Audur Ava Ólafsdóttir - Ärr.

Ólafsdóttir var en för mig helt okänd isländsk författare tills jag i DN såg att hon fick Nordiska Rådets litteraturpris i år för boken Ärr med motiveringen – läser jag först nu när jag precis skall skriva detta inlägg - ”I romanen Ärr möter vi en medelålders man som reser till ett krigshärjat land i Europa för att ta sitt eget liv, med verktygslådan i bagaget. Han upptäcker under resans gång att varje människa har en verktygslåda och ett val för hur den används. Ärr är en liten bok med ett stort hjärta. Den är full av underfundig humor och ett språk som gnistrar av liv, samtidigt som den ställer djupa frågor om liv och död, om individen gentemot helheten, om människans privilegier, rättigheter och plikter i världen”. Hade jag läst den motiveringen tidigare hade jag antagligen inte köpt boken. Snömos är alltid snömos om än inslaget i en halv miljon svenska riksdaler, som råkar vara prissumman. Hade jag sen dessutom läst omslagets recensionscitat från Eskilstunakuriren - ”Kan ni tänka er en sorts intellektuell variant av En man som heter Ove så har ni en ungefärlig bild av den här boken” - innan jag efter köpet stoppade ner boken i väskan, så hade den förblivit oköpt. Men köpt är nu köpt.

Vinnaren. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Men köpt är nu en gång för alla köpt. Jag tog ett djupt andetag och började läsa. Efter 203 pocketsidor kunde jag äntligen andas ut. Ärr är ingen bra bok, eller i vart fall inte en bok som passar mig. Det är en slags feelgood-bok om en skild man från den karga ön Island som alltså beslutar sig för att ta sitt liv och sedan, efter att ha tillförsäkrat sin dotter ekonomisk trygghet, åker iväg till ett okänt krigshärjat land med lätt bagage – två skjortor och en verktygslåda (sic) med de diverse attiraljer som brukar ingå i en sådan. Där ska han bo i en vecka innan han tänker sig att han ska hänga sig. Men men – saker och ting inträffar förstås. Jag vill ju inte avslöja för mycket, men kan väl berätta så mycket att islänningen under de dagar han är i landet utan namn visserligen inte direkt ordnar återuppbyggnaden av detta krigshärjade land, men det är fanimej nästintill. Han får dessutom känna en kvinnas kropp intill sin egen för första gången på åratal - eller noga räknat åtta år, fem månader och elva dagar. Och sen reser han hem. Snipp snapp snut – så var sagan slut.

Två stars av fem kan väl Ärr få i betyg av en gammal sur gubbjävel. Andra ger den säkert tre eller fyra eller fem. Vad vet jag. Ólafsdóttir – om hon nu skulle bry sig om detta – tröstar sig väl hur som helst säkert med den överdådiga prissumman. Och Agneta Pleijel och Gunnar D Hansson – som var Sveriges nominerade till priset för Doften av en man resp. Tapeshavet – grämer sig antagligen. Och detta i så fall med all rätt.

xxx

”Ett barn blev till på fjället med ett får som vittne. Inte långt från en sovande krater”.

”Eftersom jag inte dör i dag behöver jag äta”.

Island. Där vi var en minst sagt kylig sommarvecka i år. Åkte vi därifrån med en verktygslåda? 

Augustpriset 2018 - och vinnaren är ...

Nu på måndag den 26 november kommer årets Augustpristagare att presenteras. Det finns som bekant tre klasser – barn/ungdom, facklitteratur och så den skönlitterära klassen. Vi kommer också att få veta vem som får det sk Lilla Augustpriset, som är en tävling för unga litterära begåvningar mellan 16 och 20 år. Dessutom delas i år Svenska Förläggarföreningens Hederspris ut för första gången.

Den höge beskyddaren. 

Augustpriset instiftades av Svenska Förläggarföreningen 1989 och ska ha fokus på och belöna årets bästa svenska böcker inom respektive klass. Varje pristagare får 100 000 kr och till det en bronsstatyett, skapad av Michael Fare, föreställande August Strindberg himself. Lilla Augustpriset instiftades 1994 och där är prissumman 15 000 kr. Men pristagaren får efter vad jag vet klara sig utan statyett. Och lika bra är kanske det.

Men hur går då det hela till? Man kan tala om tre steg – först anmäler förlagen vilka böcker i respektive kategori som man vill skall prövas, sedan utser Förläggarföreningen en jury per kategori som läser alla de inlämnade förslagen och därefter väljer ut sex böcker som då är de som nomineras för att vinna och slutligen lämnas sedan dessa böcker till tre sk elektorsförsamlingar, också de utsedda av Förläggarföreningen, och som består av av vardera 21 personer fördelade lika mellan förläggare, bibliotekarier och kritiker. Denna församling utser vinnaren i resp. kategori – flest röster vinner helt enkelt om man nu inte kan enas. Jubel och glädje hos vinnaren; kanske bittra tårar hos de som inte vinner. För så brukar det väl vara?

Men på måndag den 26 november vet vi alltså. Jag har haft ett särskilt intresse för Augustpriset i år i och med att jag både glädjande och helt oväntat varit sk Augustprisambassadör under hösten. Jag kommer här att resonera lite kring främst det skönlitterära priset, men kan inte avhålla mig från att gissa också i de två andra prisklasserna, trots att jag bara läst en bok i en av dem. Texten blir lång – ha tålamod, okände läsare av denna blogg.

Barn/ungdomsklassen måste vara den svåraste för såväl juryn som elektorer föreställer jag mig. Här ryms nämligen både illustrerade barnböcker och rena (ungdoms)romaner, vilket måste göra valet av en någorlunda rättvisande pristagare knepigt. Men jag gissar att Jenny Jägerfeld vinner med sin roman Comedy Queen. Varför vet jag ju egentligen inte. Jag vet bara – med tanke på vad jag läst om den - att det är en bok jag själv gärna skulle vilja läsa. Och sen har jag ju lyssnat på Jägerfeld ett antal gånger på hennes seminarieserie Psykologer läser och blivit ganska så imponerad av hennes insats där. Vilken betydelse just det nu ska ha – ingen antagligen. Om det inte blir Jägerfeld kanske Ulf Stark får priset postumt.

Vinnare?

Fackbok-klassen är också svår. Jag har läst boken om och med fotografen Lars Tunbjörk – och också sett utställningen på Fotografiska - och den är intressant och viktig, men får den priset blir jag nog lite förvånad. Jag gissar att valet kan komma att stå mellan Kerstin Ekman och hennes Gubbas hage och Jens Liljestrand och hans biografi över Vilhelm Moberg, Mannen i skogen. Jag lutar väl åt att Liljestrand blir den som tar hem priset. Men vem vet – kanske Alexandra Pascalidou går hem med en statyett under armen för sin viktiga och aktuella bok Mammorna.

Vinnare?

Men nu – efter denna långa inledning – till det jag egentligen skulle skriva om, nämligen priset i den skönlitterära klassen. Om nomineringarna till den klassen har många haft synpunkter och det har jag med. Det är naturligtvis intressant om nomineringsgruppen kan hitta en och annan bok som vi som kanske mest rör oss i litteraturens huvudfåra inte uppmärksammat. Men att man i år konsekvent missat snart sagt alla de böcker som läsare och kritiker hyllat är svårt att förstå. Varför t.ex. inte Sara Stridsberg för Kärlekens Antarktis, Aris Fioretos för Nelly B:s hjärta, Tomas Bannerhed för Lugnet, Magnus Dahlström för Hemman och Theodor Kallifatides för Slaget om Troja nominerats är minst sagt svårt att förstå. Nu menar jag förstås inte att alla dessa böcker nödvändigtvis skulle nominerats, men åtminstone någon eller några av dem. Någon eller några.

Nu är det ju inte bara jag som noterat frånvaron av dessa och för den delen också andra förväntade/möjliga böcker bland de nominerade. Det har även den litteraturintresserade allmänheten i övrigt och de flesta kritiker gjort. Längst i kritiken gick väl Malin Ullgren i DN, som menade att ”det skönlitterära Augustprisets värde har devalverats” och att ”årets nomineringar … står helt vid sidan av årets bästa böcker”. Jag kan inte bedöma om prisets värde på kort eller lång sikt har devalverats, det är onekligen ett starkt ord, men att viktiga eller självklara nomineringar helt saknas är ju otvetydigt.

Vad fick vi i stället? Jo två diktböcker, en memoar, en novellsamling och två romaner. Och författarna heter Axelsson, Eriksson, Hermele, Runeborg, Smirnoff och Said. Linnea Axelsson har skrivit dikteposet Aednan, Ulf Eriksson diktboken Skalornas förråd, Kenneth Hermele memoaren En shtetl i Stockholm, Björn Runeborg novellsamlingen Socialdemokratiska noveller, Karin Smirnoff romanen Jag for ner till bror och Sami Said romanen Människan är den vackraste staden. Jag hade inte läst någon av de nominerade böckerna och inte heller något överhuvudtaget av Axelsson, Eriksson, Hermele och Smirnoff, men väl flera av Runeborgs tidigare romaner och Saids debutbok Väldigt sällan fin. Nu däremot, ett par dagar innan vi får veta vem som vinner årets Augustpris, har jag läst dem alla förutom Skalorna förråd.

Och vad tyckte jag då? Jodå – ömsom vin, ömsom vatten får man nog säga. Vill du, min okände läsare av denna blogg, veta mer utförligt vad jag skrivit om böckerna, så kan du gå in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Hermeles bok var enligt min mening ointressant och borde inte nominerats. Runeborgs novellsamling var inte poänglös, inte alls, och dessutom välskriven men jag saknade en slags samlad mål och mening med boken och förstod uppriktigt sagt inte hans avsikt med att ha med en socialdemokratisk förgrundsfigur i varje novell. Said var, jämfört med debutboken som jag tyckte var mycket bra, en besvikelse och jag kom aldrig riktigt in i texten och tyckte inte heller att boken var särskilt tilltalande rent språkligt. Tegelstenseposet Aednan av Linnea Axelsson var en ganska intressant och viktig bok, men för mig gällde att jag - rätt eller fel - efterhand uppfattade det som att de både sparsmakade och flödande dikterna inte riktigt motsvarade Axelssons egen avsikt och ambition med boken. Kvar har vi alltså Smirnoffs Jag for ner till bror. Jag var lite ljum i min bedömning omedelbart när jag läst den, men måste säga att boken efterhand växt i mitt minne och sinne och detta inte – det vill jag verkligen betona – för att de flesta övriga nominerade böckerna jag nu läst enligt min mening var mindre bra. För Jag for ner till bror är en bra bok i helt egen rätt.

Och det är alltså Jag for ner till bror som jag gärna vill skall få årets Augustpris. Nu vet du, min okände läsare av denna blogg. Men jag gråter inte blod om priset istället går till Aednan. Däremot, det måste jag ha sagt, möjligen om någon av de andra böckerna skulle prisas. Men jag kommer ändå – oavsett vem som vinner - att väluppfostrat och fint applådera när pristagaren tillkännages där jag då sitter tillsammans med fr A-M i Konserthuset i Stockholm – jag är nämligen trevligt nog i egenskap av Augustambassadör särskilt inbjuden till prisceremonin. Någon glädje ska man ju ha av att vara ambassadör, eller hur? Men blir det någon annan än mina två favoritgissningar tar jag nog ett par extra glas rödvin på den efterföljande buffén för att trösta mig lite.

Vinnare?

Jaha. Men då var det med detta slut med mitt sk ambasadörsskap för Augustpriset. Nu kan jag i lugn och ro återgå till att läsa böcker som jag helt och hållet väljer själv. Närmast på tur står Ärr av den isländska författaren Audur Ava Olafsdottir – en bok som hon alldeles nyligen fick Nordiska Rådets pris för. Men jag hoppas du, min okände läsare av denna blogg, fortsätter följa mig på de sk sociala medierna. Det har varit kul med de kommentarer till mina omdömen om de nominerade böckerna som en del av er lämnat. Mer sådant!

Linnea Axelsson - Aednan.

Aednan är gammal nordsamiska och betyder – läser jag mig till i ett efterord till Linnea Axelssons bok - landet, marken och jorden. I sitt drygt 750-sidiga diktepos med just namnet Aednan berättar Linnea Axelsson – som är en helt nu bekantskap för mig - för oss om samernas moderna historia från 1900-talets början fram till våra dagar. Det är en ganska stark och suggestiv berättelse om Sveriges och svenskarnas övergrepp på en minoritetsgrupp som först relativt nyligen erkänts som nationell minoritet och ursprungsbefolkning i Sverige, och för den delen också i Norge och Finland. I Aednan följer vi genom ett par familjers historia samernas kamp för att få en sådan status, eller om man så vill deras kamp för överlevnad och att leva ett värdigt liv och bli fria från ett närmast kolonialt arv och förtryck. Och därmed inte minst bort från tvångsförflyttningar, reglering av älvar, uppdämning av dammar, rivning av bostäder, ovärdig hantering från myndigheters sida och rasbiologins förnedring – både reellt och som såriga minnen. Sveriges historia är i delar mörk – hur samerna hanterats är en del av denna vår svarta historia.

Axelsson (bild Sara Mac Key)

Jag tycker mig i Aednan kunna se att Axelsson i boken beskriver en dubbel rörelse – först Sveriges och svenskarnas försök att tvinga bort samerna från rennäringen genom hindersamma ingrepp i deras renars fria rörlighet över landsgränser och regleringen av älvarna men sedan efterhand också en allt mer medveten kamp hos vissa av dem för en återgång till någon form av traditionell liv och rennäring, eller i vart fall en ökad medvetenhet om sin historia.

Det är främst kvinnorna som Axelsson låter tala till oss i boken. Den är onekligen en sk tegelsten, men de inneliggande dikterna är både korta, sparsmakade och samtidigt flödande och inte så sällan drabbande för en svensk läsare. Men, måste jag också säga, ordknappheten och också en viss monotoni i dikterna gör inte boken enkel att läsa – åtminstone inte för mig – och även om jag tycker mig förstå Axelssons avsikt eller ambition med boken, ser jag inte en tydlig korrespondens mellan detta och bokens konstnärliga uttryck. Skulle inte hennes budskap bli tydligare och lättare att förstå och kanske dessutom nå fler läsare om hon skrivit en roman. Undrar jag. (Men med vilken rätt?).

Aednan har nominerats för Augustpriset och kategorin bästa skönlitterära bok i år. Den är mycket väl värd en nominering, det tycker jag. Men att vinna årets pris? Nej, inte om jag får bestämma, vilket jag ju i och för sig inte får. Men jag ger den gärna tre stars av fem i betyg. Och vill dessutom rekommendera den envar och inte minst till Björn Söder och hans gelikar.

Men vilken bok tycker jag då skall få årets Augustpris? Till det kommer jag, min okände läsare av denna blogg, att återkomma om ett par dagar. I vart fall före den 26 november då pristagaren skall koras. Du får stilla dig.

xxx

Det svenska

språket växte

längs tankarna

Samiskan sov

sen länge i kroppen

av skam

under lydnaden

Tillknäppt

sluten inom sig

Rörde sig rösten

knappt märkbart

nästan omöjlig

att rubba

Den svenska historien

om äregiriga kungar

mäktiga stora nationer

lyfte hela klassen

mot dyrkan

närmare dyrkan

Men om vår

egen historia stod

inte ett ord

Som om våra

föräldrar och vi

aldrig funnits

aldrig format

nånting

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker jag läst om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag har där också kommenterat de flesta av de böcker som nominerats till det skönlitterära priset i år, med undantag bara för Ulf Erikssons renodlade diktbok ”Skalornas förråd”. Detta är alltså min femte och sista kommentar när det gäller Augustpriset 2018. Tidigare har jag då skrivit om Karin Smirnoffs ”Jag for ner till bror”, Kenneth Hermeles ”En shtetl i Stockholm”, Björn Runeborgs ”Socialdemokratiska noveller” och Sami Saids ”Människan är den vackraste staden”. Jag tänker inom kort skriva en sammanfattande kommentar till hur jag ser på årets nomineringar och vilken bok jag tycker skall få priset.

Sami Said - Människan är den vackraste staden.

Vissa böcker klarar man, andra inte. Människan är den vackraste staden av Sami Said, tillika Augustprisnominerad i år, tillhör tyvärr den senare kategorin. Den är för mig inte bara svårtuggad – att en bok är det kan understundom vara mycket tilltalande – den är också så impressionistisk och speedad att berättelsen försvinner bort för mig. Fantasifull? Ja, men den ekar tom. Lösa trådar? Ja, men man får inget att knyta upp dessa på. Språkligt tilltalande? Nej.

Said (Jag hittar ingen uppgift om fotografens namn). 

Vad vi läser om är en flykting från Afrikas horn och hur han här i landet trevar sig fram i livet och tillvaron. Han heter eller kallas inte Örtofta, inte Årjäng. Han heter eller kallas San Francisco. Jaha. Han möter sådana situationer och sådana människor som jag förställer mig att man i den situationen möter och tyr sig till, men karikerade bortom det rimliga och sannolika. Jag stötte min trötta panna blodig mot både texten och själva det bärande innehållet. Må andra läsa den med större vidsynthet och öppnare hjärta än jag förmådde. Men må den icke få årets Augustpris för bästa skönlitterära bok.

Betyg då? Jag ger Människan är den vackraste staden tre stars av fem – men bara för att jag tror att det någonstans i boken döljer sig något jag inte kan eller förmår se och uppskatta. Men som andra mycket väl kan både se och uppskatta. Ack ja. Men frågan blir till slut - ska jag vara besviken på Said eller mig själv som läsare?

xxx

”Var och en har sin kamp och min är att leva”.

”Vad nu? Till staden med kristalltornen? Träffa havet? Vilken riktning skulle ge mig lycka? Hela universum frågade sig när jag skulle komma på besök. Jag var tillbaka där jag började, en av vindens folk igen. Jag hade vunnit tillbaka min frihet och det enda som krävts var att jag förlorade allt jag hade”.

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer framöver att här fortsätta skriva om Augustpriset och då om de böcker som nominerats till det skönlitterära priset. Detta var min fjärde kommentar till en av dessa böcker. Tidigare har jag skrivit om Karin Smirnoffs ”Jag for ner till bror”, Kenneth Hermeles ”En shtetl i Stockholm” och Björn Runeborgs ”Socialdemokratiska noveller”.

Björn Runeborg - Socialdemokratiska noveller.

Björn Runeborg är en snart 81-årig författare som, om jag räknat rätt, sedan debuten 1962 gett ut drygt 30 skönlitterära böcker, men som också skrivit dramatik för teater, radio och TV. Han har varit nominerad för Augustpriset tre gånger – 1996 för En tid i Visby, 1999 för Väduren och nu i år för Socialdemokratiska noveller. Han fick inte priset för de två första nomineringarna och lär, antar jag, inte få det i år heller. Men tre nomineringar för ett samlat författarskap är inte så dåligt, det är tvärtom bra.

Runeborg. (Jag kan inte hitta fotografens namn). 

Jag har genom åren läst en del av Runeborg, men har aldrig riktigt fastnat för honom oavsett om böckerna varit nominerade till Augustpriset eller för den delen, som för romanen Dag, gett honom det välrenommerade Sveriges Radios romanpris. Men det är ju så det kan vara – alla böcker man läser faller en ju inte på läppen. Detsamma gäller tyvärr också för Socialdemokratiska noveller. Och det känns ju lite trist måste jag säga eftersom denna novellsamling, om jag nu uppfattade honom rätt när jag lyssnade till honom på Augustprisets nomineringsevent, av Runeborg själv mer eller mindre uppfattas som ett livsprojekt som han av och till arbetat med under flera decennier.

Min lite ljumma attityd till Socialdemokratiska noveller beror inte bara på själva novellformen, även om jag personligen har lite svårt för just noveller – de är ju per definition korta och har, menar jag, jämfört med romanen en alltför begränsad episk bredd och komplexitet. (Och jo då – jag vet att novellisten Alice Munro fått Nobelpriset och då med den tilltalande korta motiveringen ”den samtida novellkonstens mästare”). Att jag är tveksam till boken för min del beror nog ändå främst på att Runeborg har byggt sina noveller kring olika för den svenska socialdemokratin centrala personer vilket gör dem – åtminstone uppfattar jag det så – mer eller mindre krystade eller konstruerade. Det måste i var och en dem stoppas in en central socialdemokratisk figur, levande eller död. Ibland, det måste jag ju ändå medge, med ganska så bra resultat (som t.ex. i Sprängpunkten om Per Albin Hanssons plötsliga död eller i Tavlorna där Ernst Wigforss under en utställning av Albin Amelins tavlor får anledning att fundera över socialdemokratins kärna och för den delen om Dag Hammarskjölds lämplighet för nya uppdrag) men för det mesta alltså med för mig svårförståelig eller rent av obegriplig avsikt eller betydelse. 

För vad kan Runeborgs avsikt samlat vara med boken – vill han skriva en slags minnesbok över ett antal av rörelsens förgrundsfigurer eller är den mer en gravskrift över en idé. En idé som en gång var inspirerande för många, men som nu gått förlorad. Eller menar kanske Runeborg att den sista striden, den avgörande, fortfarande återstår och att han vill påminna oss tidigare förgrundsfigurers betydelse. Eller kan det vara så illa att han egentligen inte har någon särskild avsikt alls med boken – mer än att han bara vill visa sig själv och oss andra att han fortfarande kan, fortfarande kan publicera en bok på ett för honom viktigt tema. Ja, jag vet faktiskt inte. Men rent litterärt då? Jag menar nog att det samlade resultatet är mindre bra även om Runeborg, det måste jag förstås medge, är en ganska så sträng och tilltalande stilist och att han i sin bok ofta skriver både fritt och fantasifullt. Och vem av oss skulle inte vilja, i likhet med Gunnar Sträng, ställa sig frågan om kungen – den gamle, förstås - kan vara revolutionär? Även om vi vet svaret.

Om jag nu uppfattat Runeborgs ambition med sin novellsamling rätt, dvs. att den har en karaktär av att vara ett livsprojekt, känns det faktiskt övermaga för en amatörtyckare att betygsätta en gammal mans antagligen sista bok. Jag ger ändå boken tre stars av fem i betyg. Men om Socialdemokratiska noveller skulle få Augustpriset i år för bästa skönlitterära bok skulle jag bli förvånad. Det vill jag ändå ha sagt.

xxx

”Landsfadern tar av hatten, böjer sig framåt och trycker sina läppar mot konduktörens. Därefter vidtar det tidigare beskrivna skeendet, avstigningen, stegen över perrongen, fallet.”

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer framöver att här fortsätta skriva om Augustpriset och då om de böcker som nominerats till det skönlitterära priset. Detta var min tredje kommentar till en av dessa böcker. Tidigare har jag skrivit om Karin Smirnoffs ”Jag for ner till bror” och Kenneth Hermeles ”En shtetl i Stockholm”.

Kenneth Hermele - En shtetl i Stockholm.

Kenneth Hermele – läser jag på Wikipedia, all kunskaps moder – är 70 år och har som det verkar känt ett starkt behov av att skriva och berätta om sitt liv. Inget ont i det. Jag känner själv ganska så väl en person i ungefär den åldern som funderat i samma banor, men som släppt tanken. Vem, tänkte han, skulle rimligen vara intresserad av vad som förevarit i hans liv från vaggan till nästan graven. Inte många har slutsatsen blivit. Och då skulle ändå hans liv i mycket sammanfalla med vad som hänt under det moderna Sveriges framväxt – från hans morföräldrar som båda i sin barndom såldes på fattigauktion och hans farmor vilken som mycket ung arbetade på ett av de ädla skånska herresätena och då inte bara fick ställa sin arbetskraft till herremannens förfogande utan också sin kropp och sin själ, från denna alltså relativt ovanliga utgångspunkt för en familj över hans föräldrars kamp för ett eget värdigt liv – där politiken och det fackliga arbetet blev framförallt faderns universitet - och deras barns påföljande klassresor. Fram till att en av dem nu sitter och knackar ner dessa rader. Men, vet jag att han tänker, om ett sådant liv har många redan skrivit och säkert mycket bättre, tänker han alltså, än han tror sig om att kunna göra. Och vilken förläggare skulle intressera sig för att publicera ännu en bok som bara rör sig från det tidiga klassamhällets djupa huvudfåra fram till den lyckans allfarväg vi alla nu antas vilja rusa fram på. Och var skulle man hitta läsare, undrar han.

Hermele. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Men Kenneth Hermele har uppenbarligen inte haft den typen av tankemässiga invändningar när han bestämde sig för att försöka delge allt folket vad som förevarit i hans liv från det att hans anfäder levde i det judiska Tyskland och fram till att han nu på den snart annalkande ålderns höst väljer ut en gravplats för sig själv och sin älskade icke-judiska kvinna. Och en hel del däremellan, även om tonvikten i boken ligger på hans barn- och ungdom och hur hans relation till föräldrarna utvecklades genom åren. Barn har han, får vi veta men knappt mer än så. Gift och skild har han varit, men vad som hände och varför håller han för sig själv. En bror har han, men om honom får vi inte veta mer än att deras relation periodvis varit ansträngd. Examen från Handelshögskolan har han och ett yrkesliv på det, men detta berörs mycket summariskt. Hans politiska engagemang i Fi! berörs inte alls. Hans utveckling bort från sin judiska uppväxt – och den djupa konflikt det innebar med modern – får vi ta del av men ändå häpnadsväckande återhållsamt. (De få raderna om hans engagemang i Tidskriften Kommentar var – parentetiskt – däremot för mig, som på den tiden var trogen prenumerant, intressant läsning). Så – som memoar är boken – den heter för resten En shtetl i Stockholm – märkligt summarisk och frånvarande från sitt objekt och hans familj, måste jag säga. Även om det också i hans familj till slut uppdagas en del dolda hemligheter.

Men Hermele skriver kanske bra och boken är läsvärd av det skälet, tänker du min okände läsare av denna blogg. Nej, han gör ju inte det. Och dessutom har han strösslat texten med en sådan mängd judiska uttryck att förläggaren ansett sig tvungen att lägga till fyra sidor ordförklaringar i boken. Om syftet med detta nu skulle vara att ge texten en slags judisk atmosfär menar jag att han har misslyckats. Snarare är det så att en icke-judisk vanlig läsare känner sig exkluderad. Man får därför i stället intrycket att boken i första hand vänder sig till troende, eller i vart fall medlemmar i det judiska samhället, för vilka det är självklart att veta vad t.ex. uttrycket lechjim står för.

Det är alltså en hel del som förvånar med En shtetl i Stockholm, måste jag säga, även om den uppenbarligen funnit en hel del läsare – jag ser att mitt exemplar av boken är en andra tryckning. Men det som ändå förvånar mig mest är att den är nominerad till Augustpriset och då i dess skönlitterära klass. Och detta när t.ex. Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri, Aris Fioretos och Tomas Bannerhed inte nominerats. Det är häpnadsväckande och faktiskt helt orimligt.

Nå – skall En shtetl i Stockholm få ett betyg då? Ja, varför inte – två stars av fem kan den väl få och då främst för att den av mig bedömts för vad den tydligen anses vara, dvs. en skönlitterär bok. Som sådan är den inte bra. (Som memoar, vill jag gärna tillägga, är den däremot i delar intressant och inte minst i slutet av boken då Hermeles perspektiv och hela hans berättelse mörknar). Får den Augustpriset som bästa skönlitterära bok kommer jag att i förtvivlan äta upp min basker och i vredesmod gå från det event den 26 november då priset skall delas ut och jag och en mig kär kvinna tänker närvara. Nu vet ni.

xxx

”Före frukost stod farfar och jag tillsammans i köket och läste shacharit, farfar hade en riktig talles i bomull, min var liten och silkig, efter min bar mitzvah skulle jag också få en vuxentalles, en sådan som han och pappa hade (fast pappas låg nästan alltid orörd i bänkskåpet i shul).”

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer framöver att här fortsätta skriva om Augustpriset och då om de böcker som nominerats till det skönlitterära priset. Detta var min andra kommentar till en av dessa böcker. Tidigare har jag skrivit om Karin Smirnoffs ”Jag for ner till bror”.

#augustpriset