Tomas Bannerhed och Brutus Östling - I starens tid.

Två fågelexperter ger ut en gemensam bok. Det måste väl bli bra?

Brutus och Tomas. 

Nja, inte riktigt. Den ene – det är Tomas Bannerhed – står för texten i boken och Brutus Östling förstås för bokens foto av fåglar. Det är Bannerheds text som inte riktigt lyfter, enligt min mening. Östlings bilder är som vanligt utmärkta. Men – har man en sett en stare i motljus 10 gånger i böcker av såväl Östling som andra, så undrar man ju vad det ger att se samma gamla stare en elfte gång. Så summa summarum blir att boken inte känns särdeles omistlig. Som gammal cyniker så undrar jag dessutom om Östling passat på att rensa lite i sitt lager av opublicerade bilder, då vissa av dem inte alls har någon koppling till Bannerheds text.

De flesta av oss har väl sannolikt läst Bannerheds debutbok Korparna, för vilken han fick både Augustpriset 2011 och Borås Tidnings debutantpris året därpå. Om boken skrev jag på den numera avdöda boksiten Boktipset följande: Korparna flyger skrikande över bondens hus och spår död. Fast i den fäderneärvda helvetesåkern står den lyckliga familjen. I var och en av dem ljuder deras egen odrömda dröm om ett liv. Och jag hoppas Bannerhed fick en välförtjänt försäljningsframgång. Fast det fick han säkert.

Östling är en mångkunnig man. Han har både gett ut egna prosaböcker – bl.a. en med den spännande titeln Till socialismen kan man komma endast per cykel – och ett drygt tiotal fotoböcker om i första hand fåglar. Han driver också det egensinniga förlaget Symposion som ger ut intressanta men – åtminstone för mig – väl svårtuggade böcker. Men andra måste gilla dem – genom åren har förlaget gett ut ca 900 titlar!

Nu har dessa två herrar slagit sina påsar ihop och deras bakgrund borde ju borga för att resultatet skulle bli bra. Och I starens tid är naturligtvis inte dålig, men jag hade för min del väntat mig mer när en ordets man förenar sig med en bildens man.

Problemet är alltså för mig i huvudsak Bannerheds text. Och visst är den ibland klok, men inte sällan också motsatsen. Ibland poetisk, men också ibland bara patetisk. Inte så sällan intressant, men också – åtminstone för min smak – allt för ofta ointressant. Det kan kanske ha lite med den litterära formen att göra. Han skriver nämligen i en slags daganteckningar som handlar om stort och smått - om både livet och döden, om både kaffetermosen och det röda vinet. Även om fokus naturligtvis ligger på fåglar och fågelskådandet och då med perspektiv både från när han står med sina gummistövlar i olika fågelsjöar och stirrar i kikaren eller sitter på balkongen i sin lägenhet på Södermalm och lyssnar på Keith Jarret. (För egen del föredrar jag ju Jarret framför att möjligen höra ett vagt ”nästan spinnande tsy-tsy-tsy-tsy-tsy-tsy” och kanske sen se en glimt av en ängspiplärka).

Intressantare än fåglar?

Daganteckningar således. Men något mer? Är det små korta kåserier? Små korta essäer? Små korta populärvetenskapliga texter? Har han lite folkskollärareambitioner? Ja, det är just det jag inte blir klok på. Men en sak fattar jag. Över Bannerheds text vilar ofta ett stråk av melankoli. Och det är ju vackert så.

Men också en annan sak fascinerade mig och det var vad Bannerhed skriver om göken. Det är, som vi vet, en elak fan som lägger sina ägg i ett annat bo. Varje gökhona är då tydligen specialiserad på en specifik art och lägger därför äggen i bon där de liknar de olika värdfåglarnas. Bara det är ju märkligt. Men det blir konstigare. För som han skriver: ” … vet gökynglingen att den efter några månader i livet bör flyga till Afrika för övervintring. Kanske rent av ensam och utan att ha sett en annan gök. Och när gökhannen har varit i Kongo eller Kamerun och vänt sätter han sig i en trädtopp vid sjön Åsnen och gal för att få ihop det med honan vars utseende han inte känner – medan hon i sin tur kommer att leta upp bon med ägg lika hennes egna utan att ha en aning om hur de se ut” Och Bannerhed ställer frågan: ”hur vet en gök att den är en gök”? Ja, hur?

Cuculus canorus. 

Men oavsett detta lilla mysterium, så hoppas jag att jag snart får läsa en ny roman av Bannerhed. Helst utan aldrig så vackra foton på den eviga staren. Trots alla vår vän Karlfeldts berömda avslutning av en i övrigt, tror jag, bortglömd dikt: "Vad bryr vi oss om tsaren? / Se staren, se staren!".

Mot den bakgrunden kan jag bara ge I starens tid tre stars av fem i betyg. Vilket är ett fullt godkänt betyg i min bok. (Men det där göken plågar mig fortfarande …).