Anna Fock - Cirkus Smuts.

Anna Fock debuterade 2013 med sin roman Absolut noll, som berättar för oss om den minst sagt hårda tillvaron för några homosexuella män i Putins Ryssland. De ville ju ingenting annat än vad alla vi andra vill – leva i trygghet, kärlek, trohet och värdighet. Några fann en sådan tillvaro, andra inte. De flesta inte.

När nu Anna Fock återkommer med sin andra roman Cirkus Smuts är det som att på ett sätt läsa om Absolut Noll. Hon berättar återigen om en grupp vilsna själar som lever sina liv på randen av vad vi andra välkammade och välansade kan uppfatta som någorlunda normalt.

De flesta – om än inte alla – av romanfigurerna förslösar sina liv i en akademisk miljö. Tentor, studier, studiemedel, akademiskt umgänge, diskussioner och annat liknande - dvs. sådant som vi förknippar med ett akademiskt liv – förefaller vara av mer underordnat intresse. Liksom undervisning och karriär för den manlige docenten. Dagarna, veckorna och terminerna rullar på. Bara livet står still.

Alla de romanfigurer som Fock presenterar för oss tycks vara vilse inte bara i välfärdslandet utan också på ett mer grundläggande sätt i tillvaron. Mys, pys och bus tycks vara överordnat framför att hitta en riktning in i vuxentillvaron. Eller, för åtminstone en av dem, att stanna kvar i.

Detta markeras kanske framförallt i de inledande delarna av romanen, som också kan uppfattas som lite väl långsamma. Efterhand skruvas dock tillvaron åt för de personer som Fock berättar om och tempot i berättelsen ökar då också. Beskrivningen av dem och deras tillvaro mörknar samtidigt. Romanens klangbotten för dem ekar allt tommare. Inte lika för alla och inte på samma gång för alla. Men efterhand är det uppenbart att deras nuvarande tillvaro inte bara krackelerar utan också att deras framtid tycks förspilld.

För att tydligt – nästan övertydligt – markera detta tar Fock till det klassiska tricket att låta romanfigurerna häfta tag varandra på ett lite oväntat sätt. Detta blir inte så krystat som det kan låta. En roman är ju trots allt en roman. Men Fock visar genom detta att alla dörrar efterhand tycks stängas för (nästan) alla. För det tycks nu med förstärkt kraft gå åt helvete för dem alla. Även om ett helvete som bekant har lite olika grader.

För dem alla låg livet till en början framför dem nästan som ett välbonat parkettgolv. Men ingen av dem tycks nu veta vad man ska göra med dessa sina liv. Mer än att låta dem förslösas genom att idogt dricka och knulla. Men i deras bakrusiga huvud hörs en allt ihärdigare och ständigt ökande viskning efter mening och sammanhang.

Om Fock skulle ha ett budskap med boken skulle det kanske vara att man ska hålla livet i sin kupade hand som den sista droppen vatten (Ranelid, Ranelid …) och inte låta det drippa genom fingrarna och så att säga hamna på hälleberget. Men nu är jag inte alls säker på att Fock har något särskilt budskap. Hon kan mycket väl ha nöjt sig med att ge oss en berättelse om ett ögonblick i en akademisk värld. Precis som hon tidigare gett oss ett om livet för ett antal bögar i Ryssland.

Istället ger hon oss helt enkelt ett bra romanbygge där hon visar sin habila förmåga som författare. Bygget är trovärdigt. Det är beskrivet på ett språk som är klar, tydligt och tilltalande. Vi följer romanfigurerna från den relativt lyckliga början till det relativt olyckliga slutet och inte mycket skaver i den resan (mer än kanske ett plötsligt och oväntat mord … mer än kanske hur sjukdom utvecklas hos just mördaren … mer än kanske hens makabra sätt att periodvis försörja sig genom att sälja begagnade trosor …). Vi anar och förstår hur damm, smuts och annat otyg lägger sig i lägenheten, på personerna och tillvaron under största möjliga tystnad. Vad kan man då mer begära.

”Den relativt lyckliga början” skrev jag. Det får tas med en smula salt, då romanen faktiskt börjar med en skilsmässa. ”Jag vill skiljas” säger en kvinna. ”Äntligen” svarar en man. Och det är då den första sprickan kommer i hans och hans kamraters liv. Kvinnan – som därefter bara perifert förekommer i romanen - klarar sig naturligtvis utmärkt i framtiden.

Jag läste denna bok för ett par veckor sedan och har sen låtit den ligga till sig lite. Det är antagligen det som gjort att jag satt det betyg på den som jag faktiskt satt. Man kan ju inte direkt påstå att den gett mig nya insikter om sakernas tillstånd här i världen – men vilken bok ger det. Den är inte heller särskilt originell. Och den har – som jag nämnt – ett par svagheter enligt min mening. Men jag har ändå inte kunnat släppa den. Det är väl då en bok är värd ett bra betyg – att man inte glömmer den så fort den är utläst. Cirkus Smuts är inget mästerverk, inte alls. Men Fock har en historia hon förvaltar väl och som åtminstone inte jag glömmer i brådrasket.

Jag ger därför Cirkus Smuts fyra stars av fem i betyg. Samma som jag förresten gav hennes förra bok.

Niklas Rådström - En Marialegend.

Först: vad är egentligen en marialegend?

Vi känner ju alla till historien om jungfrun Maria i fabelsamlingen bibeln. Denna Maria som blev med barn utan samlag med vare sig sin trolovade Josef eller någon annan. Ärkeängeln Gabriel gav henne helt frankt meddelandet att hon skulle föda ett gossebarn och ge honom namnet Jesus. Så skedde, som bekant. Maria återfick därefter sin jungfrudom, vilket antagligen gladde Josef. Historierna om Jesus fortsatta liv är ju bekanta, men märkligt nog återfinns Maria bara ett fåtal gånger i bibeln efter det att hon gjort sin plikt. Annars skulle man ju tycka att motsatsen vore naturlig.

Men utanför bibeln blir Maria efterhand föremål för en slags kult som i mycket grundar sig på vad som brukar kallas medelbara lärosatser, dvs. utsagor som inte kan härledas direkt till bibeln. Man hittar på alltså. Mycket kraft och tänkande har genom århundradena ägnats åt inte minst Marias jungfrulighet, den sk obefläckade avlelsen och hennes himmelsfärd. Ett antal påvar och koncilier har diskuterat och beslutat i frågan. Lärda män har skrivit avhandlingar och annat. Maria blir också föremål för olika uttryck av folklig fromhet och naturligtvis blir hon också en central figur i en konflikt mellan den romersk-katolska kyrkan och den protestantiska. Någon som är förvånad?

Med marialegender tror jag alltså man kan mena de legender eller sagor som berättar om hennes fromhet, kanske lydnad men i vart fall hennes ödmjukhet och som antagligen för den troende menigheten mer eller mindre bekräftas inte minst genom den kristna konsten, där hon som bekant vanligen avbildas tillsamman med Jesus. Kort sagt menas med legenderna om henne antagligen Maria som den över allt uppoffrande modern. Eller kanske den över allt uppoffrande kvinnan. Tror jag. Men vad vet jag.

Hur som helst, så menar jag att en sådan tolkning kanske kan stämma överens med vad Niklas Rådström berättar för oss i sin bok En Marialegend.

Vi läser tre helt separata berättelser – en om en ung kvinna i ett okänt land som våldtas av barnsoldater och lämnas att dö men som mirakulöst överlever, om än gravid efter våldtäkten; en om en kvinna som tar över en kollegas jobb sedan denna avlidit och efterhand blir involverad i hennes liv; en om 1500-talskonstnären Lucas Cranach, som existerat i sinnesvärlden. Dessa tre berättelser, lovar oss baksidestexten, skall till slut vävas samman till en enda berättelse. Så sker, om man har små anspråk på sannolikhet och kanske också trovärdighet för det konstnärliga skapandet.

Efter ofattbara strapatser och svårigheter kommer den våldtagna kvinnan till en relativ trygghet och möter där en man från Röda Korset, som blir brutalt mördad av milis. Kvinnan på det nya jobbet läser sin kollegas personliga dator och kommunicerar då med kollegas släkting, som visar sig vara mannen från Röda Korset som mördas. I sitt arbete planerar hon en utställning om Lucas Cranach. Så ser i stort den utlovade berättelsen ut. Tunn förstås.

Och övertydligt markerad med att följande stycke avslutar varje enskild historia: Hon och barnet såg rakt in i varandras ögon. De är två underverk i färd med att upptäcka varandra för att förenas till verklighet och vardag I deras blick finns inte tiden, där är döden en övergående tillfällighet och livet oundvikligt och evigt. En hel värld finns i den blicken och det är i den blicken som världen blir till.

Halleluja!, skulle jag vilja tillägga.

Vad kan Rådström tänkas ha för avsikt med boken? Ja, jag vet inte. Att beskriva sin uppfattning om innebörden av en marialegend räcker förstås inte. Min gissning, så god som någon annans, är att han kanske hade för avsikt att skriva en roman om Cranach, men fastnade. Och så blev det som det blev.

Med det sagt, så har boken ändå stora förtjänster. Varje enskild historia, om vi nu bortser från de enligt min mening krystade kopplingarna dem emellan, är väl berättade. Hans språk är som ofta vackert och dessutom väl anpassat till respektive historia. Språket blir för mig den bärande upplevelsen av boken. Men också hans sätt att föra de enskilda historierna framåt imponerar - om än alltså inte, för mig, kopplingen dem emellan. Ibland kan hans berättelser bli brutala till övermått, som när han beskriver den massvåldtäkt som sker. Ibland skimrande vackra.

Men för mig blir hans romanbygge ändå som en hoppfull inandning men där den förlösande utandningen aldrig kommer.

Jag ger trots detta Rådströms bok fyra stars av fem i betyg. Och skulle till mina ev. läsare hellre rekommendera hans fantastiska bok Boken, där vi läser om bibelns skapelseberättelse. En läsupplevelse av ovanligt slag. 

Andrzej Tichý - Omsorgen.

Jag har genom åren läst en hel del böcker av Andrzej Tichý och uppskattat dem alla mycket. Senast, och bara för någon dag sedan, kommenterade jag hans senaste bok på Bonniers, Eländet. Den gav jag fem stars av fem i betyg.

Jag har nu mest av en slump fått en bok av honom från 2013, utgiven på det lilla förlaget Glas, i min hand. Den heter Omsorgen. Och den är det djävligaste jag läst. Helt obegriplig. På 78 spatiösa sidor väller en ordmassa utan sans och mening fram, utan början, utan slut, utan innebörd, bara ord och meningar staplade på varandra. Inte ens Jonas Thente på DN skulle kunna älska den. Hoppas jag.

Läs t.ex. följande slumpmässiga utdrag:

Sexuellt umgänge. Reser dit tillsammans. Delar rum med andra. Maten blev för kletig. Sista gången. Att vara mer verklig än en historia. Bordshörnet avsågat sedan en tid tillbaka. Ingen leker. Jag blir ett vittne som ingenting får undgå. Måste nå en slutlig lösning eftersom en sådan måste finnas. Men vi står där. Övertydliga. Skrattar länge. Nonsensramsor. Kan inte glömma att det har hänt. Jag vill inte visa vad jag tänker. Att det var något hon inte sa. Kraftlös vardag. Det är nästan som vågrörelser. Känner mig obetydlig när jag försöker prata om döendet som om det vore viktigt. Kämpar med ordningen. Klipper håret.

Ja herregud. Vad ska man säga om detta? Möjligen – och nu är jag så positiv jag överhuvud taget kan tänka mig – skulle ett slags budskap, en slags sanning, en slags mening kunna värka fram, eller skymta, eller anas om jag orkat läsa hela ordmassan l å n g s a m t rakt igenom, ta om den från tid till annan när motståndet blir för stort, försöka försöka försöka förstå. Men inte fan orkar man det när så mycket annat mer läsvärt ligger i högar och väntar på att bli läst. Och Tichý ger oss läsare en ständig uppförsbacke vid läsningen. Och djävligt hög är den dessutom.

Man - eller i vart fall jag - kommer ju dessutom inte från misstanken att han behagar skämta med oss. Att han skrivit en prosans Camera Obsscura. Kan det vara så illa? 

Jag avstår från att betygsätta denna bok av Tichý då jag inte har en negativ betygsskala. Jag rekommenderar istället alla andra av hans böcker. De är mycket bra. Mycket läsvärda. Och du kommer att komma ihåg dem länge. Till skillnad från den här som ni kommer att göra allt för att glömma.

Läs min kommentar om hans senaste bok här: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2016/09/andrzej-tichy-elandet.html

Andrzej Tichý - Eländet.

Tichý är enligt min mening en av våra stora svenska författare. Jag har läst fyra av hans romaner, och gav följande kortfattade omdömen om de tre första den på det numera avdöda Boktipset (skam på dess ägare Ad Libris/Bonniers!):

Sex liter luft (2005) – fyra stars av fem i betyg.

När huvudpersonen vaknar har en apokalyps inträffat - eller har han bara blivit galen? Svårt att veta. Trots en intelligent och spännande uppbyggnad blir romanen till slut lika svår att förstå som omslaget är att läsa. Och detta trots att huvudpersonen har det franska "fin" inristat i pannan.

Fält (2008) – fem stars av fem.

Två personer, eller är det egentligen inte bara en?, som bär allas vår svarta sorg på sin krumma rygg och deras/hans/hennes resa genom inre och yttre exil till och kanske också igenom psykosen. En skildring av en ständigt pågående apokalyps. "En vit fläck på marken i form av en människa" - läs boken och du förstår.

Kairos (2013) – fem stars av fem.

Det är en spännande och intellektuellt utmanande bok som tar sin tid att läsa, särskilt som textmassan ibland är avstyckad och korthuggen. Den är - om man väljer att läsa den så - som en slags idé- eller lärobok om möjliga vägar ur det kaos och den förvirring som Tichý menar präglar vår tid. Förutsatt då att vi - du, jag, våra förvirrade ledare, intelligentian - förmår se ett mönster i det kaos av händelser som präglat vår dåtid och präglar vår nutid. Ett mönster som kanske kan ge oss en hänvisning om en annan möjlighet, en annan väg. Boken är alltså en både sorgsen och argsint bildningsroman - annorlunda än annat du läst - som pekar på behovet av kamp, attitydförändring, kunskap och revolutionära förändringar av liv och samhälle. Men läst så, är den också en hoppfull bok.

Och nu har jag också läst hans senaste bok – Eländet.

Vem är då Andrzej Tichý? Ja, enligt det allvetande Wikipedia, och också hans förlags (Bonniers) hemsida, är han ursprungligen från Tjeckoslovakien, men är nu bosatt i det säkert vackra Röstånga i det fagra Skåne. Han lär vara 38 år gammal – strax under en begynnande medelålder således.

Stationen i Röstånga. Säkert nerlagd.

Trots sin hittills ganska måttliga produktion är han både prisbehängd och nominerad till betydande litterära priser. Han har fått stipendier från Bonniers vid två tillfällen, fått Borås tidnings debutantpris och Aftonbladets litteraturpris och dessutom varit nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris vid två tillfällen. I sanning imponerande, och det säger väl dessutom något om hans litterära kvaliteter.

Men är han läst av den litteraturälskande allmänheten? Vet ej. Kanske, kanske inte. Men om han inte var det tidigare, så kanske han kan bli det från nu, då han till min glädje finns med på DN:s uppmärksammade kritikerlista innevarande vecka (v 36) för den senaste boken.

Den korta motiveringen på listan känns väl kanske inte helt lyckad, enligt min mening. ”Ett postpolitiskt akut författarskap som kretsar kring hot och utanförskap”, står det. Jag har ju läst boken, men förstår inte omedelbart vad som menas med ”akut författarskap”. Och ”postpolitiskt … författarskap” - nja, jag har väl visserligen en vag aning om vad som kan tänkas avses, men fattar ändå inte fullt ut. Men må så vara. Mina tillkortakommanden är mina. Hoppeligen intresserar placeringen på DN:s lista alltid någon ny läsare. För Tichý är värd en stor läsekrets.

Men ett intressantare kort omdöme, och som jag tycker dessutom bättre fångar bokens idé och handling, hade det varit om DN skrivit t.ex.: En ung man har till synes frigjort sig från sin uppväxts bittra erfarenheter. Men de hinner ikapp honom när han minst anar det och han går under. Men man kan ju inte får allt här i världen.

Men varför kallar Tichý då sin bok för just Eländet? Han har i boken inledningsvis ett citat av den franska filosofen och mystiker Simone Weil, där det bl.a. står: ”Ty vårt elände är ingenting vi hittar på. Det är verklighet. Det är därför vi måste älska det”.

Simone Weil

Kanske menar Tichý att livet blev som det blev, är som det är och förblir så. Att försöka göra det annorlunda är meningslöst. I stället ska vi älska det som det är. Kanske hade livet gestaltat sig annorlunda för huvudpersonen i boken om han kunnat ta till sig ett sådant bittert och föga hoppingivande budskap. Och därmed stannat kvar på samhällets botten.

Hur som helst, så står han ”den sista dagen” - så lyder bokens tre första ord – och väntar på sina två vänner gitarristen och kompositören inför en gemensam resa till Köpenhamn. Själv är han cellist. Han verkar alltså ha frigjort sig från en tidigare tillvaro med våld, rotlöshet, kriminalitet och narkotikabruk. Den sista dagen i sitt liv – fast det vet han förstår inte då – står han där och väntar och är i sin stress avvisande mot en man som är som en olycksbroder från förr. Från den tid han själv levde på botten.

Från detta möte blir boken i stort förtvivlade, obarmhärtiga inre monologer med tillbakablickar som rör hans tidigare liv. En tid då den enda riktningen framåt tycktes vara mot död eller nederlag. Livet var då som ett mörker utan slut. Stjärnorna svarta. Själva månen svart. A hard rain´s A-Gonna Fall.

Om denne helvetestillvaro läser vi i ett ordflöde som ger oss förhållandevis trygga och välansade medborgare en bild av ett liv fyllt av ångest och utan framtid. Texten är febrig och samtidig distanserad och väjer inte för för alla de tillkortakommanden som personerna har.

Och inte heller för att ge oss cellistens död – som en påminnelse om livets hopplöshet; som en påminnelse om att marken han trampar är av bottenlös dy; som en påminnelse om det utsiktslösa i hans liv och strävanden; som en påminnelse om det fåfänga hoppet att kunna kravla sig upp från dyn; som en påminnelse om att den sista dagen kommer för honom som för alla oss andra. Frågan är inte om utan när och hur.

Det är inte möjligt att ge denna starka och skakande dystopi annat än fem stars av fem i betyg. Men man slår igen boken efter läsningen med insikten att det visserligen finns en verklighet, ett elände utan slut, som ingen har hittat på. Som i hög grad är verkligt och påtagligt. Men som vi sannerligen inte måste älska. Sannerligen inte.

Och undrar jag, varför ser jag under läsningen en strof av Tranströmer framför mig, som går ungefär såhär: Vi vet det egentligen inte, men anar det. Det finns ett systerfartyg till vårt liv om går en annan trad.

Håkan Nesser - Eugen Kallmans ögon.

Så har då Håkan Nesser i sin – om jag räknar rätt – 29:e bok gjort en Agatha Christie, dvs. på bokens sista sidor låtit samla de av olika mord närmast berörda i biblioteket, håll jag på att säga, men i konferensrummet på ett hotell i staden K- och då låtit inte Hercule Poirot utan den intelligente eleven Charlie avslöja allt. Eller nästan allt.

Inte Nesser.

K- är den fiktiva stad där hela hans bok på 545 inbundna sidor utspelar sig, och närmare bestämt mest i och runt högstadieskolan Bergtunaskolan. Den centrala personen i boken är läraren Eugen Kallman och runt honom i både snäva och vida cirklar rör sig de övriga personerna. Kallman är mystiskt död redan när boken börjar och vi möter då i boken olika personer som på ett mer eller mindre naturligt sätt kan ha en koppling till denna Kallman – kollegor förstås, elever förstås, olika poliser förstås men också vissa elevers familjer, grannar, caféinnehavare och andra i den lilla staden.

Och dessa personers liv och leverne är väl kanske ett koncentrat av allt vad som kan, och kanske också inte kan, utspela sig i levande livet. Vi läser om mord, trohet, otrohet, kärlek, skilsmässa, lycka, olycka, religiös fanatism, politiska demonstrationer, invandrarhat, mystiska hus, hemliga undersökningar i det fördolda, Kallmans mystiska och kryptiska dagböcker, dugliga lärare, odugliga chefer och dito poliser och jag vet inte allt. Förutom förstås dessa och andra personers antydningar och gissningar, antydningar och gissningar, antydningar och … Och om Kallmans ögon – de som kan se rakt in i andras ögon och därmed avläsa dessa personers hemligheter.

Mystiskt så det förslår alltså. De avgörande händelserna i boken utspelar sig före, runt och kanske lite efter år 1995. Men först 2015 kan i hotellets konferensrum det mesta avslöjas, alltså vem som mördade vem och varför. Dock, kan jag väl säga, avslöjas inte allt ens då. Somligt blir förborgat om än inte för alla och envar så åtminstone för de flesta. Och bäst är väl kanske det. Jag säger inte mer.

Inte Christie.

Nesser har skrivit en bra bok. Jag tycker han har bra grepp på sin historia och kan också hålla ihop den form han valt, dvs. att låta olika personer i egna ganska korta berättelser föra storyn framåt. Detta sätt att skriva en roman är ju lite på modet i dessa tider och alla lyckas inte med metoden. Men det gör Nesser. Hans berättarstil är också bra och med i många fall lyckade metaforer och inte mints träffande observationer om läraryrket. Men ett tips: håll tungan rätt i mun under de sista sidorna. Där går det undan nämligen. Och bokens slut är på intet sätt givet. 

Det är kort sagt en god läsning Nesser ger oss i sin roman. Och jag ger boken tre stars av fem i betyg, vilket för min del betyder att det är en bra bok. Fullt i klass med den som jag för egen del tycker är hans bästa hittills, dvs. Berättelse om herr Roos. Läs gärna båda.

Michel Houellebecq - Elementarpartiklarna.

I ett enda långt flödande intellektuellt och kunskapsmässigt utmanande verk, genomgående präglat av svartsyn (och kanske uppgivenhet), ger oss Houellebecq en berättelse om våra tillkortakommanden som tänkande och kännande varelser. Interfolierad av hans beskrivning av vad som hände inom politiken, kulturen och vetenskapen i främst Frankrike.

Ramberättelsen handlar om två halvbröder, men är – som jag läser den – allmängiltig i den meningen att den mycket väl kan handla om oss alla. Eller om dig och mig. Som alla stora romaner är den öppen för olika läsarter. Jag läser den i första hand som att Houellebecq genom att klyva dig och mig i två delar - och berätta om oss genom att beskriva brödernas lite olika vandring genom tillvaron - vill visa oss att vi livet igenom brottas med de egenskaper som getts oss vid födseln och hur vi efter bästa förstånd använder dem när vi möter glädjeämnen och motgångar, kärlek och uppbrott, liv och död.

Läsaren möter genforskaren Michel och hans bror läraren Bruno. Michel är den ensamme mannen som visserligen möter kvinnor, men aldrig kan gå in i en allvarlig relation. Bruno är hans motsats – han träffar den ena kvinna efter den andra men aldrig den som han vill känna på djupet och leva med. Livsinnehållet för Michel blir sökandet efter ny och okänd kunskap. För Bruno blir det det fåfänga sökandet efter hållbar gemenskap. Har vi inte alla båda dessa egenskaper hos oss – vi vill hitta den egna vägen framåt och använda vår tid och kraft åt att hitta lösningar på problem som ligger bortom nästa kvartalsrapport; vi vill hitta den förlösande kärleken som gör att vår inre kramp släpper.

Vi är på det sättet en dubbelnatur som visar upp ett Janusansikte både för oss själva när vi nån gång vågar se oss i en spegel och för vår omgivning. Med våra tomma svarta själar går vi vidare livet igenom till vi … Ja, till vad. Kanske till när vi som både Michel och Bruno till slut tror sig hitta kärleken. Den kärlek som för dem båda slutar i död och olycka när deras båda kvinnor av helt olika skäl begår självmord. Och som för Michel in på den ensamma isolerade forskarens framgångsrika väg och som för Bruno in på mentalsjukhus.

Är det alternativen också för dig och mig? ”Kärleken kommer, kärleken går och ingen kan tyda dess lagar”. Det enda vi vet är att livet tycks sluta i antingen tom strävan eller undergång. Kan det vara så? Kanske, kanske inte.

Men en sak vet vi. ”Vilka egenskaper man än lyckas utveckla under loppet av ett liv … slutar man alltid med ett krossat hjärta. … När allt kommer omkring finns då bara ensamheten kvar, och kylan, tystnaden. När allt kommer omkring finns då bara döden”. Vi vet också att det kanske en enda gång skall yttras ord som för första gången skall ha en definitiv betydelse, Och detta oavsett om vi kallar oss Michel eller Bruno; oavsett vilken väg vi gått mot döden.

Elementarpartiklarna är en stor, viktig, komplicerad och angelägen bok som jag omöjligen kan göra rättvisa genom en kort kommentar som den här. Den kan med sina pornografiska inslag uppfattas som provocerande. Visst. Men den som inte kan se bortom det och låta öppna upp sig för en reflektion om människan väg genom livet kan läsa annat. Basta.

Men en sak är säker. Den kan bara få fem stars av fem i betyg. Och glöm inte att ”Denna bok är tillägnad människan”, vilket är den sista mening.