års Nobelpris i litteratur med motiveringen ”För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. I Bön för Tjernobyl läser vi inte minst om lidandet. De strålskadades och de efterlevandes lidande.

Mellan de första och sista berättelsen i boken, båda är mycket starka och båda heter En ensam mänsklig stämma, läser vi skakande berättelser om kommunismens, dess myndigheters och representanter svek och lögner, enskildas ofattbara mod och lojalitet mot detta samhälle, olika överlevnadsstrategier, sovjetmänniskans tunga ok under kommunismen, konflikter mellan vetenskapsmän och främst partifolket, rädslan bland många att träffa överlevande från katastrofen, lidande och smärta utan slut. Och igen – om lögner och svek, lögner och svek, lögner och svek. Och förstås försök att tysta sanningssägare. Men också om kärlekens ofattbara kraft.

År 2014 – det är den senaste siffran jag hittat – fanns det totalt 429 kärnreaktorer i drift och dessutom totalt 70 under byggnad. Detta är de kommersiella reaktorerna. Det finns också ett antal forskningsreaktorer. Alla står de där och tickar mot vår gemensamma undergång.

Det går inte att ge Bön för Tjernobyl något annat betyg än fem stars av fem. Och alla har vi väl lärt våra barn och barnbarn att säga sannolikheten, hela sannolikheten och inget annat än sannolikheten?

Zinkpojkar (texten skriven och inlagd 26 sep 2016),

Den av så många idealister – jag var själv under en period en av dem - omhuldade diktaturen Sovjetunionen varade mellan åren 1922 och 1991. De små förhoppningar som möjligen fanns om ett styre liknande demokrati under Gorbatjovs tid vid makten föll platt i och med landets kollaps 1991, då Ryska federationen – eller Ryssland om man så vill – bildades. Namnet ändrades, diktaturen bestod. Med den gamle KGB-agenten Putin som president garanteras nu antagligen diktaturens fortlevnad, om än inte till tidens ände, så åtminstone säkert under vår levnads lopp. Valet till Duman i år bekräftar väl den hypotesen.

Nåväl. Men Sovjetunionen nöjde sig ju förstås inte med att hålla sina egna undersåtar i schack under hammaren och skäran. Man hade – i den delen i likhet med den andra supermakten USA – också ambitioner att bredda sin maktbas internationellt. Här spelar det sk afghansk-sovjetiska kriget roll. Man ockuperade helt frankt Afghanistan 1979 när den marxist-leninistiska regimen där blev hårt trängd av regimkritiska rebeller – till delar stödda av USA, naturligtvis - och stannade där under 10 år. Kriget var blodigt och man räknar med att minst 1,5 miljoner afghaner dog och miljoner andra flydde landet. Runt 15 000 soldater från Sovjet dog också enligt ganska säkra källor.

Detta skär sig på ett makabert sätt mot den bild makthavarna i Sovjet gav sina egna medborgare om kriget. I den mån man överhuvudtaget informerade dem. Krig var det ju förstås egentligen inte – enligt propagandan hjälpe man ett broderfolk med att bygga sjukhus, plantera träd och kanske rasta deras hundar Vad vet jag. Men efterhand blev det ju uppenbart att kriget kostade många unga sovjetmedborgare deras liv. Efterhand kom allt fler av dessa unga män och kvinnor hem i anonyma kistor av zink. Om de kom hem levande därifrån blev deras liv starkt påverkat av krigserfarenheterna. Precis som för delen för de unga män och kvinnor som överlevde USA:s krig i Vietnam.

Om detta under många år närmast hemliga krig handlar Zinkpojkar. I sin dokumentärroman beskriver Aleksijevitj reaktionerna från de som stred och överlevde, deras mödrar och fäder, deras familjer. Det är skakande berättelser. Vi kan också läsa protokoll och andra dokument från den process som några efterlevande förde mot Aleksijevitj med anledning av hennes bok.

Jag kan inte ge denna bok annat än fem stars av fem i betyg. Läs den. Och glöm inte det krig som förs i dag i t.ex. Syrien. I sinom tid kommer vi att få läsa berättelser från överlevande i detta djävulska krig. Och då skämmas utav helvete. För vad svarar vi på den fråga som i mitt fall barnbarn kommer att ställa: "Vad gjorde du åt detta, vilken kamp förde du mot detta helvete på jorden?" För svaret blir ju: "Ingenting. Trots att jag visste allt". 

Tiden second hand (texten skriven och inlagd 25 okt 2016).

 En diktatur är en diktatur är en diktatur. Och detta oavsett om landet i tur och ordning heter Ryssland, Sovjetunionen eller sedan återigen Ryssland. Diktaturens tunga hand - i vilken det har hållits en dubbelörn, en hammare och skära och sedan en ny dubbelörn eller kanske snarare en dollarsedel – vilar alltid tung över människorna.

Är det Putin som rider på den vita springaren?

I Tiden second hand läser vi om brytningstiden mellan Sovjetunionen och det nya Ryssland. Som vanligt är Aleksijevitjs perspektiv folkets. Detta folk som under Sovjettiden i bästa fall stod i de långa köerna efter mat eller i sämsta fall levde internerade i Gulaglägren. Men i dessa köer stod de alla, utom nomenklaturan förstås. Liksom de alla, utom då de som kunde klamra sig fast i nomenklaturan, riskerade deportation till Sibirien. Helvetet delades på det sättet lika. Man visste inte bättre, hade inte upplevt något annat, armod var det naturliga tillståndet. Det var alltså inte religionen som var folkets opium. Det var den gemensamma och av alla lika delade fattigdomen och maktlösheten.

Men det fanns också något annat som påverkade de människor som levde i Sovjetunionen. Många trodde trots allt på idén om att kommunismen skulle skapa förutsättningar för en ny människa, en tid med lika möjligheter för alla, en tid av frihet och framgångar för såväl stat som individ. Bara – bara krigen tog slut, bara ledarna blev de rätta, bara femårsplanerna kunde genomföras, bara … bara … . Och så stark levde denna förhoppning, denna tro, denna vilja att den överlevde alla motgångar på både ett nationellt och ett individuellt plan. Förklara det den som kan.

Det är om dessa människor Aleksijevitj skriver. De som lever kvar i kommunismens idévärld och känner sig helt främmande i den nya marknadsorienterade värld som framförallt Jeltsin öppnade portarna för och sedan Putin förvaltat efter bästa förstånd.

Här står hon på sin datja - den sista röda människan.

Det går att känna stor sympati för dessa personer. De som offrat sig för en idé de trott på, som levt under knappa förhållanden men som hoppats på de förändringar som utlovats och som nu ser att deras förhoppningar och idéer om en annan värld övergetts av ledarna och de som snabbt kunde anpassa sig till det nya. Själv sitter de fast i sin gamla slitna hyreslägenhet och lever på en knaper pension medan deras barn och barnbarn bygger villor, kör omkring i utländska bilar och firar semester inte på Krim utan på Medelhavet.

”Lenins verk lever för evigt” sa man, och trodde man. Men vi vet ju, lyckligtvis måste jag ju tillägga, hur det gick med den saken. Det hindrar förstås inte att det kan kännas nästan hjärtskärande att läsa dessa övergivna människors berättelser. Eller, som någon säger om det som står i boken: ”De goda människorna kommer att läsa och gråta – men de onda ...”. Jag är nog trots allt lite god jag.

Och det är väl kanske därför jag ger Tiden second hand fem stars av fem i betyg.