Kjell Westö - Den svavelgula himlen.

Kan en himmel vara svavelgul? Kanske, kanske inte. Men i Kjell Westös bok Den svavelgula himlen kan den i vart fall vara just det. Inte hela tiden, inte varje dag eller ögonblick utan helt enkelt bara när Westö tycker att det i boken händer något viktigt, något som den kanske lite halvsovande läsaren borde spärra upp ögonen för. Som bild betraktat känns, tycker jag, denna svavelgula himmel faktiskt lite udda och dessutom är markeringen, som jag uppfattar att det är, från Westös sida helt onödig. Som läsare av hans bok är man hela tiden på spänn, är hela tiden uppmärksam. Han vill något den gode Westö och det känns verkligen angeläget för mig som läsare att följa allt och försöka förstå allt. Om jag nu uppfattar Westös avsikt med det svavelgula rätt, så kan man ju verkligen undra varför han använder just denna metafor. Men jag kan ju missförstå det hela - sån´t har ju hänt förr. Kanske vill han bara var lite onödigt litterär?

” … vi bäddade åt oss i sängen intill fönstret, och där låg vi med varandra när solen hade gått ner och himlen fick den svavelgula färgen och trädens lövverk såg ut som ett filigranarbete i svart metall”. Som ett exempel. Men det kan kanske bara vara så att bokens berättare minns händelser i (framförallt) sin ungdom så? Vem vet.

Nå. Nog om det. Den svavelgula himlen är en god traditionell episk, dvs. berättande, roman om en släkt i Helsingfors, ett par goda vänner från olika samhällsklasser och hur lika eller olika livet gestaltar sig för dem. Trots allt som händer – och långt ifrån allt är positivt – håller romanfigurernas vänskap genom åren. Den utsätta för påfrestningar genom decennierna men den håller, även om den kommer att ändra karaktär och delvis innehåll. Precis som de olika kärlekar som vi får ta del av.

Men det finns hela tiden en ärlighet och ett slags ska vi kalla det gott uppsåt mellan personerna. Man vill förstå vad som sker mellan dem. Man vill pröva sina egna och de andras handlingar och motiv. Genom åren mognar därför – trots allt - deras vänskapsrelationer. Deras olika kärleksrelationer skiftar, men övergår aldrig till destruktivt hat. Ibland är det, det måste jag säga, så att man häpnar med tanke på hur man själv betett sig genom åren och både krossat och fått kärlek krossad. Man har förstås fortsatt med livet om än inte, som i huvudsak för romanfigurerna, med en alla gånger positiv rest från det som varit. Man kan ju undra om man borde ha dåligt samvete för en del av vad som skett. Men – vid närmare eftertanke – inte fan!

För som för dig och mig och de allra flesta rör sig våra mentala och erfarenhetsmässiga kontinentalplattor genom åren och lämnar, i bästa fall, efter sig en patina av erfarenhet och kanske också en anings trötthet. I andra fall bitterhet och ensamhet. I sämsta fall blir man krossad. Men vad ska man göra åt det. Är det inte sån´t som kallas liv?

Den svavelgula himlen måste, enligt min mening, vara en av årets bästa böcker. Bokens namnlöse berättare – som jag med rätt eller orätt uppfattar har drag av Westö själv - för oss genom en historia av vänskap, kärlek, ibland hat, någon gång svek och kaos. Det finns också ett spänningsmoment i bokens början som (nästan) får sin upplösning i bokens slut, vilket tilltalar åtminstone mig. Det blir hur som helst omöjligt att ge boken annat än fem stars av fem i betyg. Läs den själv, förstås, men ge den också gärna i present till ett ungt hjärta som kan behöva läsa om och förstå att det finns en fortsättning på ett liv som ibland kan skaka i sina grundvalar.

Lena Andersson - Egenmäktigt förfarande (teater).

När Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande kom ut 2013 skev jag följande kanske lätt obegripliga kommentar på det numera osaligt insomnade Boktipset (skam över Bonniers för att man förstört den!): Om detta att drabbas av kärlekens enögdhet eller blindhet har Andersson skrivit en bok som borde läsas av alla. Både av den som älskar och den som inte gör det. Båda borde kunna få en ökad insikt om att vare sig ord eller förnuft eller likgiltighet eller passivitet kommer att räcka som en sköld mot den verklighet som till slut tränger sin på och kräver ett avgörande. Till sist står man där ensam med frågan ”Vad vill jag?”.

Men boken var i vart fall mycket bra och det var onekligen intressant att följa den debatt som härjade lite varstans under lång tid, och kanske inte riktigt lagt sig ens nu fyra år efter att romanen publicerades. Så sker ju bara med goda böcker som har ett angeläget budskap. Men kanske också för att Andersson bara ett år senare publicerade en slags uppföljare som hon kallades Utan personligt ansvar, och som tydligen skrevs före Egenmäktigt förfarande. Men nog dessvärre också för att den välgödde filmskaparen Roy Andersson opåkallat gick ut och hävdade att han var förebilden till manschauvinisten Hugo Rask i boken. Vilket häpnadsväckande nog också visade sig stämma.

Nå. Men även om Anderssons och Anderssons relation då när det begav sig senare gick åt helvete, så lever fortfarande boken. Som bok, förstås, som såvitt jag förstår ständigt får nya läsarkategorier, men nu också som teaterföreställning. Möjligen lite varstans, men i min lilla stad först på Scala men nu på Maxim. Och det var där jag såg den.

På scenen blir det mycket påtagligt att poeten Ester (utmärkt spelad av Jessica Liedberg) egentligen helt enkelt blir gravt förälskad i den bild av konstnären Hugo (förnämligt gestaltad av Krister Henriksson) som hon skriver fram för den artikel hon arbetar på när hon först träffar honom. Det blir tydligt att Ester intellektuellt och mänskligt spelar i en annan och högre division än den tröge Hugo. Och ändå, ändå dras hon till honom. I sanning märkligt. Men egendomligare saker har väl inträffat förr, inträffar i denna dag och kommer att inträffa i morgon. Men till slut faller polletten ner också i Esters väloljade hjärna och Hugo visas upp i all sin skröplighet och fåfänga. Och vi i publiken kan andas ut och gå hem.

Men innan dess genomled vi efter föreställningen en sk dialog mellan Eva Dahlman (manus och regi) och Lena Andersson på scen. När dessa två fick vara ifred från publikens frågor var den stunden helt OK. Värre blev det när framförallt männen i publiken skulle stila och ställa de intellektuella och svårbegripliga frågorna. Men då gick vi. Hem till det goda vinet.

Per T Ohlsson - 1918. Året då Sverige blev Sverige.

Det började väl med att Florian Illies gav ut 1913. Århundradets sommar som sedan följdes av säkert många fler men åtminstone här hemma av Elisabeth Åsbrinks bok 1947. För att inte nu tala om Peter Englunds evighetslånga 1914. Stridens skönhet och sorg. Jag pratar alltså om historieböcker som handlar om ett enda år. Sist i raden åtminstone på svenska kommer nu Per T Ohlssons med 1918. Året då Sverige blev Sverige.

Per T. 

Det är ju en intressant trend som antagligen ger den historieintresserade som tidigare läst mer traditionella historieböcker, ni vet de som börjar med knappt synliga runor i en liten sten och slutar i rimlig närtid, allra mest. De böckerna kommer vi aldrig att kunna undvara, även om vi skulle få aldrig så många ettårsböcker. Dessa är ju ändå - åtminstone de jag läst - väl så intressanta och väl så trevliga att läsa, men lite grand känns det som att någon skulle få för sig att ge ut ett enda kapitel av låt oss säga Johannes Anyurus viktiga bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och sen grotta ner sig i det med aldrig så intressanta utvikningar på längden och tvären. Kan säkert vara kul att läsa också det, men något kommer onekligen att fattas – nämligen det som heter h e l h e t. Vad hände innan och vad händer efter? Samma tankar kan man förstås få när man läst 1918. Året då Sverige blev Sverige. Många av den bokens läsare känner säkert till det, men antagligen inte alla.

Och vem skulle komma på tanken att bara lära ut låt oss säga åttans multiplikationstabell. Om nu någon överhuvudtaget lär ut den längre. Jag vet som vanligt inte mycket av det som rör sig i nutid i vårt kära fosterland. Men antagligen skulle inte många komma på en sådan tanke. Mer än kanske en och annan friskola som inte vill vara exkluderande i sin undervisning. Men nu är jag ju förstås orättvis.

Vem är då Per T Ohlsson? Jo, journalist på Sydsvenska dagbladet och författare. Han har bl.a. gett ut standardverket Svensk politik, en mastigt och mycket läsvärd bok om Sveriges moderna historia, och också varit en av redaktörerna för Bonniers viktiga verk Sveriges statsministrar under 100 år. Hur han är som journalist vet jag inte – jag menar, vem läser Sydsvenskan? - men som författare är han intressant och väl värd att läsa.

Två av årets huvudfigurer. Gamla klasskamrater dessutom.

Men vad om 1918. Året då Sverige blev Sverige? Bokens huvudtema är införandet av demokrati i Sverige, dvs. i den meningen att det då beslutades att rösträtten skulle vara lika och allmän och därmed också omfatta kvinnor. Vi vet ju hur det gick, dvs. att förnuftet och anständigheten segrade, men Ohlsson skriver spännande och initierat om resan dit och på en god välskriven svenska och med en journalistiskt sätt att närma sig ämnet, men förstås utan att på något sätt göra avkall på den seriositet som ämnet kräver. Sverige – detta av oss alla uppfattade föregångsland inom snart sagt varje område (eller hur?) - släpade helt enkelt efter i den demokratiska utvecklingen i Norden. Och länge, länge kämpade de konservativa högerkrafterna emot. (Den intresserade kommer kanske ihåg hur Moderaternas nu fd partisekreterare Sofia Arkelsten skam till sägandes i ett utkast till idéprogram hävdade motsatsen. Skamligt är ordet.)

Detta är bokens huvudtema och hela boken betraktas genom rösträttsfrågans prisma. Men Ohlsson hinner med också mycket annat både stort som smått. Stort som t.ex. vad som skedde i vår omgivning med första världskrigets avslut, inbördeskrigen i Finland och Sovjetunionen och pandemin Spanska sjukan. Smått – eller snarare mindre stort - om vad som i övrigt hände här hemma inte minst inom kulturen men också inom politiken i övrigt.

Jag vill ta upp bara en enda sak och det är beslutet att avskaffa rotegång och fattigauktion. Fattigauktion innebar att den välgödda bonde som begärde minst i ersättning från kommunen för att inhysa fattiga föräldralösa barn fick ”ta hand om” barnet, dvs. fick billig arbetskraft. Som min egen morfar. Detta närmast medeltida system försvann detta år. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det.

Men boken då. Den kan jag inte ge annat än fem stars av fem. Inte minst för att den påminner mig om min morfar och om Moderaternas skamliga försök till sk alternativ historieskrivning. Men framförallt för att boken är en välskriven uttömmande beskrivning av året.

Ola Larsmo - Swede Hollow.

I Larsmos roman får vi som läsare följa en familj och ett par av deras olika grannar och arbetskamrater från deras först steg på den båt som ska föra dem från Det Gamla Landet – då är året 1897 – till det nya, dvs. Amerika, och till när ett barnbarn – och då är året 2007 – som en gest av tacksamhet mot de personer som under ofattbara umbäranden under sina liv gett honom, hans fru och deras kommande barn förutsättningarna för deras liv ropar sitt tack till dessa deras förfäder. Bara en författare av rang kan skriva fram invandrarnas tunga och i huvudsak hopplösa, men också till delar mot alla odds hoppfulla och framgångsrika liv, så vi känner det in på våra feta vällevnadskroppar och också låta det högt framropade tacket till Förfäderna inte bli larvigt eller patetiskt. Ola Larsmo är i boken Swede Hollow en sådan författare.

Larsmo.

Vilhelm Moberg har ju i sin Utvandrarserie skrivit den stora boken om de personer som utvandrade till Amerika. Om jag inte minns fel, så har också svenska folket i en omröstning av något slag också sagt att dessa böcker är Sveriges bästa. Dessutom har ju serien genererat filmer, musikaler och jag vet inte allt. Otroligt egentligen. Så varför skriva en ny bok med samma grundtema?

Den frågan föreställer jag mig att Larsmo måste ha ställt sig. Eller inte. För den goda författaren måste känna när han har ett uppdrag, att han kan förvalta något, att han har en idé och kunskaper som kan vara av av betydelse för honom och oss andra. Bara den goda författaren kan förmedla detta till en läsekrets. Allt detta tycker jag att Larsmo i Swede Hollow visat att han kan. Han visar oss också att inte alla utvandrare var som den vällyckade Karl-Oskar och hans Kristina som bokstavligen bröt egen mark. Larsmos romanfigurer tillhör den anonyma massa som – med något undantag – lever sina liv i samma livsfientliga klassamhälle som de gjorde här hemma.

Boken handlar om en viktig del av vår svenska historia. De som utvandrade gjorde det förstås av varierande individuella skäl och deras liv i Amerika blev också olika. Larsmo berättar om den grupp som fastnar i det hårda hopplösa industriarbetet eller daglönearbetet och där också vissa går under i den slum - den som kallas Swede Hollow, en illaluktande soptipp i en ravin - de hänvisas till. Men där också några genom envishet, talang och hårt arbete visade att det var möjligt att komma bort från den startpunkt de fick i det Nya Landet. Det var möjligt. Inte för alla men för de starkaste. Men för de flesta blev guldet till sand där livet rann bort genom valkiga fingrar.

Swede Hollow

Om detta berättar Larsmo i en bok som visar oss romanens goda kraft och betydelse. Han ger oss en genomtänkt, välkomponerad story som bär boken igenom och där både den för de flesta negativa men för andra positiva livsutvecklingen är helt trovärdigt beskrivna. Personporträtten är bra och inte sällan skakande och de olika livsödena ger oss en bra bild av hur livet kunde gestalta sig inte bara för den första generationen invandrare utan också för de kommande. Samvaron och solidariteten mellan olika personer och vilken betydelse den kunde ha för överlevnad och framgång i både det lilla och stora livet blir tydlig för oss som läsare. Men också att det där i Det Nya Landet likväl som i det Gamla Landet – och för den delen här och nu för oss – fanns brottslighet, svekfulla människor och gemenhet. Liksom att det mellan syskon och andra nära kan öppna sig oväntade och bestående gap.

Språket då? Lysande. Imponerande. Lågmält. Utan stora ord. Och därför gripande.

Det är omöjligt att inte ge denna viktiga bok annat än fem stars av fem i betyg. Så nu vet du det, min okände läsare av denna blogg. Ila till bokhandeln. Eller till biblioteket.

P C Jersild - Tivoli.

I den lilla håla där jag bor har NK på Fina Gatan sitt största varuhus. Där är jag esomoftast, inte minst när den förträffliga NK Bokhandel har sina författarträffar, vilket är oftare än man kan föreställa sig. Häromsistens satt jag en sketen onsdagskväll och lyssnade på P C Jersild när han berättade om sin senaste bok – Tivoli. Det var han, jag och det vanliga kulturgänget, dvs. en blandad kompott av medelålders damer och herrar. Eller, om man nu skall vara riktigt ärlig, mest damer som alla föreföll vara i väl etablerad pensionsålder. Och så jag då. Alla sippade vi på ett halvdåligt vin à 20 spänn glaset. (Sen var där ju också den trevliga kvinna som förefaller vara den som står för författarträffarna. Vi har genom åren åldrats tillsammans – hon, till skillnad mot mig, knappt märkbart).

Kalkbrottet nästa?

Jersild är enligt min mening en av den svenska litteraturens mästare. Han har, om jag nu räknat rätt, sedan debuten 1960 gett ut 35 böcker. Alla är ju inte omistliga, om man säger så. Men alltså tillräckligt många för att han ska räknas som en av våra stora. Själv vill jag gärna trycka på Vi ses i Song My, Efter floden, En levande själ och Ypsilon för att nu inte tala om Medicinska memoarer och Den stökiga psykiatrin. Alla skall finnas i varje litteraturälskares bokhylla. Och ytterligare ett par. Med en sådan mängd publicerade verk har väl var och en sina speciella favoriter och kanske då andra än mina.

Nå. Tivoli då – kommer den att ligga högt på favoritlistan? Nej, inte på min i vart fall. Jersild kallade på NK själv boken för en munter dystopi, och det kan väl stämma om man har begränsade anspråk. Den handlar om vad som kan ske i en ganska så nära framtid. Gröna Lund har gått i konkurs och kapitalstarka kineser bygger upp ett sk gated community där pensionärer med gott om pengar kan köpa in sig och få full service av både förväntat och oväntat slag. Anläggningen döps till BlissGardens – Lycksalighetens trädgårdar – men kallas i folkmun Kalkbrottet. Jersild guidar oss i korta kapitel hur olika personer framlever tillvaron där och vilka olika faciliteter som erbjuds.

Jersilds språk är som vanligt utmärkt. De enskilda små kapitlen är, under de förutsättningar som gäller, relativt trovärdiga, för det mesta ganska roliga men framförallt intelligenta beskrivningar av den närmast helvetestillvaro som det innebär att bo och leva i Kalkbrottet. Flera av de korta kapitlen är rent underbara. Vissa idéer, t.ex. Vatikanens tanke om att ge ut nya avlatsbrev, lysande och med en skärande ironi. Ibland är humanisten Jersild på så gott humör att tom en melankoliker som jag kan dra på smilbanden.

Men helheten då? Nja – denna muntra dystopi tilltalar inte mig direkt. ”Kristus förlåter alla som inte låtit korsfästa sig” säger någon vid något tillfälle. Jag förlåter Jersild för denna enligt min mening mindre lyckade bok. Jag vet ju vad han kan. Tre stars av fem får det bli i betyg.

Kjell Westö - Hägring 38.

Vad händer när jag för första gången läser en bok av den finländske författaren Kjell Westö (det råkar vara hans bok från 2013 Hägring 38). Jo, att jag kommer att tänka på den svenska nobelpristagaren Eyvind Johnson och hans sk Krilonserie (Grupp Krilon, Krilons resa och Krilon själv). Och detta, vill jag ha sagt, var inte till Westös fördel. Nu skall ju denna lilla kommentar inte handla om Krilonserien – där vill jag gärna hänvisa den intresserade till antingen den egna bokhyllan, biblioteket eller något antikvariat. Det är hursomhelst böckernas yttre ram och i viss mån handling som kan påminna om varandra – i båda träffas ett antal intellektuella män regelbundet för diskussioner om samtiden och dessa kommer allt mer att handla om den tidens allt mer närvarande ondska, dvs. fascismen och det hot den utgör mot mänskligheten. För båda grupperna av män går det åt helvete på olika sätt. Men Westö är, det måste jag tyvärr säga, inte i närheten av Johnsons skärpa och analytiska förmåga och kan inte heller alls jämställas med honom som författare.

Westö. Inte Johnson.

Nå. Gör då detta något? Nä, egentligen inte. Hägring 38 lever förstås på sina egna meriter. Och gör det relativt bra. Alla böcker som skrivs och som läses behöver ju inte vara av Nobelprisklass. Eller hur?

Vi läser i boken om tiden strax före andra världskriget. Året är 1938. Polariseringen i samhället – liksom inom Onsdagsklubben, som bokens samtalsgrupp kallas - har redan börjat och hotar att spränga både samhället och den lilla gruppen. Vi vet ju nu vilket helvete som strax skall bryta ut i Finland och i andra länder, vilket ju ställer aningslösheten hos främst högerkrafterna i landet i sitt rätta perspektiv. Finland har ju för bara några decennier sedan dessutom haft ett blodigt inbördeskrig som fortfarande gör sig påmint i såväl samhällsklimatet som hos ett stort antal personer. Också i boken.

Det finns alltså yttre historiska förutsättningar som Westö skulle kunna utnyttjat bättre än han gör. Istället blir det för mycket banaliteter som skilsmässor, byte av bostad, familjekonflikter, slagsmål. Men också, det vill jag gärna ha sagt, ett och annat intressant samtal mellan gruppen och dess medlemmar. Samt ock en märklig personlighetsklyvning i tre (sic) personer hos en av bokens huvudkaraktärer, vilket dessvärre har betydelse för hur boken och livet för ett antal personer slutar. Men Westö ger oss också för all del en viktig berättelse om hur trauman i yngre dar aldrig släpper taget om vare sig den som blir utsatt för dem eller som begår dem.

Nä. Detta är enligt min mening ändå inte en bra och helgjuten bok av Westö. Tre stars av fem – och inte en stars mer – kan boken få av mig. Men det är ju föralldel mer än vad jag gett många andra. Läs hellre Johnson och hans serie om Krilon, om du inte redan gjort det. Fast den kräver sin man. Men det skrämmer väl ingen?