Mina bästa läsupplevelser 2018.

Jag ser i mitt sk flöde att ganska så många bokläsare av olika slag såhär inför året slut skriver sin personliga topplista över de böcker som gett dem störst läsupplevelse under 2018. Så – blir ju förstås frågan – varför skulle inte jag göra detsamma? Ja, varför inte. Så här kommer den – listan över de skönlitterära böcker som jag gillat mest under under min läsning i år. Men någon tio-i-topplista med gradering blir det inte, men väl en lista i alfabetisk ordning. Den som vill läsa lite utförligare om vad jag tycker om resp. bok kan gå in på kennethbokhallaren.blogspot.se – men bara om du har tid; jag skriver i regel ganska långt.

Förbannad är han. Läs vidare så förstår du varför. 

Amerikansk pastoral av Philip Roth.

Roth visar här att han var en av de stora författare som blev utan Nobelpriset i litteratur och detta medan det fortfarande var ärofyllt att få det – dvs. innan Kulturprofilens av Horace Engdahl uppskattade vivörliv skakat både Akademien och rättsväsendet och dessutom innan Lars Heikensten fått sitt litterära raptus och kastat grus i Akademiens själva nervsystem.

Begravd Jätte av Kazuo Ishiguro.

Tiden är mystisk och hemlig. Liksom de händelser som föregått den resa för det gamla par som vi läser om. Liksom vad de både gjort eller inte gjort innan glömskans dimma gömde vad som skett eller inte skett. Liksom vilka motiv man kunde ha haft för vad man gjort eller inte gjort. Allt är mycket tilltalande och fascinerande.

Förföljarna av Magnus Florin.

Har det hänt det som beskrivs i boken, undrar jag, eller är det en dröm, en dimbildning, en fantasi i en ensam man hjärna. Ja, säg det. Men - till slut ”... så står man där, övergiven vid sista ordets sista bokstav, vad ska man göra åt det”. Ja, jag vet inte. Kanske läsa om boken. För det är den värd.

Hemman av Magnus Dahlström.

Boken är stark, skrämmande och suggestiv och inget för den som vill läsa om hopp, ljus framtid och vita liljekonvaljer. Dahlström har skrivit en sträng, allvarlig och närmast obönhörlig bok som skuren ur tidsandan.

Judas av Amos Oz.

Judas är en mycket bra och intellektuellt utmanande bok med ett brett och spännande anslag som med fördel kan läsas av envar – oavsett hur man förhåller sig till detta med religion, oavsett om man är troende eller inte, oavsett om man kan eller inte kan förstå den snåriga och närmast ogenomträngliga överbyggnad som de troende genom århundradena byggt upp kring vad som enligt sägnen föregick händelserna på Golgata, vad som skedde under dem och vad som sedan anses ha skett. (Ett par timmar efter att jag lagt ut denna text, så läser jag att Amos Oz har avlidit. Hans sista skönlitterära bok blev alltså en av hans bästa, om inte den bästa). 

Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg.

Vi vet ju vad antarktis är. Men kärlekens antarktis? I Stridsbergs bok tror jag det är den yttersta sorgen eller besvikelsen, den från vilken ingen återvändo finns, den där bara döden och inte livet väntar dig. Det är i vart fall så jag läser boken. Berättelsen är mörk och suggestiv, ibland trevande och osäkrad men den leder oss läsare hela tiden fram till det oundvikliga. Och till den strimma hopp som trots allt finns.

Lincoln i bardo av George Saunders.

Vad är bardo? Ja, jag vet uppriktigt sagt inte riktigt. Möjligen övergången mellan liv och död och olika mellanstadium därvidlag – eller, om man nu vill vara lite cynisk, bara religiöst eller kanske filosofiskt mumbojumbo. Men Saunders har lyckats mycket väl med att konstnärligt gestalta detta – för mig – diffusa begrepp och skriva en bra och läsvärd bok. En bok som börjar i en fars sorg över sitt barns död, men som med utgångspunkt från bardomystiken skildrar en kamp om detta barns själ eller för den delen också andra (nästan döda) personers själar. Men vem det nu är som kämpar om själarna, hur det egentligen går till och vem eller vad som slutligen står som segrare i denna kamp vill jag faktiskt låta vara osagt. Du, min okände läsare, får faktiskt läsa och tänka själv. Men gör då så att du först läser låt oss säga 30 sidor och sen börjar om från början. Då klarnar kanske Saunders litterära och konstnärliga grepp också för dig. Som för mig. Kanske kan du dessutom glädja dig åt det också bland dessa ska vi säga odöda finns de stackars själens och glädjens gråklädda vaktmästare som vi lite till mans möter i det som är våra egna och nu pågående liv och som gör vad de kan för att fördystra tillvaron för dig och mig och alla andra. Men illa går det för dem. 

Lugnet av Tomas Bannerhed.

Lugnet är en bok om en mans ensamhet, så tärande och blödande att allt tycks stumna runt honom. Ingenstans finner han ro, inte någonstans ser han en framtid, överallt tycker han sig ana andras svek – i nutid liksom tidigare i livet. En bok med starkt efterglöd.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri.

Vi läser om ett antal liv av alla möjliga liv. Kanske som mitt eller ditt. Vi lär oss – så läser jag boken – att vi ska ge fan i att tänka att vi har en pappaklausul, en mammaklausul, en barnklausul, en relationsklausul, en you-name-itklausul utan helt enkelt inse att vi bara har ett enda djävla liv att leva här och nu och ta ansvar för. Om detta skriver Jonas Hassen Khemiri uppfordrande och understundom satans roligt.

Vardagar av Ulf Lundell.

En av Lundells bästa böcker ever – och det säger inte lite. En bok för dig och mig som ibland tycker att det gått träbock i tillvarons golv. Då är det en lisa att läsa en bok av en kämpande generationskamrat som sjunger kampens, arbetets och kärlekens lov.

Här ska böcker köpas - i den fysiska bokhandeln. Annars blir vi ovänner. 

Slut. Men varför är inte den och den och den för att inte säga den boken med på min lilla lista undrar du kanske. Ja, om man kunde svara på det. Kanske för att jag inte läst den. Kanske för att vi tycker olika. Kanske för att den objektivt sett var riktigt dålig. Men säkert snarare för att den hamnat på plats 11 på min lilla lista. Eller vad tror du?

På plats 12 hamnar hursomhelst en liten novell jag är ganska övertygad om att du inte läst men verkligen borde läsa och detta av två skäl – dels för att den är häpnadsväckande bra och tillika vann första pris i Lilla Augustpristävlingen i år och dels för att du inför dina litterära vänner så småningom kan skräppa med att du minsann följt författaren från hennes allra första steg på parnassen och allt sedan dess. Jag tänker på Vem skyddar gudarna av Linn Spjuth. Kom ihåg henne. Du hittar hennes novell på någon av Augustprisets hemsidor.

Men på listan finns ingen av årets Augustprisnominerade böcker ser jag, kanske du tänker. Och så är det. Skälet till detta är uppenbart. I say no more. Jag har läst dem alla - jag var ju trots allt en av årets sk Augustprisambassadörer i den skönlitterära klassen.

Philip Roth - Spökskrivaren.

Så har jag då läst ytterligare en bok som för mig bekräftar Svenska Akademiens tillkortakommande i en av deras än så länge väsentligaste uppgifter – dvs. att utse Nobelpristagaren i litteratur. I Akademien har ju av och till genom åren ett antal olika sk starka män styrt och ställt. Artur Lundkvist var enligt samfällda uppgifter en sådan på sin tid och han hade vad jag förstått en klart avvaktande inställning till den nordamerikanska litteraturen. Inte vet jag, men kanske kan det vara så att den nuvarande av sig själv uppfattade starke mannen i kretsen av de sk aderton, den (ö)kände tomten Ho-Ho-Horace Engdahl, ställt sig i den mentala skuggan av Lundkvist och därför kastat fram den svarta kulan när man skulle rösta om en pristagare och Philip Roth råkade vara aktuell för priset. Vilken han ju rimligen borde ha varit ett antal gånger. Jag vet ju inte, förstås, men när det gäller Engdahl befarar man ju numera alltid det värsta. Sorgligt nog.

Evigt ratad. Ständigt läst. 

Men Roth kunde under sin livstid i vart fall glädja sig åt att många andra uppskattade honom som författare, och då inte bara läsarna world wide. Han blev nämligen prisbehängd som få med bl.a. Pulitzerpriset, hedersdoktorat och presidentmedaljer. Han fick också se sina samlade verk utgivna av Library of America medan han fortfarande levde, vilket bara hänt för ytterligare två författare och antagligen, i USA åtminstone, måste uppfattas som det optimala beviset på att hans författarskap värderades högt. Så nöjd borde han varit i det avseendet. Men ett Nobelpris är ju alltid ett Nobelpris. Åtminstone hittilldags och innan Ho-Ho-Horace och den våldtäktsdömde vivören satte sina avtryck på Akademiens arbete.

Nå. Den bok jag nu läst är Spökskrivaren som här i Sverige kom ut redan 1980. Det är ett märkligt – och mycket välskrivet – kammarspel mellan fyra personer som rör sig som skuggor i en verklighet befolkad av deras olika minnen och förhoppningar – minnen av vad som varit och förhoppningar om vad som kan komma. Eller kanske borde komma.

Vi möter – för första gången i Roths författarskap – den unge Nathan Zuckerman, som väl allmänt betraktas som hans alter ego, när denne som förhoppningsvis blivande författare besöker sin mer berömda och av honom och samtiden uppskattade kollega Emanuel Isidore Lonoff i dennes hem. Där i huset finns också den egendomliga unga och vackra kvinna som heter – eller kallas – Amy Berette och Lonoffs hustru Hope. I boken penetreras in på bara knotorna konsten, livet och kärleken.

Den unge Zuckerman har genom att skriva en novell där delar av hans judiska familjs mindre stolta historia kan kännas igen hamnat i konflikt med sina föräldrar, men han tycks vara beredd att offra familjerelationen på konstens altare. Den likaledes unga Berette – eller kan det märkligt nog vara Anne Frank – tycks bära på hemligheter, eller kanske snarare personliga problem, och en märklig kärlek till den åldrade Lonoff. Men Hope, den allt offrande hustrun, är väl den enda av de fyra som egentligen saknar både framtid och hopp. Dessa fyra dansar utan att röra varandra vare sig kroppsligt eller intellektuellt tillsammans och var och en för sig en märklig dödsdans som ingen kommer oberörd ifrån. En av dem går möjligen dessutom under. Eller kanske tom två av dem.

Spökskrivaren är kompositionsmässigt och språkligt ett litet mästerverk. Men, min okände läsare av denna blogg, läs den långsamt och eftertänksamt – som man i och för sig alltid ska göra. Säkert kan du då hitta beröringspunkter mellan bokens story och dess personer och ditt eget lilla liv. Säkert. Om inte så får du fanimej läsa om den. Och det kostar inte på särskilt mycket – boken är på mindre än 200 pocketsidor.

Under (om)läsningen kan du grunna på varför jag gav den fyra stars av fem i betyg och inte fem. Jag vet inte själv riktigt varför. Men du är säkert klokare och mer insiktsfull.

xxx

”Köket såg verkligen ut att tjänstgöra som högkvarter för en kvinna som på sitt eget anspråkslösa sätt kunde limma ihop och klara av vad som helst utan att komma på hur hon skulle få sin make lycklig”.

”Han gjorde inte författaren rättvisa om han inte läste honom flera dagar i följd och minst tre timmar per gång. Annars förlorade han trots anteckningar och understrykningar kontakt med bokens inre liv och kunde lika gärna ha låtit bli den helt och hållet. När han någon gång inte kunde undvika att hoppa över ett pass, brukade han börja om igen från början hellre än att utsätta sig för den gnagande känslan av att ha gjort en seriös författare orätt”.

Roy Jacobsen - Vitt hav.

För att par år sedan läste jag De osynliga av Roy Jacobsen och tyckte den var ganska så bra. Jag gav den också betyget fyra stars av fem efter min mer privata värdeskala. Sedan dess har jag haft den sk fristående fortsättningen Vitt hav stående i bokhyllan för olästa böcker – den där de fortfarande olästa står och vilar sig och ser sura ut - som ett lite dåligt samvete. Men så läser jag i bladet att Jacobsen skrivit ytterligare en slags fortsättningsbok på samma tema som dessa två – den heter Fartygets ögon och kommer i början av nästa år – och tyckte då att det var dags att äntligen ta fram Vitt hav. Sagt och gjort.

Jacobsen. (Jag hittar ingen uppgift om fotografens namn).

Först som sist: omslaget var som ett slag i solarplexus. Man tappar andan. Det tog faktiskt ett par ögonblick innan jag såg vad det var jag såg, men när väl blicken och tanken skärpt till sig – och jag fått ordning på den grå starren – insåg jag det jag i och för sig redan visste, dvs. att en bra illustratör är en tillgång till snart sagt vilken bok som helst. Och här är det verkligen så. Han heter Stian Hole och prisbehängd är han också, läser jag mig till på Wikipedia.

Nå. Men själva boken då, vad om den. Ja, den var trots allt en liten besvikelse måste jag säga. Den från De osynliga kända unga kvinna vid namn Ingrid bestämmer sig för att återvända till sitt barndomshem på den ensliga lilla ön Barröya. Tiden är i slutskedet av andra världskriget och Norge är fortfarande ockuperat. Resten av Ingrids familj är antingen döda eller temporärt skingrade för krigets eller försörjningens vindar, men Ingrid bestämmer sig för att stanna och sliter hårt för att göra detta möjligt.

Det är då hon upptäcker ett antal omkomna och döda män på och kring ön. Vilka dessa är, vilken nationalitet de har och hur det hamnat på ön förblir länge okänt, men till slut avslöjas ett slags norskt hemligt nationellt trauma kring detta. Mer säger jag inte. Om detta vet förstås Ingrid till en början inget men brottas naturligtvis med frågan. Som ett herrans under visar det sig att en av männen fortfarande lever, om än knappt. Ingrid räds – trots att kriget och den tyska ockupationen fortfarande är högst påtagliga och att försiktighet borde vara av nöden med både tyska herremän och lokala quislingar inpå knutarna – så räds hon alltså inte denna makabra situation med ett antal okända döda män och en levande inpå livet. Och snart dessutom inpå kroppen – hon förälskar sig märkligt nog i den levande okände mannen som hon inte kan kommunicera med och de förenas i köttet. Inte bara en gång utan oupphörligt. Och med detta går det som det plägar gå i dylika fall, kan jag avslöja.

Vad som sedan händer i övrigt får den intresserade ta reda på själv. Men det är en hel del, både sådant som med tanke på situationen kan anses vara rimligt och troligt och sådant som inte kan anses vara detta. Menar i vart fall jag. Både Ingrid och läsaren tvingas till att lägga ett slags pussel för att få ihop storyn, vilket ju är tilltalande på sitt sätt.

Tilltalande visst, men ändå haltar storyn enligt min mening en aning. Vad ska man då säga om Jacobsens språkhantering. Där finns inte mycket att säga – den är förstås bra, ganska så stringent, både flödande och korthugget och i långa stycken vackert och betydelsebärande. Men vad hjälper det när själva berättelsen skaver en aning enligt min mening. Det är ju ändå helheten som räknas och den imponerar inte i lika hög grad som i De osynliga. Men jag stannar ändå för min del i betyget fyra stars av fem för Vitt hav. Och ska jag då läsa också Fartygets öga. Självklart.

xxx

”Att bo på en ö är att leta. Ingrid har letat sedan hon föddes, efter bär, dun, ägg, fisk, musslor, sänksten, skiffer, får, blommor, bräder, ris … en öbos blick letar oavsett vad huvud och händer håller på med, rastlösa ögonkast över öar och hav som hakar sig fast vid minsta förändring, registrerar de mest obetydliga tecken, ser våren innan den kommer och snön innan den målar sina vita penseldrag i diken och sänkor, de upptäcker djuren innan de dör och barnen innan de faller och ser den osynliga fisken i havet under svärmar av vita vingar, synen är öbons pumpande hjärta”

Lilla Augustpriset 2018 - Linn Spjuth vinnare.

Jag har varit sk Augustprisambassadör i år för den skönlitterära klassen och då förstås både läst och här på min blogg kommenterat de böcker som nominerats där. Men skamligt nog hade jag noll rätt i frågan om vem som skulle vinna priset i både den klassen och de två övriga, dvs. den för barn/ungdom och för facklitteraturen. Vad säger då det? Att min förmåga är något begränsad? Eller att de nominerade böckerna generellt höll hög klass? Eller kanske snarare detta att tävla i intellektuell verksamhet är svårt och ännu svårare att bedöma hur det ska gå? Ja, vad säger du, min okände läsare av denna blogg. Om nu frågan skulle intressera dig. Men mitt sällskap på priseventet, som bara bläddrat i Gropen, som vann barn/ungdomsklassen, hade minsann två rätt att tre. Så kan det gå.

Linn Spjuth, vinnaren. 

Men nu har jag, långt om länge, läst alla de nominerade bidragen i klassen Lilla Augustpriset och blivit ganska så imponerad. I klassen tävlade unga litterära begåvningar mellan 16 och 20 år och de sex bidrag som juryn valt ut är alla bra. Ett par mycket bra, vill jag ha sagt. Vann gjorde Linn Spjuth för sitt bidrag Vem skyddar gudarna. Spjuth som faktiskt hade med ytterligare ett bidrag bland de sex som juryn valt ut. (Något säger det väl att av de utvalda bidragen var fem skrivna av unga kvinnor och bara ett av en ung man. Något – man vad?).

Så här skrev juryn i sin prismotivering: ”I dagens dystopiska stämningar kan vi inte längre hoppas på att antikens gudar ska rädda oss. Den här texten är både samtida och tidlös. Rasande, rytmisk, filmisk och omöjlig att värja sig mot. Det är oerhört skickligt”. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Vad händer nu med Spjuth, månne? Förutom att hon förhoppningsvis bränner prissumman om 15 000 kr på något roligt och inte på något förståndigt. Kanske att hon sällar sig till den skara av deltagare och vinnare i Lilla Augustprisklassen som gått vidare och ytterligare utvecklat sin litterära begåvning. Åtminstone tre av de som vunnit klassen har senare i livet nominerats för det skönlitterära priset i stora Augustpriset. Och ytterligare fler har debuterat med utgivning på etablerade förlag. Kul, viktigt och intressant.

Den Höge Beskyddaren. Även han imponerad, vet jag. 

Själv har jag i min hand en liten tunn bok där de sex nominerade bidragen i Lilla Augustpriset är tryckta. Om du, min okände läsare av denna blogg, vill läsa bidragen antar jag att du hittar dem på nätet. Sök och finn. 

xxx

”…

berätta för mig om Artemis

som hör böner från unga flickor

med ingen annan att gå till

än en glömd skugga i mörkret

berätta för mig om händer på förbjudna platser

och skrik tystade av kuddar

som ekar i gudinnans öron

berätta för mig om silvermånen och

pilar som flyger genom natten

när små flickor är räddade från sina demoner

… ”

Stina Jackson - Silvervägen.

En ung flicka försvinner spårlöst och livet krossas för en pappa och en mamma. Och nästan för en hel bygd. Paret splittras i bitterhet och anklagelser. Mamman hittar så småningom en ny man och verkar, men vad vet man egentligen om sådant, att hitta en ny bas för ett nytt liv, men bär ändå minnena av dottern och det förgångna värkande inom sig. Pappan fastnar i samma minnen av vad som varit och inte minst i det sista ögonblick han såg sin dotter och därmed i de anklagelser han riktar mot sig själv. Hans liv förfaller långsamt och hans enda mening med att fortsätta leva blir att leta efter dottern; när boken börjar är han inne på det tredje året. Under de ljusa sommarnätterna kör han längs den sk Silvervägen och letar och letar och kommer allt längre från ett socialt sammanhang och allt längre från ett liv, allt närmare sin egen undergång. Tills.

Pristagaren. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Han bor i den lilla norrländska orten Glimmersträsk in the middle of nowhere. Hans enda sällskap på sommaren är den sol som aldrig går ner och de mygg som aldrig lägger sig till vila och den ångest som ständigt rider honom. Hans enda sällskap på vintern är det yttre och inre mörkret och den ångest som ständigt rider honom. Till denna gudsförgätna håla flyttar oväntat en mamma och en tonårsdotter. Mamman har för femtioelfte gången hittat en ny man på någon slags chatt på nätet och efter ett nytt uppbrott som följt på alla de andra tidigare tvingat sin dotter med sig till Missenträsk, hade jag så när sagt (förlåt, men jag kunde inte låta bli), men alltså till Glimmersträsk. Att det ska gå åt helvete för mamman förstår man direkt. Men dottern verkar klara sig. Tills.

Tills denna ensamma flicka en dag träffar en pojke. Kärlek spirar mellan unga hjärtan och kroppar och allt verkar kunna ordna sig. Men icke så. Den unga flickan, som heter Meja, blir berättelsens katalysator, skärningspunkten mellan det goda och det onda. Det är nu – och jag tänker inte berätta hur – helvetet på jorden visar sig i all sin oberäkneliga grymhet. Allt i boken bär väl inte sannolikhetens prägel, om man säger så, men varför ska man som läsare av deckare eller kriminalromaner ha så högt ställda krav eller förväntningar. Det räcker mer än väl att boken är välskriven, har ett drive, en story som bär någorlunda, kanske tom ett uppdrag och att den under genrens allmänna förutsättningar inte är helt orimlig – men att det i de norrländska skogarna skulle springa omkring galna fäder och söner på det sätt som sker i den här boken tänjer, vill jag ha sagt, för mig trovärdigheten till en yttersta gräns. Men det är ändå en bra och mycket välskriven kriminalroman om ensamhet, utsatthet, kamp för överlevnad och  om möjligheten till ett värdigt liv även när det ser som mörkast och mest omöjligt ut. Kanske också en bok om att det kan finnas en vänskap som tål prövningar. Och hopp, inte minst. Att det trots allt kan finnas ett hopp.

Boken heter alltså Silvervägen och är skriven av debutanten Stina Jackson. Den fick i år välförtjänt Svenska Deckarakademiens pris för bästa svenska kriminalroman. Och av mig får den tre stars av fem i betyg. Läs den gärna själv så här i juletid eller lägg den under granen som julklapp till någon du tycker om. Jag är ganska så säker på att boken kommer att uppskattas. Även av den som normalt tycker sig stå över det här med deckare eller kriminalromaner.

xxx

”Redan den andra kvällen åkte medicinen i soporna. Halvfulla pillerkartor kisade upp på Meja genom potatisskal och kaffesump. Kraftfulla tabletter i harmlösa pastellfärger. Små kemiska underverk som kunde mota bort galenskap och mörker. Som kunde hålla liv i en människa”.

”På hemvägen lät han henne ta ratten trots att hon inte hade körkort och trots att skymningen börjar bre ut sig över Silvervägen. Han kände den bättre än sin egen innerficka. Slöt ögonen men såg ändå hur den ormade sig framför honom, hur den stretade och skar som smältvatten genom markerna, skapade en länk mellan människorna på gott och ont, för att till slut försvinna ut i havet och försvinna. Hade det inte varit för andetagen intill honom hade han nog övermannats av den gamla förtvivlan och vanmakten. Men nu hade han insett att han inte längre behövde färdas i oändligheten.”

Audur Ava Ólafsdóttir - Ärr.

Ólafsdóttir var en för mig helt okänd isländsk författare tills jag i DN såg att hon fick Nordiska Rådets litteraturpris i år för boken Ärr med motiveringen – läser jag först nu när jag precis skall skriva detta inlägg - ”I romanen Ärr möter vi en medelålders man som reser till ett krigshärjat land i Europa för att ta sitt eget liv, med verktygslådan i bagaget. Han upptäcker under resans gång att varje människa har en verktygslåda och ett val för hur den används. Ärr är en liten bok med ett stort hjärta. Den är full av underfundig humor och ett språk som gnistrar av liv, samtidigt som den ställer djupa frågor om liv och död, om individen gentemot helheten, om människans privilegier, rättigheter och plikter i världen”. Hade jag läst den motiveringen tidigare hade jag antagligen inte köpt boken. Snömos är alltid snömos om än inslaget i en halv miljon svenska riksdaler, som råkar vara prissumman. Hade jag sen dessutom läst omslagets recensionscitat från Eskilstunakuriren - ”Kan ni tänka er en sorts intellektuell variant av En man som heter Ove så har ni en ungefärlig bild av den här boken” - innan jag efter köpet stoppade ner boken i väskan, så hade den förblivit oköpt. Men köpt är nu köpt.

Vinnaren. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Men köpt är nu en gång för alla köpt. Jag tog ett djupt andetag och började läsa. Efter 203 pocketsidor kunde jag äntligen andas ut. Ärr är ingen bra bok, eller i vart fall inte en bok som passar mig. Det är en slags feelgood-bok om en skild man från den karga ön Island som alltså beslutar sig för att ta sitt liv och sedan, efter att ha tillförsäkrat sin dotter ekonomisk trygghet, åker iväg till ett okänt krigshärjat land med lätt bagage – två skjortor och en verktygslåda (sic) med de diverse attiraljer som brukar ingå i en sådan. Där ska han bo i en vecka innan han tänker sig att han ska hänga sig. Men men – saker och ting inträffar förstås. Jag vill ju inte avslöja för mycket, men kan väl berätta så mycket att islänningen under de dagar han är i landet utan namn visserligen inte direkt ordnar återuppbyggnaden av detta krigshärjade land, men det är fanimej nästintill. Han får dessutom känna en kvinnas kropp intill sin egen för första gången på åratal - eller noga räknat åtta år, fem månader och elva dagar. Och sen reser han hem. Snipp snapp snut – så var sagan slut.

Två stars av fem kan väl Ärr få i betyg av en gammal sur gubbjävel. Andra ger den säkert tre eller fyra eller fem. Vad vet jag. Ólafsdóttir – om hon nu skulle bry sig om detta – tröstar sig väl hur som helst säkert med den överdådiga prissumman. Och Agneta Pleijel och Gunnar D Hansson – som var Sveriges nominerade till priset för Doften av en man resp. Tapeshavet – grämer sig antagligen. Och detta i så fall med all rätt.

xxx

”Ett barn blev till på fjället med ett får som vittne. Inte långt från en sovande krater”.

”Eftersom jag inte dör i dag behöver jag äta”.

Island. Där vi var en minst sagt kylig sommarvecka i år. Åkte vi därifrån med en verktygslåda?