Så har det hänt igen. Jag har gått på en mina, dvs.
lyssnat på en person som brukar ha gott omdöme och köpt en bok hen
rekommenderat. Och ytterligare en gång blivit besviken. Visst är
det fan att man aldrig lär sig.
Den här gången gäller det Gilly Macmillan och hennes
bok Bränd himmel. Hon var helt
okänd för mig, men har tydligen med Bränd
himmel skrivit en internationell kioskvältare. Bara det
borde ju ha avskräckt mig. Men den var ju ändå dessutom
härförleden rekommenderad av Lotta Olsson på DN, som ganska så
ofta skriver intressant om just deckare. Men även ett orakel kan
tydligen göra sina misstag.
Gilly Macmillan.
Boken handlar om att barns försvinnande - ”Du
tittar bort en kort stund. Ditt barn är borta” - och polisens
arbete med att hitta detta barn och förstås de båda frånskilda
föräldrarnas förtvivlan och olika reaktioner. Men också arbetet
sett särskilt från en av polisernas horisont. Som vanligt
nuförtiden är boken tjock och enligt tidens deckarsed också
skriven kapitelvis och då med historien sedd omväxlande från mammans och den
efterhand deprimerade polisens sida.
Och historien rullar på som den alltid gör. Men ganska
så förutsägbart förstås. Ett antal misstänkta personer följs
upp. Några hämtas in. Polisens stampar dock på i stort sett samma
fläck. Men så sker ett ryck i utredningsarbetet. Och ett till. Och
ett till. Men tiden går. Framförallt mamman blir förtvivlad,
förbannad, upprörd och - sett från polisens horisont - stundtals
direkt störande. En familjetragedi, som inte har något direkt med
storyn att göra, avslöjas. Gamla vänskapsband håller inte för
påfrestningen. Men så till slut sitter vi med lösningen i vår
hand: det bortrövade barnet hittas – Död eller levande blir
frågan? Läs boken blir mitt svar - och den skyldige döms.
En dussindeckare alltså. Men det finns två delar i den
som jag personligen tycker är intressanta. Det ena är att Macmillan
återger den nätkonversation som uppstår bland de personer som
tycker sig ha intresse av att förmedla sina synpunkter på fallet.
Framförallt är det mamman som råkar ut för nätfolkets
bannstråle. Detta återger Macmillan på ett fullt trovärdigt sätt.
Jag har av ett mer personligt intresse följt en sk diskussion om ett
högst verkligt mordfall som pågick i vår egen sophink Flashback.
Det som skrevs där var så fruktansvärt erbarmligt ointelligent
aggressivt och skrämmande – och förstås anonymt - att min tro på
mänskligheten fick sig en knäck.
Den andra delen som jag tycker Macmillan gör bra är
att beskriva hur familjen beter sig efter att fallet fått sin
upplösning. De resonemang som hon låter sina romanfigurer föra och
de slutsatser hon låter dem komma fram till är sådana att man
bara kan hoppas att man själv skulle vara så förståndig och klok
om man hamnat i samma helvete som romanfigurerna. Men det var
uppbyggligt att läsa.
Nå. Men med Bränd himmel
får det vara slut på taffliga deckare. Från nu skall jag bara läsa
real stuff – dvs. sådant som verkligen kan skrämma skiten ur en.
Jag tänker närmast på Svenska Dagbladets ledarsida. Där står
numera saker som kramar ditt hjärta till sista blodsdroppen och det
är först sedan du insett att tidningen är på fallrepet som ditt
goda humör återvänder.
Mot den bakgrunden kan jag bara ge Bränd
himmel två stars av fem i betyg. Svenska
Dagbladets ledarsida får en överkorsad prenumerationsblankett av
mig och av allt fler dessutom.
Heja Bokhållaren som skriver bra kåserier och dessutom håller liv i underbara ord som "bannstråle". Allt för många underbara ord glöms bort medan Flashback drar till sig alldeles för mycket energi - det är som ett stort svart hål. Dessutom får man, som Bokhållaren påpekar, veta mer om anonymitetens socialpsykologiska effekter än vad man står ut med. En rekommendation till Bokhållaren, om han vill byta medieform ett slag, är deckarserien "River" på Netflix. Är nyfiken på detaljerna om SvD...
SvaraRaderaRiver har jag sett. Den var mycket bra. SvD får vänta ...
SvaraRadera